Publicerad 04 maj 2020 Av I Recensioner Med 597 Visningar

Éva Mag på Bonniers konsthall

Éva Mag har förvandlat Bonniers konsthall till ett stort skrotupplag. Överallt i salarna, på golvet och längs med väggarna, finns nu en oerhörd massa bråte. Här och där är materialet samlat i mindre högar och konstellationer. Som ett slags förtätade stilleben mitt i röran. Mags märkliga grepp är lika oväntat som självklart, och hennes utställning en av de allra bästa jag sett på konsthallen. Den länkar sig på ett intressant sätt till tidigare minnesvärda installationer av Michael Beutler, Tomás Saraceno och Andreas Eriksson.

Éva Mag, installationsbild från Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Dessa konstnärer skiljer sig mycket åt men har det gemensamt att deras verk intar och lägger beslag på konsthallens typiskt transparenta konstmiljö. Tar över den, fast på olika sätt. Konstnärerna använder konsthallen för att presentera en helhet, de aktiverar byggnaden snarare än att bara placera in sina verk där.

När jag vandrar runt bland Mags alla begagnade motorcyklar, kylskåp, muttrar och färgflagnande plankor löper tankarna vidare till andra miljöomvandlande konstnärer, som Dieter Roth och Christoph Büchel. Och också till Mike Nelson, som så sent som förra året släpade in en hel utrangerad maskinpark i de tempellikande museisalarna på Tate Britain. Mötet, eller snarare krocken mellan de smutsiga maskinerna och den rena institutionen var då, liksom nu hos Mag, närmast överväldigande.

Éva Mag, installationsbild från Bonniers konsthall. Foto: Magnus Bons

Nelson bär också på en annan tydlig parallell till Mag, genom att det i bådas verk finns en sakligt melankolisk blick på dåtiden. En önskan om att genom tingen komma i förbindelse med något som annars skulle ligga utom räckhåll. Nelson kallade sin utställning ”The Asset Strippers”, med hänvisning till företag som specialiserat sig på att köpa upp andra, konkursmässiga företag inom tillverkningsindustrin för att kunna utnyttja maskinernas rent materiella värden.

Mags utställning heter ”Det finns en plan för det här”, och syftar på hennes idé att röja och ordna upp i pappans enorma samling bra-att-ha-saker. För det är hennes pappas skrot som nu fyller ut Bonniers konsthall. Därför upplever jag naturligtvis i botten av hennes installation också ett försök att ta itu med familjerelationer och generationstillhörigheter. Med roller som ärvs och övertas. Och som kan förnyas?

Tanken är att materialet under utställningens gång ska sorteras upp av konstnären och konsthallens värdar. Sånt som ska slängas läggs i en hög, det som kan säljas i en annan, och det som ska sparas i en tredje.

Till den sista kategorin hör, hoppas jag, en liten svart- och rödrandig kjol och en helvit underkjol, båda i tunt papper. De slitna plaggen ligger bredvid varandra i fönstren ut mot tågrälsen nedanför konsthallen. Pressade under glas, som tavlor utan ram. Deras värde har tagits tillvara, åtminstone så länge som det känsliga materialet håller. Mag gjorde kjolarna – ett slags folkdräkt-attrapper – till en tidig performance i hennes första hemland, Transsylvanien i Rumänien.

Éva Mag installationsbild från Bonniers konsthall. Foto: Magnus Bons

I utställningens matiga katalog ser jag ett foto av Mag som barn iklädd en liknande dräkt. ”That´s where I want to be”, läser jag på motsatta sidan. Barndomen som idylliskt minne? Ett senare verk som jag sett utställt på Hangmen Projects avslutar bildserien i katalogen. ”Ice on Rawhide”, ett isblock infärgat i vita och röda tårtbitar, ligger där på golvet och smälter bort. En färgad pöl, en blöt skugga, är allt som blir kvar. Förgängligheten löper genom Mags konst, som en livlina.

Éva Mag,, installationsbild från Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Utplacerade på låga guldfärgade podier ligger Mags karaktäristiska tygklädda lerkoppar. De är inte särskilt många och framhävs egentligen inte, existerar mer som strategiska påminnelser, rumsliga ankaren. Skroten dominerar, men de tunga kropparna, som befinner sig i högre eller mindre grad av upplösning, hör till samma värld.

I konsthallens inre sal visas också en film som skildrar Mags tidigare performance från vinterns Performa-festival i New York. Ett antal aktörer hanterar kropparna, fyller dem med fuktig lera, bär på dem. Plötsligt är personerna dansare som agerar ut kropparnas belägenhet, eller deras egen känsla av att handskas med dem. Det rycker i lederna och dansarna härmar lerans former. Även här är titeln talande: ”Dead Matter Moves.”

Det är uppenbart att det finns ett samband mellan dansarna, lerkropparna och de omgivande skrotföremålen. Både de i filmen och härinne i salen. Frågan är bara hur relationen ser ut? Och vilken riktning förbindelsen tar? Är det kropparna som påverkar skroten, eller tvärtom? Kanske är båda parterna inbegripna i en ömsesidig rörelse.

Filmen utsöndrar ett dovt och ödesmättat ljudspår som färgsätter atmosfären härinne. Allt tycks hänga samman, sak samma vad som är konst och vad som är något annat. Frågan är hur vi hanterar det som blir över.

Magnus Bons

Foto: Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 22 april – 14 juni 2020. Öppet som vanligt, men besök förbokas på konsthallens hemsida

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.