Publicerad 05 juli 2009 Av I Recensioner Med 3112 Visningar

Edsviks konsthall: ”Figurationer” (1/7-13/9)

figurationer_nerdrumVi lever i en postmodern tid. Hur vi än vänder oss sitter den postmoderna bottenplattan klistrad i baken på oss likt plastdynan på en sommarvarm caféstol. Om arvet från postmodernismen har mycket sagt och skrivits, men ett av de viktigaste fenomenen är och förblir vidgandet av det konstnärliga perspektivet till att omfatta inte bara andra uttryck än de traditionella, utan i ännu högre grad integrerandet av äldre eller perifera konstnärliga traditioner i samtidskonstens arbetsfält. Det är knappast en slump att dagens konstnärer med så lätt hand assimilerar såväl populärkulturens uttrycksformer som barockens, romantikens eller den tidiga modernismens formspråk i sina egna verk. Konstvärlden har blivit större, på gott och ont. Verktygen och inspirationskällornas antal har ökat i samma takt som gamla normsystem demonterats. Den tidiga modernismen hade en överväldigande öppenhet och förmåga att ifrågasätta det vedertagna. Med tiden blev den emellertid – när estetiska ideal förvandlats till hävstänger för att främja personliga karriärer – alltmer repressiv, vilket mer eller mindre gjorde en motrörelse nödvändig. Såtillvida kan man påstå att utställningen ”Figurationer” i grund och botten är ett barn av postmodernismen. Dess betonande av konstupplevelsen som resultatet av en självvald avläsningsprocess utgör den curatoriska kärnan i ”Figurationer”, och det är svårt att tänka sig att utställningen hade kunnat göras för tiotalet år sedan.

Curatorduon Johan Lundberg och Christopher Rådlund har med ”Figurationer” satt som mål att teckna utvecklingen för det norska figurativa måleriet, främst det som vuxit fram i kölvattnet av Odd Nerdrum och hans elever. Till stöd har man en egen historieskrivning, som kortfattat går ut på att Norge utgör det lysande undantaget när det gäller figurativt måleri. Medan andra länder och konstnärliga utbildningsinstitutioner monterat ned förmedlingen av färdigheter i klassiskt måleri har norrmännen bjudit motstånd och hållit det klassiska, figurativa måleriets fana högt i en tid av degenererad, dilettantisk och skönhetshatande samtidskonst. Detta demonstrerar charmen med det postmoderna perspektivet på konsten: det står envar fritt att anlägga en läsart på de samtida konstnärliga uttrycken som i sig skapar en sammanhängande, pedagogiskt hållbar helhet. I bästa fall blir resultatet en oväntad och spännande synvinkel på den tid vi lever i, i sämsta fall en mer tveksam form av historietolkning.

figurationer_koldrupMen för att börja i rätt ände, med den norska konstsituation som vi svenskar pinsamt nog vet förfärande lite om. Det är sant att den klassiska figurationen än idag är stark i norsk konst, och så har egentligen alltid varit fallet. Edvard Munchs skugga har varit minst lika lång och tät för de norska målarna som Ingmar Bergmans skugga varit för de svenska filmskaparna, något som i sin tur fått som konsekvens att det tog ganska lång tid innan norsk samtida konst helt och fullt länkades in i en global konstkontext (vi får faktiskt gå ända fram till 90-talet för att uppleva hela effekten av denna process). Och även hos de konstnärer som relativt tidigt (då talar vi om slutet av 60-talet och det begynnande 70-talet) beträdde modernismens väg är uttrycket ”figuration” ambivalent. Det kan urskiljas hos exempelvis en konstnär som Bjørn Ransve, där abstraktion och figuration ingår ett intrikat samspel som varken låter den ena eller den andra få övertaget. Detsamma gäller Ida Lorentzen, vars rumsinteriörer i Hammershøis anda har en baksida som vetter mot det abstrakta måleriet, där objekten upplöses i ett avancerat skugg- och ljusspel. Bägge dessa konstnärer finns med i den historiska bakgrundsdelen av ”Figurationer”, men för att vara sin läsart trogen har man valt att enbart fokusera på konstnärernas relation till det figurativa måleriet.

En viktig aspekt av bakgrunden till ”Figurationer” är de strider som utkämpats, främst i Oslo, kring den högre konstutbildningens innehåll, vilka utmynnade i inrättandet av en figurativ linje på konstakademin i Oslo i mitten av 90-talet. För svensk publik kan stridigheter av detta slag förefalla som tecken på verkligt starka och fundamentala motsättningar. Men då måste man ta norskt kulturliv i sin helhet i beaktande. Kulturfrågor har i Norge alltsedan 1800-talet en privilegierad ställning på den offentliga dagsordningen, framför allt därför att kulturen varit en så viktig del i byggandet av den norska nationella identiteten (något som är svårt att förstår för oss liknöjda svenskar). Kulturstrider hör med andra ord till den norska vardagen. Problemet uppstår först när man transponerar den norska kontexten till ett annat sammanhang. Och det är här ”Figurationer” kör vinglar i spåret. I sin iver att göra det norska figurativa måleriets utvecklingsväg till norm och åskådningsexempel gör man inte bara våld på historien, man gör dessutom misstaget att pressa samman ett stort antal konstnärskap inom alltför snäva ramar, hur vällovligt syftet än kunnat vara att visa på det norska figurativa måleriets bredd.

Odd Nerdrum och hans elever utgör utställningens mittparti, vilket är förståeligt. Nerdrum själv är en ohyggligt begåvad målare, och han är dessutom försedd med förmågan att verbalisera sin konstnärliga ståndpunkt, vilket han bland annat gjort i boken ”Om kitsch” från 2001. Nerdrum gör en avsiktlig omtolkning av det klassiska, figurativa måleriets essens. Nu handlar det inte längre om att enbart slåss för existensen av en konstutbildning som tar fasta på det traditionella måleriska hantverket. I Nerdrums tolkning handlar det lika mycket om att kämpa för en konst som innehållsligt befinner sig närmare ”äkta” mänskliga känslor än den modernistiska (för att inte tala om den eftermodernistiska) konsten. Om det kan man tycka mycket, men faktum kvarstår att Nerdrums verk ofta förmår fånga en sällsam stämning där klassicism och apokalyps balanserar tillsammans på en knivsudd. Det är inte minst tydligt i de äldre verk av Nerdrum som finns med i ”Figuration. Tyvärr tycks det ha gått utför för konstnären på senare år, för den stora duk från 2008 som också finns med är en lam parafras på tidigare verk.

figurationer_bjertnaesRiktigt problematiskt blir det emellertid när Odd Nerdrums elever exponeras tillsammans med mästaren (och det är just den gammaldags mästare-elevrelationen som ”Figurationer” vill framhäva som särskilt eftersträvansvärd). Den egensinnighet och genuina originalitet som är Nerdrums adelsmärke blir hos eleverna ett försiktigt tassande i mästarens spår och ett osjälvständigt upprepande av genrestereoptyper, från Trine Folmoes platta barockparafraser till Harald Kolderups i begreppets värsta bemärkelse kitschiga kvinnoväsen med facklor i nävarna. När sedan Even Richardson framställer sig själv som en svart riddare, då närmar vi oss det rejält pinsamma.

Inte helt oväntat är det i den del av utställningen där de yngre konstnärerna frodas som den tänder till. Marianne Ving Storaas triptyk ”Flicka vid fönster” har en komplexitet och okonventionell hantering av måleriets grundelement som många av de andra verken i utställningen saknar, vilket även gäller Hans Askheims och Irina Melsoms små måleriska rapporter från vardagens myller av till synes ovidkommande detaljer. I dessa konstnärers verk man också tydligt avläsa en frigörelse från det figurativa programmets mer auktoritära sidor, och verken har inte så ringa släktskap med unga svenska figurativa konstnärers verk som Gunnel Wåhlstrand, Karin Mamma Andersson, Carl Hammoud och Kristina Jansson. Inte minst imponerar Sverre Mallings kolteckningar, som förenar 70-talets fotorealism med 00-talets återupptäckt av det surrealistiska i tillvaron. Även Sverre Bjertnæs grupporträtt av kaxiga tonåringar har en uppkäftighet och fräschör som står i stark kontrast till de stendöda och uttryckslösa bilder av konterfej och landskap (av exempelvis Vebjørn Sand och Jon Bakken) som dyker upp här och var i ”Figurationer”.

”Figurationer” är en ojämn utställning, som dock har sina ljuspunkter. Att göra en nyläsning av konsthistorien från ett alternativt perspektiv kan ofta producera spännande resultat. ”Figurationer” slits emellertid mellan att vara presentationen av en estetisk tradition och att göra just denna tradition till estetisk norm. I pressmeddelandet om den bok som publiceras i stället för en utställningskatalog heter det: ”Alla nutida konstnärer skriver inte in sig på psykakuten eller sprayar ner tunnelbanevagnar. Vissa konstnärer ägnar sig åt något så till synes otidsenligt som att måla tavlor. I föreställande stil”. Har någon hört de tongångarna tidigare? 2008 gav tidskriften Axess – vars redaktör råkar vara just Johan Lundberg, en av curatorerna bakom ”Figurationer” – ut ett temanummer med rubriken ”Skönhetens tabu”, där ett antal skribenter gick till storms mot samtidskonstens påstådda förakt för traditionellt konstnärligt hantverk, skönhet och transcendenta ideal. Med denna bakgrund i åtanke ter sig ”Figurationer” allt mer som ett konstpolitiskt inlägg, ett intryck som förstärks genom den reklam för konstskolan Atelier Stockholm som möter utställningsbesökaren i entrén (Atelier Stockholm bedriver en traditionell måleriutbildning med klassicistiska förebilder, ganska lika de norska förebilderna).

