Publicerad 19 juni 2012 Av I Recensioner Med 5189 Visningar

“Explosion!” på Moderna Museet

På den häpnadsväckande utställningen ”The Steins Collect” på Metropolitan i New York såg jag nyligen en rörlig dokumentation av konstsamlaren Michael Stein (bror till Gertrude Stein) med fru när de besöker sin nybyggda funkisvilla utanför Paris, ritad av Le Corbusier. I en ryckig journalfilm från slutet av 1920-talet går paret omkring i trädgården utanför huset. Det som slog mig var hur ålderdomlig deras klädsel såg ut jämförd med byggnadens moderna linjer. Bristen på överensstämmelse i mellan modets estetik och arkitekturens skapade en lustig effekt. Den fick mig att fundera över hur en del uttryck vid ett visst tillfälle ligger ett steg före andra.

Jag kommer att tänka på detta när jag betraktar några av målningarna som ingår i Moderna Museets stora sommarutställning ”Explosion!” som handlar om gränslandet mellan måleri och performance. Flera av de utställda verken – som i många fall består av fläckade avtryck av kroppars beröring av duken, eller av färgstänk som har sprutats och skjutits på den – har sirligt utformade signaturer. Man tänker sig kanske att föregångsmän som Jackson Pollock, Robert Rauschenberg eller Yves Klein skulle ha gjort sig av med vanan att sätta sin stämpel på dukens framsida. Men de signerar fortfarande sina verk med de tidstypiska namntecken som finns överallt på högmodernismens abstrakta ytor. En småsak kanske, men som också är slående för hur glappet mellan en nyvunnen metodisk frihet och gårdagens invanda spår inte är helt enkelt att komma över.

Tidens gång är påtaglig även i dokumentationerna av historiska performance som går att se på skärmarna i utställningens läshörna. En viktig del som ger fördjupande nycklar till flera av målningarna. Där återkommer Klein när han i början av 1960-talet målar med nakna kvinnokroppar iförd finkostym. En pinsamt bedagad händelse som kontrasteras genom Lynda Benglis tio år yngre uthällda färgflöde som vilar på ett podium i utställningsrummet, och Janine Antonis filmade aktion ”Loving care” med hårfärgningsvätska från 1992. Däremellan sminkar Bruce Nauman sin nakna kropp i en legendarisk video och Carolee Schneemann kränger naken i en sele och klottrar färgade linjer på papper. Kroppens gester och utförda handlingar finns överallt i denna historiskt överblickande och vackert koreograferade utställning.

Adel Abdessemed tycks svara på Schneemanns rörelser när han hängt upp och ner från en helikopter och ritat på de väldiga träskivor som presenteras strax intill (bilden överst). Den sortens tidsmässiga omtagningar ingår i frågorna som utställningen upptar sig med. Vad skiljer näraliggande handlingar åt? Och var finns den gemensamma nämnaren mellan bubblande gyttja och broderi? Robert Rauschenbergs lermusa och videon med Maja Bajevics handarbetande kvinnor kan tyckas befinna sig långt från varandra, men bottnar ändå i en diskussion om måleri. Och måleriets begränsningar. Utställningens styrka är att den får en mängd disparata uttryck att tala med varandra.

Curator Magnus af Petersens har samlat in betydande exempel från konstens allt mer vidgade fält tillkomna efter andra världskriget fram till idag, även om betoningen ligger på de historiska verken. De är hämtade från olika delar av världen och flera konstnärer som ingick i den japanska Gutai-gruppen finns med i utställningen. Det är första gången som deras lekfulla och gränsöverskridande konst visas i Sverige. En lovvärd gärning som visar Modernas styrka, även internationellt. Missa inte Sadamasa Motonagas färgade vattenpåsar som viktlösa svävar utanför entrén (bilden till höger). Museets chef Daniel Birnbaum hade ett rum med dessa pionjärer, som influerade amerikanska Happening-konstnärer som Allan Kaprow, när han basade för Venedigbiennalen 2009. Drygt tio år tidigare organiserade Paul Schimmel i Los Angeles utställningen ”Out of Actions” utifrån liknande utgångspunkter som Modernas har nu. Att Tate Modern i höst öppnar utställningen ”A Bigger Splash” med samma tema visar på ett fortsatt intresse för denna alternativa historieskrivning som nu blivit institutionaliserad. Utställningen i London presenteras med Niki de Saint Phalles skjutmålningar, som är de första besökarna möter i Modernas stora sal.

Liksom många andra i utställningen kan Saint Phalles verk beskrivas som en restprodukt, som spåren av en aktivitet. Den måleriska handlingen finns kvar inom objektet som ett slags närvarande frånvaro. Utställningen vilar i denna påtagliga materialitet som sträcker sig efter minnen och avlägsna berättelser. Det är mycket vackert, och meditativt att vistas i den. Här finns en omsorgsfull eftertänksamhet som är tilltalande. Särskilt utmärker sig Rivane Neuenschwanders installation ”Secondary Stories” som öppnar sig i utställningens mitt. Det tunna tygtaket i hennes rum i rummet buktar och avslöjar en mängd olikfärgade cirklar av silkespapper. Fläktar aktiverar pappersrundlarna till en sakta virvlande rörelse och allteftersom faller bitarna ner på golvet genom små runda hål i taket. Neuenschwanders färgspel framkallar en slumpmässig lätthet som omvandlar historien till något pågående.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 2/6 – 9/9

Magnus Bons (text), Moderna Museet (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *