Publicerad 27 november 2012 Av I Recensioner Med 5038 Visningar

Elin Källman på Konstakademin

I tidigare utställningar av Elin Källman har hennes alter ego Lola dominerat. Denna Lola är en längtande drömsk Lolitakaraktär med vilken Källman balanserar på slak lina över stereotyper av den kvinnliga konstnärsidentiteten. Hon låter också karaktären bli ett fordon för att undersöka målarmediet, på ett avslappnat men självmedvetet sätt. Elin Källman är en duktig målare och i denna utställning ges det en möjlighet att se en större del av hennes palett. På galleri Öst får hon äntligen utrymme för sina större målningar. Det är i dessa som Källman kommer till sin rätt som målare. Det är skönt att ha luft mellan målningarna men utställningen är ändå inte så sammanhållen som man skulle vilja önska. Utställningens tema håller inte riktigt men verken förenas ändå med hjälp av Källmans temperament och estetik. Några av de målningar som har Källman själv som modell, refererar charmerande till välkända konsthistoriska verk. Det är också de som har den elegantaste penselföringen och den mjukaste färglevereringen. Källman visar med ”Russia väntar” en ny säkerhet rörande beslut om komposition, teckning och motivval. Den typ av expressiva stil, med yvig gestik och drastiska färgval, som Källman arbetar i, kontrasterar hennes annars romantiska och luftiga attityd.

De bilder som är lättast att uppskatta är de med skålande, festande och firande människor. Dessa är Elin Källmans konstnärsvänner och kollegor. Det är sådana här bilder som blåser liv i konstnärsmyten och det är svårt att bli kvitt en jämförelse med Peter Dahl. Men när Källman närmar sig bohemlivets jovialiska utsvävningar, så slipper man tack och lov ändå Dahls platta klichéer och förlegade konstnärsschabloner. Istället får man serverat trovärdiga porträtt från Källmans egen generation. De är medryckande, livsbejakande, om än ihoppusslade från olika fotografier. Det finns också kopplingar till de middagsbilder som återkommer hos Skagenmålarna, eller nu senast på Nationalmuseet i utställningen Peredvizjniki. Denna visade en framstående grupp ryska målare från 1800-talets slut som skildrade sin tids intellektuella kretsar. Det vill säga, vid sidan av sitt sociala engagemang. Det är tydligt att Lola och/eller Källman längtar till denna tids Ryssland eller i alla fall, till de tungt inredda interiörer och dramatiskt laddade situationer som vi känner från bland annat Dostojevskij och Tjechov. För att återvända till Källmans krets, så kan den som söker, säkert känna igen några av de avporträtterade konstnärerna och det är intressant, inte minst som ett tidsdokument. Säkert är det sådana här sammanhang man längtar till som ung konstskoleelev. Scener som oftare fångas på film och i romaner än de återkommer i konstnärens stundom ensamma vardag. Målningarna skildrar ändå en möjlighet till samhörighet. De vågar påstå att stöd, samarbete och kollektiv konstruktiv gemenskap är möjlig. I denna konstvärld kan man ibland tro att de flesta konstnärer håller på sina revir, och förblir småaktiga och missunnsamma. Men så är det förstås inte, i Källmans bilder ser vi motsatsen och det värmer erforderligt i novembermörkret.

Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10/11 – 9/12

Jacob Anckarsvärd (text), Elin Källman (foto)

Anckarsvärd är skribent, konstnär och it-pedagog, verksam i Stockholm och Glasgow. Han driver även konstnärssiten: www.altruistartists.blog.se, samt sänder podradion: "Konstliv", från Konstnärshuset. Anckarsvärd har speciell fokus på konstnärsdrivna gallerier.

2 Kommentarer

  1. Konstnären har avporträtterat sina polare, inklusive sin hund. Det är ju just ett sånt konstrevir du beskriver som skildras i Elin Källmans utställning: en änglslig klunga slår sig samman och ser sig småaktigt och missunsamt omkring. Så är och förblir konstvärlden i Stockholm. Man håller sig till sin grupp och de olika gängen möts aldrig.

  2. För att utveckla litet, så upplever jag att Stockholms konstscen varit klart mer stängd förr, än den är nu. Elins generation, har varit del i det förändringsarbete som sker i och med de konstnärsdrivna gallerierna, projekten, konstmässan Supermarket, samt olika sammarbetsgrupper och förlag. Jag tror att dessa spelar en viktig roll i att öppna upp, omvärdera och i viss mån demokratisera konstscenen. Angående Elin Källman personligen så har jag inte koll på vad hon gjort för konstscenen men flera av personerna på bilderna känns igen från alternativa scener i Stockholm.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.