Publicerad 25 februari 2012 Av I Recensioner Med 1585 Visningar

Eija-Liisa Ahtila på Moderna Museet

02-41-004En kvinna hänger i en sele i luften. Hon sprattlar med benen och liksom springer i luften, en aning rädd och tvivlande på om hon är säker. Kvinnan övar inför rollen som Marias bebådelseängel – den som ger beskedet om att Maria kommer att bli havande med Guds son. Bildväxling till närbild av en flygande mås som svävar fram i luften – men även måsen sparkar med benen i en rörelse som liknar kvinnans. Fågeln ser lite löjlig ut men hittar sin rätta position och flyger obekymrad vidare. De två bilderna är typiska för hur Eija-Liisa Ahtila blandar humor med allvar, och för hur hon genom oväntade bildväxlingar kan använda ett innehåll med kulturell tyngd på ett vardagligt avskalat sätt. Med en inkännande uppriktighet undersöker hon våra föreställningar kring yttre och inre verklighet, natur och religion, djur och människa, våld och trygghet. Ahtila ifrågasätter begreppsparens motsatsförhållanden. Hennes utställning på Moderna Museet är faktiskt genialt komponerad, med ett antal – samtidigt fristående och länkade – videoverk, några skulpturer av huskroppar och en serie pastellteckningar av granar. Videoinstallationernas slutna bås speglas i husskulpturerna labyrinter, filmernas öppna rumslighet finns även i objekten, och urvalet av verk ger sammantaget ett helgjutet intryck.

Trots olika teman har Ahtilas videor en mängd parallella spår och gemensamma kompositionella lösningar. Hennes bildspråk bygger på en både lös och fast struktur, filmerna har ofta en berättarröst som talar till betraktaren, och i de större installationerna med tre- eller fyrdelade bildväggar bryter hon ständigt upp det narrativa flödet. Och vårt invanda perspektiviska seende. Som betraktare tvingas vi välja bland bildtrådarna när människorna rör sig mellan bildskärmarna, som vålnader från en bild till en annan. Liksom frigjorda från berättelsen, och nästan som levande. Rum dubbleras flera gånger om i filmerna, väggar fälls ner och när filmens rum vrids på fyra skärmar samtidigt är det som om det verkliga rummet snurrar. En hisnande effekt! Ahtila behärskar sin tekniks uttryck till fulländning, och använder medvetet grepp som både luckrar upp filmernas handling och gör deras uppbyggnad mer påtaglig. Återkommande bildlösningar flyter mellan verken, som i ”Where Is Where?” där en präst plötsligt svävar i luften med böjda ben. Liknande referenser till äldre måleri exponeras direkt i filmerna, och hyllningar till filmregissörer finns som ett genomgående bottenlager. Tarkovskijs sätt att låta sina skådespelare bläddra i konstböcker och att sakta vända sig mot betraktaren är bara ett exempel.

Ahtila_137_2

Granens fysionomi särskådas genom Ahtilas återkommande porträtt av detta träd som vi nordbor har ett så påtagligt förhållande till. Plötsligt fastnar kameran i en stillastående bild av en enstaka gran. Som om just det trädet vill säga oss något mycket specifikt. ”Horizontal” är ett nästan överväldigande porträtt av en gran där sex projektioner tillsammans bygger upp ett jättelikt träd, där utsnitten sakta rör sig mot varandra. Det är en häpnadsväckande bild som understryker Ahtilas utforskande av naturens ”parallella världar”. Av andra livsformer som finns där vid sidan om vår, men som vi ofta ignorerar. Ahtila har en sällsynt förmåga att låta dolda sidor av existensen ta plats i verken.

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 11/2 6/5

Magnus Bons (text), Moderna Museet/Marja-Leena Hukkanen (foto)

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.