<

Publicerad 02 november 2016 Av I Recensioner Med 5799 Visningar

Dialogrecension: Cecilia Edefalk på Waldemarsudde

the-dandelionMagnus Bons: Cecilia Edefalks stora utställning på Waldemarsudde innehåller verk från närmare fyrtio år. Här möter vi ängar och änglar, antika skulpturporträtt och botaniska illustrationer, m.m. Motiven växlar form och uppträder både som måleri, skulptur, fotografi och video. I Edefalks allra senaste produktion finns små målningar av torkade maskrosor och bronsavgjutningar av bitar av björkstammar och kvistar. Hur ser du på Edefalks användning av sina motiv? Vad betyder det att hon upprepar dem?

Joanna Persman: Den pågående utställningen med tydliga omtagningar av samma motiv är som en gigantisk installation. Det sprödaste materialet – de fjuniga maskrosbollarna som kan förintas med ett enda häftigare andetag – utgör mellanlänken. Vissna blad, torra stjälkar… Allt detta berättar om förgängligheten. Men också om återuppståndelsen! Maskrosornas frön kommer att spridas för vinden. Cirkeln blir sluten. Det är så Edefalks konst fungerar i mina ögon. Oavsett materialet hakar verken in i varandra och fortsätter med en berättelse om liv och död. Poängen tycks vara att det inte finns någon tydlig gräns mellan det som vi uppfattar som verklighet och det som tillhör andeväsen. Kanske lite som hos Hilma af Klint, fast i en postmodern tappning. Det är svårt att avgöra om gestalterna håller på att födas ur eller försvinna in i duken. Så är det med Baby, Red Girl, Marcus (Aurelius), Venus och August (Strindberg), som Edefalk för övrigt påstår sig att ha andliga konversationer med. Därför funderar jag också över de diffusa miljöerna gestalterna placeras i. Hur ska man tolka dem?

 MB: Miljön, ja. Edefalks bakgrunder är sällan särskilt artikulerade. Mer som ett dis, ett töcken. Eller en enhetlig monokrom yta, som i “En annan rörelse”. Detta skapar hos mig en känsla av att själva motiven är, om inte oviktiga, så befriade från det de egentligen betecknar. De är i hög grad ”overkliga” och existerar i ett eget universum, skapat av Edefalk och med beståndsdelar hämtade från vår värld. På samma gång som maskrosbollarna naturligtvis är symboler för förgänglighet, betonar hon deras varande som just torkade blommor. De rör sig i denna dubbelhet, och mellan betydelser. Kanske är det därför som hon så lätt kan förflytta motiven mellan olika material. Hur uppfattar du skillnaden mellan en målad björkstam och en gjuten i brons?

JP: En enormt spännande fråga! När den är formulerad så tydligt kommer jag faktiskt på att mina tankar framför allt styrs mot själva björken, mot det konkreta träd som en gång stod framför Cecilia Edefalks fönster och som nu är ett minne blott. Ett minne som gestaltas i olika material, men som ständigt återkommer till samma träd. Omtagningarna gör det både konceptuellt och verkligt, bräckligt och beständigt på samma gång. I utställningen representeras björken dessutom som en stympad kropp – en avhuggen gren har ju flyttats in i rummet. Det finns något väldigt vackert och samtidigt mycket vemodigt i det. Det är som en påminnelse om att den kollektiva naturen i själva verket består av individer. Just detta återkommer även i Edefalks skira floraakvareller, där varje växt representerar en art, men samtidigt förblir sig själv.

b5a1637-1MB: Stämningen som utställningen som helhet förmedlar är väl en vördnad för livet. Oavsett existensform. Och här betonas denna aspekt av Edefalks konstnärskap på ett tydligare sätt än i tidigare utställningar. Kanske har det alltid handlat om det? Den avhuggna björkgrenen som du nämner ligger framför en ny målning av samma gren. Hon ställer också sina stilleben av torkade maskrosor intill målningar med samma motiv. När hon gör så uppfattar jag att det inte finns någon skillnad mellan bild och verklighet. De är jämbördiga och speglar varandra, och deras väsen byter skepnad framför våra ögon. Motiven vandrar mellan sina uppenbarelseformer. Och det är märkligt med vilken lätthet hon åstadkommer detta. Vi ser tydligt vad hon avbildar, men kanske inte var bilden utspelar sig? Är detta ens föreställande bilder?

thunder-and-lightningJP: Ja, detta ”var” är en gäckande fråga som du tidigare berört genom att ta upp de diffusa miljöerna. Edefalks motiv svävar ofta i en svårdefinierbar färgnebulosa. Stundom får hennes gestalter en spöklik skepnad, som om de svävade mellan olika världar. Det svårt att få grepp om dem. Levande på väg bort, änglar på besök, andar från det förflutna? Denna gåtfullhet understryks också genom den vita färgen i Edefalks målningar. Den vita Venus i olika former, Augusts ande, vita klänningar och oräkneliga björkstammar, dykare och studier efter Leonardo da Vinci… Vitt inbjuder samtidigt till oändliga tankesprång, ibland i helt motsatta riktningar. Denna färg förknippas ju både med liv och död, med kärlek och begravning. Koloriten i Edefalks verk är spröd men ändå beständig, mjuk och självsäker. Är vitt en estetisk eller en symbolisk lösning i hennes konst?  Det är kanske just de svårbesvarade frågorna som gör Edefalks skapande så oändligt spännande. Vi kommer aldrig att få några definitiva svar. Det vackra i det är dock att vi ständigt vill återvända och leta efter dem.

MB: Jag uppfattar det vita som ett skenbart neutralt tillstånd. Ett vilande i något som i allra högsta grad är aktivt och stillsamt pulserande. Den vita färgen är en bild av ljuset och ser ut att bära på meddelanden från en annan plats. Och samtidigt en teknisk lösning som ger koncentration och exklusivitet åt det som avbildas. Återigen en kombination av komplexitet och enkelhet. Cecilia Edefalks konst förmedlar en ovanlig syntes av rå materialitet och konceptuell förfining. Hennes artikulering är både eterisk och kraftfull. Samtidigt sökande och insisterande.

Magnus Bons och Joanna Persman

Foto: Waldemarsudde, Prins Eugens väg 6. Utställningen pågår 15 oktober 2016 -12 februari 2017

(Visited 1 times, 1 visits today)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *