Publicerad 23 januari 2021 Av I Recensioner Med 957 Visningar

Eva Lange och Per Kesselmar på Galleri Hammarén

Verk av Per Kesselmar (vägg) och Eva Lange (golv), installationsbild Galleri Hammarén, 2021

Innan blicken söker sig fram till skulpturerna och målningarna är det ljuset som överraskar. Intrycket av ett slags dis i lokalen, om nu ett dis kunde vara skarpt och genomträngande. Det här är ett konfessionslöst andaktsrum på ett rymdskepp tänker jag vanvördigt, som så många andra lätt skadad av medierade fiktioner.

Verk av Eva Lange (golv) och Per Kesselmar, installationsbild, Galleri Hammarén, 2021

Men samarbetet mellan skulptören Eva Lange och målaren Per Kesselmar är jordbundet nog. Inte bara genom titlarna på Langes skulpturer; Vallmon, Krattan, Foten, Tulpan. Stora vallmon heter den golvvilande skulpturen av gips i entrérummet, en väldig skål, en bägare för rymd och ljus, men också en parabol, en mottagare. Den geometriska grundformen skevar en liten aning, nog för att ge gipsen liv. Det slitna begreppet ”organisk abstraktion” skulle kunna kompletteras med ”organisk minimalism”; ögat letar hela tiden nyanser, små skillnader.

Ordet ”arkaisk” är annars ett ord som brukar användas om Lange och en annan stor skulptur, Oxeln, kan faktiskt associera till ett altare från någon forntida kultur – men också här är det asymmetrin, den minimala skevningen, som förskjuter tolkningen mot det mer organiska. Några mindre skulpturer är närmast förstrött utplacerade: i en fönstersmyg, på en bänk på kontoret. Jag gillar det, det är som om det skulpturala sökandet efter de essentiella formerna för en stund fick brottas på lika villkor med en trivial verklighet.

Det är ett lyckat samarbete: Eva Lange och Per Kesselmar tar väl hand om varandras ljus. Men om Lange verkar i en tradition från en organisk modernist som Brancusi kan Kesselmar placeras in i en mer hårdför minimalism med kanske främst amerikanska orienteringspunkter. Kesselmars utvalsade lager av vitt och grått, skikt på skikt, på aluminium eller stål – i periferierna kan man räkna lagren, utsökt misspassade – kan tyckas ha något opersonligt mekaniskt över sig, följa en objektiv metodik, som inte desto mindre motsägs av resultatet.

Tomheten vibrerar, ytan sprider sig ut i rummet, ljuset smälter mörker, mörkret smälter ljus, det hyperplatta blir djup, ögat töms och fröjdas och börjar fyllas på nytt. Blicken kalibreras – och de överdrivna sökande adjektiven återförs gång på gång till objektets realitet, upplevelsens yttersta garant.

Verk av Eva Lange (golv) och Per Kesselmar (vägg), installationsbild, Galleri Hammarén, 2021

Någon gång tänker jag på fotografen Hiroshi Sugimotos bildserie från biografer där han i extrema långtidsexponeringar med liten bländare låter hela långfilmer utspela sig och reduceras till – en vit rektangel. Tusentals avlagrade bilder drunknar till slut i ett tidlöst ljus. Men Per Kesselmars ”Screens” (en återkommande titel) är snarare en startpunkt. Att han nu i många år varierat sin metod och sitt tema utan att en känsla av monotoni och upprepning infinner sig imponerar.

Mikael Olofsson

Foto: David Eng/Galleri Hammrén, Erik Dahlbergsgatan 14, Göteborg. Utställningen pågår 9 – 30 januari 2021

Mikael Olofsson är verksam i Göteborg som konstnär men har också skrivit konstkritik i mer än tjugo år, främst för Göteborgs-Posten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.