Publicerad 04 juli 2017 Av I Recensioner Med 3822 Visningar

documenta 14 i Kassel

Att Kassel har en numera nedlagd postterminal var kanske inte så överraskande, men att där finns en tofufabrik hade jag ingen aning om. På båda platserna visas konst under documenta 14 och de är väl valda som illustrationer av förändrade samhällsprocesser. Inte heller tofufabriken är längre i bruk, men det beror inte på att efterfrågan på sojaost har sjunkit. Tvärtom, och tvärtemot utvecklingen för postterminalen, så är tofun en framgång och fabriken har blivit för liten.

Med en ironisk gest väljer documenta att visa Véréna Paravel & Lucien Casting-Taylors obehagliga och omskakande film ”Commensal” just i tofufabriken. Den handlar om en sinnessjuk japansk man med kannibalistiska böjelser som på 1980-talet mördade en kvinna och började äta på henne (th). Hur man ska uppfatta ”den konstnärliga gesten” att göra ett verk om just denna åldrande och numera försvagade person är jag osäker på? Det går inte att komma ifrån att det hela är tveksamt moraliskt, på samma gång som Paravel & Casting-Taylors film är välgjord och suggestiv.

I den version av documenta 14 som pågår parallellt i Aten visar konstnärsduon filmen ”Somniloguies”, som till liksom utdragna bilder från sömngångaraktiga kameraåkningar över nakna kroppar spelar upp ljudband av en man som pratar i sömnen, och som något sluddrande återger sina sexuella fantasier. Även här har innehållet en laddning som närmar sig ett förbjudet område. Paravel & Casting-Taylors filmer glider in i och ut ur en antropologisk metod kombinerad med ett fascinerande bildspråk.

Mikroberättelser på individnivå är annars inte trenden på documenta 14. Här finns betydligt mer av ett brett samhällskritiskt berättande som griper efter politiska rörelser i vår närhistoria. Ett typiskt uttryck för detta är Naeem Mohaiemens trekanaliga fresk ”Two Meetings and a Funeral” om den s.k. Alliansfria rörelsen (”Non-Aligned Movement”) som under kalla kriget försökte utgöra ett alternativ till de båda maktblocken (överst). Mohaiemens verk är gestaltat som ett samtida historiemåleri, vilket också gäller för Angela Melitopoulos videoinstallation ”Crossings”, som visar flyktingars lämningar i den grekiska övärlden (tv).

Enorma högar av flytvästar ligger travade på varandra, framför den ändlöst panorerande kameran. I Kassel visas verket i Giesshaus, ett gammalt gjuteri där man under kriget framställde vapen, och på så sätt synliggörs på documenta 14 historiens överordnade samband och upprepningar på ett effektivt sätt. Både Mohaiemen och Melitopoulos suger in betraktaren med fascinerande och angelägna verk men också med för samtidskonsten mer förväntade ämnesval.

documenta 14 är som bekant delat mellan Aten och Kassel och genom låta de flesta av konstnärerna delta i båda städerna försöker utställningen koppla samman de två ganska motsatta kontexter som den grekiska huvudstaden och den lilla tyska småstaden utgör. För den som kommer till Kassel efter att också sett versionen i Aten blir förstås de dubbla presentationerna, som av exempelvis Paravel & Casting-Taylor och andra, till en välkommen fördjupning. Och det kan behövas eftersom många av konstnärerna i utställningen är okända namn sedan tidigare, och dessutom är utspridda på ett trettiotal olika utställningsplatser. Ändå känns de två versionerna mer som en upprepning av varandra och istället är det olika konstnärers verk som utmärker sig i de olika städerna.

Ett annat par som står ut från överflödet av intryck är Elisabeth Wild och Vivian Suter, en mor och dotter vars liv i en djungel i Guatemala ges en fin skildring i Rosalind Nashashibis stillsamt gripande video ”Vivian´s Garden” (den visas båda städerna och jag diskuterade filmen i en tidigare recension från documenta 14 i Aten).

Här i Kassel ställs Suters målningar ut i en glaspaviljong som tidigare var en affär men gjorts om till visningslokal (ovan). Hennes råa och slitna dukar hänger fritt i rummet – en tät skog av målningar – och för samman biologiska och abstrakta former som är både vildvuxna och anspråkslösa. Elisabeth Wild visar små collage av pappersbitar klippta ur magasin med ett lekfullt och koncentrerat formspråk (tv). Bilderna upplevs samtidigt nya och som ett återseende. Wild och Suter är tillsammans med flera andra konstnärer som lyfts fram på documenta 14 del av en alternativ världsomspännande eftermodernistisk rörelse – framför allt inom måleri – och som fortfarande visar sig livskraftig.

Wilds bilder visas i Neue Galerie som är den kanske mest musealt genomarbetade delen av documenta 14 i Kassel. Här finns verk som ger en historisk kontext och samtidigt öppnar det samtida perspektiv som curator Adam Szymczyk och hans team vill presentera. Här ligger historiska fördrag i montrar, här finns material som speglar relationen mellan Tyskland och Grekland. Här finns ett helt rum med olika slags bilder som skildrar hunger, bland annat en liten skulptur av en fastande Buddha…

Helheten formas sig till något av en världshistoria – om rätt och fel, vitt och svart, förövare och offer. Utställningen på Neue Galerie kröns av Maria Eichhorns projekt ”Rose Valland Institute”, med sin väldiga bokhylla full av litteratur som nazisterna beslagtog från judar (ovan th). I montrar visas konstverk och andra stulna föremål som man nu försöker återlämna till sina rättmätiga ägare eller dess arvtagare. I grunden berör documenta 14 liknande frågor om samhällets påverkan på individen – och tvärtom – hur den enskilda kan förändra det allmänna sakläget.

R. H. Quaytman visar en tät serie av gåtfulla målningar som kretsar kring Paul Klees berömda bild Angelus Novus och Lucas Cranachs porträtt av Martin Luther (tv). Enligt katalogen monterade Klee en reproduktion av Cranachs målning ovanpå sin bild, vilket blev en sorts platsspecifik ingång för Quaytman som arbetar med och undersöker själva kontexten där hennes verk kommer att ställas ut. Ett slags gediget och ärligt bildforskande.

Susan Hiller är likaså något av en forskare och spelar i filmen ”Lost and Found” upp olika språk som varit på väg att dö ut, men som kan få nytt liv genom internet (th). Nätet blir ett sätt både att sprida och en möjlighet att återväcka hotade tungomål. Verket är en fortsättning på en tidigare film (som visas samtidigt i Aten) och består av gröna ljudvågor som illustrerar och textremsor som översätter orden från språk som ibland bara består av visslingar.

Hillers gestaltning är konsekvent och helt i linje med det strikt vetenskapliga anspråk som hon använder sig av. Samtidigt finns där en hoppfull ton som jag gärna bär med mig.

Magnus Bons

Foto: Michael Nast (Naeem Mohaiemen), Mathias Voelzke (Maria Eichhorn), Magnus Bons (övriga). documenta 14 i Kassel pågår 10 juni – 17 september 2017

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *