Publicerad 17 juli 2016 Av I Recensioner Med 11814 Visningar

Escaping Space på Fullersta Gård

I den vackra 1600-talsmiljön på Fullersta Gård visas hela sommaren den ambitiösa utställningen “Escaping Space”, mest bestående av nyutexaminerade konstnärer. Några av de verk som stannar längst i en minnet är de av Katarina Nord, Aykan Safoglu, Jenny Palén och Harpa Dögg Kjartansdottir. Man kan känna av att flera av konstnärerna på utställningen är unga och att de i bästa fall skapar något nytt och uppfriskande. Utställningens titel förser dem med en intressant plattform att röra sig inom.

Katarina Nord

Katarina Nord

Katarina Nords verk behandlar ett Youtube-fenomen där människor med en speciell taktil känslighet delar videoklipp med ljud som uppstår när en person tar på ett specifikt material. Detta skall tydligen ge betraktaren en särskilt kittlande känsla. När handen i Nords video gnider en terrakottakruka är det inte utan att man upplever något i kroppen, men ändå landar detta på ett ganska ytligt plan. Samtidigt visar verket på ett av alla specialintressen som människor idag lättare kan mötas kring i den digitala världen.

Sedan flera år tillbaka ser man ofta installationer med vitriner på konstscenen, innehållande upphittade objekt som refererar till vetenskap, forskning och arkiv. Ofta blir det bara tjatigt och intetsägande, men Harpa Dögg Kjartansdottir (överst) lyckas dock väldigt väl med att på ett poetiskt och lekfullt sätt skapa nya funktioner för sina hittade och samlade objekt. Det är färgrikt, vackert, tankeväckande och fantasieggande. Det är ganska lönlöst att här precis beskriva hur tingen interagerar med varandra, med teckningar, med rummet och naturen utanför. Det måste helt enkelt upplevas på plats, och det är faktiskt värt att fara ut till Huddinge bara för Kjartansdottirs installation i nedre salongen.

Jenny Palén

Jenny Palén

Jenny Paléns verk på utställningen kan uppfattas som stötande. Videon ”Spacerabbit” är en väldigt snygg produktion, med rekvisita och dataanimerade effekter som ger filmen surrealistiska dimensioner. Verket handlar om en ung kvinna som av oklar anledning har återvänt till sitt gamla flickrum, isolerar sig och bara lever genom sin fantasi, sociala medier och sin egen blogg. Hennes mor försöker närma sig henne men får inte komma in i dotterns värld. Det blir problematiskt när verket mest visar en fascination över en psykiskt sjuk person som härjar och mår hemskt dåligt. För att vi skall kunna känna någon slags empatisk koppling mellan konstnären och karaktären krävs det något mer, kanske att en bakgrund till situationen redovisas. Vad har konstnären för koppling till denna belägenhet annat än voyeurens? Jag gissar att det finns en, men som det är nu så kikar vi tillsammans med konstnären in i ett nyckelhål till en sjuk människa som vi bara vill rygga tillbaka inför.

Aykan Safoglu

Aykan Safoglu

Aykan Safoglus videoinstallation är ett verk som först känns lätt distanserat för att sedan bli ytterst personligt. Det visas på två skärmar och handlar om en familj med rötter i Turkiet och avtryck i Berlin. I vår tid är det knappast ovanligt med släkter som har varit tvungna att fly, och som därför endast kan återuppleva sina gamla miljöer, minnen och historia på ett sekundärt, konstruerat vis. På en av skärmarna tecknar Safoglu detaljer ur sin morbrors dramatiska liv på kakelplattor. På den andra skärmen ser vi hur han med en annan, nu levande släkting försöker återskapa en miljö med hjälp av en green screen och gamla fotografier. Safoglu väljer att manifestera detta genom en ”skärmfilm”, det vill säga en film som spelat in vad som händer på en dataskärm. Detta gör verket just litet distanserat, samtidigt som man kan få en känsla av att man är medskapare där framför dataskärmen. Även de utan krig och flykt i sin historia konstruerar förmodligen fortgående sina minnen. Processen blir verket och gör det personliga allmängiltigt. Som när man är på en härlig fest där man inte känner så många men ändå blir generöst inkluderad, så får man i alla fall en längtan till sitt eget sammanhang. Kombinationen av mediet, placeringen av skärmarna och den personliga berättelsen gör Safoglus verk mycket lyckat.

Har vi då ett nytt behov av att fly vår verklighet idag? Konstnärerna i utställningen visar på olika eskapistiska möjligheter, eller snarare, jag uppfattar det som att konstnärerna skapar och bygger egna världar genom installation, video och i bilder. I fantasin leker de fram en annan plats, genom sinnlighet skapar de en gemensam plattform eller galenskap, och konstruerar ett ickevara som är lätt att känna igen sig i, men som kan uppfattas som obehagligt att placera sig själv i. Visst är det lätt idag att fly in i virtuella världar genom internet, Youtube, sociala media och online-spel, lättare än någonsin, men där vissa ser faror kan man också hitta lösningar, gemenskap och samhörighet. I vilket fall är det relevant att utforska de nya möjligheter som uppkommit och det blir naturligt att spegla detta i etablerad eskapism, som till exempel litteratur, lekar och låtsasvärldar. Utställningen i sin helhet bjuder på en stor spännvidd av skapade världar, om så i en studio, i ens huvud eller genom moderna tekniker. För besökaren borde det finnas åtminstone några spännande stigar av eskapism att ge sig iväg på.

Jakob Anckarsvärd

Foto: Fullersta Gård, Fullersta Gårdsväg 18, Huddinge. Utställningen pågår 28 maj – 2 oktober 2016 (sommarstängt 9 juli – 3 augusti)

Anckarsvärd är skribent, konstnär och it-pedagog, verksam i Stockholm och Glasgow. Han driver även konstnärssiten: www.altruistartists.blog.se, samt sänder podradion: "Konstliv", från Konstnärshuset. Anckarsvärd har speciell fokus på konstnärsdrivna gallerier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *