Musée Zadkine är ett litet ateljémuseum strax intill Luxemburgträdgården i Paris. Några små rum utspridda runt en trädgård på en innergård. En vacker plats, som också var bostad och ateljé för den ryskfödde skulptören Osip Zadkine (1890-1967), samtida med Picasso och Brancusi. Zadkines grovhuggna verk uppvisar ett tydligt släktskap med den senare.
Dessa storheter ingår i den intima samlingsutställningen ”Être pierre”, som nu visas på museet för att uppmärksamma femtioårsdagen av Zadkines bortgång. Brancusi dessvärre endast med foton av hans skulpturer, men av Picasso visas några fascinerande små stenansikten. På mjukt rundade strandstenar – som ett slags amuletter – finns ingraverade leenden.
”Être pierre” – att vara sten, ungefär – är känsligt sammanställd och blandar allt från antika kykladiska skulpturer och bolivianska panflöjter i sten till samtida konstnärer som Robert Smithson och Giuseppe Penone, vars två obearbetade stenbumlingar gett utställningstiteln. Verken är hållna i olika stengrå toner, någon gång kompletterade med inslag av lysande neon, och utställningen tar fasta på titelns innebörd på ett mycket nyanserat sätt. Vad det kan innebära att vara en sten tolkas i vidaste mening av de utvalda verken.
Jimmie Durhams stora sten med sitt barnsligt målat ansikte krossar ett hobbyflygplan, medan Evariste Richers silversked rymmer ett antal små pärlor av sten. Här finns det poetiska sida vid sida med det groteska. Stenen som ett ursprungligt material för att avbilda oss själva betonas.
Men figurationen möter även det abstrakta, liksom det vetenskapliga. Katie Paterson visar ett halsband av olikfärgade småstenar upphittade på platser världen runt och ordnade kronologiskt efter sin geologiska ålder. Här finns hela planetens historia komprimerad i ett antal stenar. Patersons fascinerande stensmycke svävar fritt i luften, liksom oavhängigt tid och rum.
Magnus Bons
Foto: Magnus Bons. Musée Zadkine, 100 bis rue d´Assas, Paris. Utställningen visas 29 september 2017 – 11 februari 2018