figurationer_storaas

Under vernissagen tog kritikern Paul Grøtvedt sig ton, och beskrev ”Figurationer” som en knuten näve riktad mot de som mobbat honom under 40 års tid (Grøtvedt är känd för sin starka aversion mot framför allt alla former av konceptkonst). Knutna nävar brukar tyda på vrede, men det gäller att man vevar åt rätt håll och förhoppningsvis träffar något eller någon. I detta fall blir resultatet dock ett stort hål i luften. För är det något som kännetecknat samtidskonsten under det senaste decenniet, så är det just det figurativa måleriets starka ställning, både i utställningsrummet och på konstmarknaden. Det räcker med att nämna namn som Luc Tuymans, Neo Rauch och den s.k. Leipzigskolan för att poängen skall bli tydlig. Vill man inte gå över ån efter vatten räcker det med att ta en titt på utställningen ”Samtidigt – svenskt måleri på 2000-talet” som just nu turnerar i landet. Att driva konstpolitik i utställningsform är oftast varken effektivt eller intressant. Det gör, som tidigare sagts, ”Figurationer” till en alltför trång fålla där ett mindre antal tankeväckande och välartikulerade konstnärskap nöts ihop med ett i grund och botten mediokert eftersägarmåleri. Man hade önskat dessa konstnärer ett blidare öde.

Bilder (uppifrån och ned): Odd Nerdrum, Harald Kolderup, Sverre Bjertnæs, Marianne Ving Storaas

Adress: Landsnoravägen 42

Kommentar 2009-07-16: Bäste Anders En välskriven artikel, av en helt annan kaliber än de dagstidningarna publicerat (Svd, Expressen och Aftonbladet). Din välformulerade kritik uppvisar just den typ av ideologiskt begrundade läsning vi önskar bemöta med “Figurationer”. Några av de konstnärer du väljer att belysa positivt hade i stor utsträckning följt liknande resonemang som dina. Detta understryker vi i boken. Poängen är dock huvudsakligen att framhålla orsakerna till att deras måleri har nått en så hög visuell och hantverksskicklig nivå, till skillnad från de svenska motsvarigheterna inom av konstinstutionen godkänt figurativt måleri. Orsaken till detta är just den levande miljön för traditionsbejakande och hantverksmässiga studier i Norge. Trots att du uppenbart fått med dig detta i vår omhandling, och visserligen tycker om några av effekterna av detta fenomen, så väljer du att fokusera negativt på det samma. Inte specielt överraskande. Vilket uppvisar ideologisk ståndpunkt du inte verkar det minsta medveten om själv. Inte överraskande det heller. Symptomatiskt nog saknar din analys den postmoderna vidsyn du talar dig varm för. Kul att du gillar några av konstverken. /Ha en god sommar. Vänliga hälsningar – Christopher Rådlund

Red:s replik 2007-07-19: Tack för det inledningvisa berömmet. “Figurationer” – både boken och utställningen – är en ambitiös satsning, som därför förtjänar att tas på allvar. Därom är vi överens. Men ibland måste man få kalla en spade för en spade. Till trots för ett antal intressanta konstnärer som finns med i “Figurationer” menar jag att upplägget är alltför fokuserat på tekniska och konstpolitiska aspekter. Att man kan teckna en hand med fotografiskt exakthet eller har studerat klassiskt måleri under ledning av erfarna mentorer är i och för sig säkert nyttigt för den enskilde konstnären som önskar förkovra sig. Men resultatet blir inte per automatik bra konst. För att detta skall hända krävs något mer, det djupt personliga tillägnandet av tradition och teknik som leder till att man skapar ett eget förhållningssätt till det bildningsbagage man har med sig. Man integrerar, revolterar, omformar eller bryter ned. Annars blir man lätt en kopist, och sådana finns det gott om inom alla genrer – i måleriet såväl som i foto, video och installationskonst. När “Figurationer” dessutom försöker sig på en kategorisering av olika målares figurativa färdigheter utifrån ett resonemang om vedebörande befinner sig “innanför” eller “utanför” den modernistiska historieskrivningen, då blir resonemanget minst sagt luddigt. Och inte särskilt vidsynt, för den delen. /Anders Olofsson

2009-07-05 Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.