Publicerad 30 november 2011 Av I Recensioner Med 1650 Visningar

Enghoff och Klich på KG52

Tina_Enghoff.jpgHur befolkar vi staden, och vad gör den med oss? Kent Klich och Tina Enghoff startar i två ändar, men kommenterar samma sociala problemtik. Båda deras serier har också visats i Köpenhamns gatumiljö på stora plakat och dukar. För att närma sig den metastabilitet som existerar mellan staden och dess innevånare har konstnärerna fokuserat på de existenser som representerar en brygga mellan stadens mänskliga ombonad och dess inhumana och alienerande fysikalitet: de hemlösa. Enghoff fotograferade varje dag under ett års tid scener och objekt som hon fann på den långa promenad som många av Köpenhamns hemlösa går, också dagligen, från Centralstationen till ett avlägset härbärge. Klich har porträtterat ett stort antal hemlösa (med deras tillstånd), varav tolv valdes ut till serien ”Get Lost”. Enghoffs 365 fotografier visades in situ längs promenaden där de var tagna och Klich visade sina i centrala Köpenhamn. Utställningen på KG52 innehåller representationer av båda delarna av verken, och in på Kammakargatan flyttar ett stort stycke pulserande urbanitet.

Det är slående hur Enghoff och Klichs konst kommunicerar och står i skapande dialog. Enghoff (övre bilden) har mycket medvetet inte tagit bilder på arkitektonisk alienation. Hon lyfter fram objekten och ”befolkar” således miljön i all sin slitenhet. Ofta är skärpedjupet grunt vilket också förstärker en kontrollerad känsla av att det hon fotograferat har med noggrannhet placerats där det befinner sig. Utan att över huvud taget avbilda de hemlösa lyckas hon beskriva hur staden ändå kan vara ett hem; ett skitigt och kallt och vämjeligt hem, men ändå mer än ingenting. Hon skildrar hur den råaste och kallaste miljön måste tvingas in i ett system av förnimmelser och strukturer för att människan inte ska gå under. Hennes konst blir en stark påminnelse om en mänsklig drivkraft att skapa mening samtidigt som den reflekterar den ovärdiga miljön för oss andra som för att fråga om det är detta som vi vill att staden ska förvandla oss till.

Klich (nedre bilden) har till skillnad från Enghoff fokuserar på subjektet snarare än objektet. Här är det människan som står i fokus, bokstavligt talat. Undersköna svartvita porträtt av sovande hemlösa avbildade med Dreyers expressionism. Samtidigt förvägrar de hemlösa förlösningen som det först går att misstänka att estetiken kommer att frammana. Hemligheten ligger i ett slutet ögonlock. Genom att visa oss sin sömn så kommunicerar de hemlösa genom Klich en stark mänsklig bastion som staden inte kan komma och lösa upp. Staden må stänga sina portar för de hemlösa, men de kan stänga sina ögon för staden. I drömmen kan de vara vem som helst. Först och främst behöver de inte möta en blick som önskar att de inte fanns. Deras interioritet framstår i porträtten som i det närmaste sublim. En känsla som också förstärks av de klassiska associationer som verken ger upphov till. Sömnen lika mystisk som Homeros blindhet.

Kent_KlichKlich och Enghoffs verk sammanstrålar inte bara i ett patos men också i en uppenbar önskan att utforska staden genom dess invånare. Ärligheten och konsekvensen i deras projekt undanröjer sentimentala övertoner och lyckas ta åskådaren till problemets kärna. Det blir en utställning om sårbarhet som varken förminskar det avbildade eller appellerar till invanda tankemönster. Konstnärerna har valt att visa staden för staden själv genom en kreativ repetition som vänder allt på sin spets. Ansatsen att använde det offentliga rummets megafoner, reklamplakaten, visar också hur konsten kan de-privatisera genom att skapa utrymme för verkliga personliga möten väsenskilda från kommersialismens falska intimitet. Sällan har ordet ”plakat” kunnat sammanknippas med något så intressant och genomtänkt.

Utställningen på KG52 är paret Enghoff/Klich första tillsammans. Deras utforskning av staden kommer förhoppningsvis att fortsätta. Trots det svåra i den hemlöshet de skildrar finns det ändå hopp i deras verk. Den fråga de ställer är egentligen inte den gamla ”vem äger det offentliga rummet”, utan den bakomliggande ”vad låter vi staden göra med oss, och vad kan vi göra med staden”? Offentligheten kommer hela tiden att bli till genom förhandlingar, Enghoff och Klich gör åskådaren medveten om förhandlingarnas villkor. Klichs sovande hemlösa må framstå som masker, men ibland är masken ett alldeles nödvändigt vapen för att bevara subjektet. I denna styrka ger stadens verkliga invånare kraft till oss andra att förvandla staden till mer av en allmänning än det genomkontrollerade och nervösa rum vi har låtit det förfalla till.

Adress: Kammakargatan 52, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/11 – 17/12

Axel Andersson (text), KG52 (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.