Titeln, ”Det stora blå”, till sommarens utställning på Gotlands Konstmuseum för tankarna ut i havets oändlighet. En fascinerande kaosmakt som står för både nytt liv och hot mot livet. Vi har alla en relation till vatten, vi föds till liv ur vatten och utan vatten kan inget leva. Men dess styrka och oberäknelighet går inte att bemästra, häftiga stormar, översvämningar, tsunamin tar plötsligt mängder av liv. Kanske är det denna dubbelhet och att vi alla är beroende av vatten som gör att varje människa på hela jorden måste ha en relation och ett förhållningssätt till vatten. Just det gör också den här utställningen spännande.
Karin Broos realistiska måleri har alltid något oroande över sig, hennes till synes lugna kvinnor ruvar alltid på något och stannar man bara upp en liten stund inser man att det kan storma rejält i de lugnaste vattnen. Bildserien ”Det stora blå” är inget undantag där en nyfödd bebis vilar på ett havsblått quiltat sängöverkast. Bredvid mot väggen och med ryggen mot bebisen ligger en kvinna. Det finns en känslokyla i bilden och i nästa bild i serien anar man att barnet är dött. Den nyfödda bebisens nakenhet, svarta navel och slutna ögon utstrålar allt annat än liv och den tycks sväva fritt i ett oändligt hav. Det är stilla, fint och lugnt, men dött.
I gränslandet mellan liv och död rör sig också Lovisa Ringborg i sina fotoverk. I ”Holding Breath” står en ung kvinna långt ut i vattnet och håller andan. För att få luft måste hon ta klivet upp till grundare vatten. Vattnet och den molniga himlen bildar en helhet, en egen sfär där kvinnans nästa steg blir avgörande. Att våga ta steget handlar även verket ”The Walk” om där ett fruset islandskap börjat krackelera, blotta havets iskalla djup. Figuren i bild måste våga ta klivet ut på den sköra isen för att komma vidare. Även pojken längst ut på trampolinen i verket ”Jump” står inför ett avgörande steg. Att ta steget, våga bryta upp och lämna är ofta stort i varje människas liv och handlar inte alltid om liv och död vilket Lovisa Ringborgs verk också tydligt visar.
Efter att ha sett Karin Broos nakna bebis på det oändligt stora böljande överkastet är det nästan oundvikligt att inte dra paralleller till Maria Fribergs videoverk ”Calmation”. Det är som om bebisen vuxit upp och bara bytt sänghavet mot ett riktigt strömmande hav. Mannen som flyter i det mörka lite skrämmande vattnet är helt lugn. Ingen oro eller rädsla kan skönjas, kanske har han lämnat alla spänningar bakom sig och flutit in på en ny resa.
Vill man verkligen möta havet ska man låta sig sugas in i Ann Frösséns stora målning ”Precious Time”. I den krockar man bokstavligen med havet, det är svindlande och man inser snabbt inser dess själ och kraft. Det finns inte heller något blidkande i Ann Frösséns måleri, man bokstavligen sugs in och uppslukas av havets storslagna kraft och i den är man väldigt liten.
Om man skulle fråga konstnären Antti Laitinen om det är möjligt skulle han förmodligen svara: ja, det är det. I det perspektivet bör man också möta hans konstnärskap som till stor del handlar om att möta naturen på dess villkor. I filmen ”Voyage” kan man till exempel se hur han ror runt i havet på sin egentillverkade paradisö. Det är ett stundtals väldigt komiskt verk som sätter naturromantiska föreställningar om natur på sin spets. Men det handlar också om att förverkliga drömmar, hur dråpligt de än kan bli.
Åsa Maria Bengtssons videoverk ”Bara vanligt vatten” sammanfattar utställningen bra. Åskådaren blir översköljd av en ljudkaskad med vatten, det droppar, porlar, brusar, spolar till vardagsbilder från världens alla hörn och påminner om hur beroende vi är av vatten.
Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningarna pågår under perioden 13/6 – 1/11
Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)
