<

Publicerad 06 juli 2014 Av I Recensioner Med 3894 Visningar

“Dance me” på Wanås

a00c7de84654f65f_800x800arHomo ludens, den lekande människan, får tillfälle att kika fram mellan träden i Wanås skulpturpark i år. Säsongens teman är nämligen dans, skulptur och rörelse. Några av konstverken förutsätter deltagande aktivitet, eller åtminstone en tänkt sådan, från besökarens sida, medan själva dansen som framförs av Skånes dansteater i sig kan ses som ett slags skulpterande med kroppen. I Molly Haslunds koordinationsmodeller förs tanken förvisso mer till organiserad truppgymnastik och matematiska beräkningar än poetisk dans, men i ett utvidgat dansbegrepp passar de onekligen in.

Antagligen är det bristen på dansuppträdanden vid besökstillfället som gör att utbudet av nya konstverk i år känns en aning klent. Därmed inte sagt att det är något fel på de nya verken. Tvärtom. Men vissa ytor, som till exempel gräsmattan där det tidigare år har visats såväl en av Louise Bourgeoises gigantiska spindlar Maman som Yoko Onos Skyladders for Wanås (1968/2011), känns i år lite tomma på innehåll. När jag går där i parken kommer jag på mig själv med att i ett nostalgiskt skimmer sakna tidigare konstverk. Nu när de flesta av Jeppe Heins finurligt dysfunktionella vitmålade bänkar i A smile for you (2013) eller den strandade röda stugan med vita knutar i dammen, Atlantis (2009) av Tea Mäkipää och Halldór Úlfarsson, tagits bort lever de kvar i minnet och känns snudd på bättre nu än då.

Barbed HulaI en jämförande tillbakablick kan man även konstatera att ett besök i Wanås skulpturpark blivit allt mer barntillvänt under senare år. Den pedagogiska barnverksamheten har utvecklats, och numera ges föredömligt en barnbok med anknytning till konsten ut varje säsong. Årets bidrag är Hur man blir en sten av Klara Kristlova och Martina Lowden. Utan att för den sakens skull ifrågasätta detta verk eller utgivandet av en barnbok i sig, är denna strävan att vinna en framtida konstpublik och nya konstnärer på både gott och ont. Det finns onekligen vissa risker med att göra ett redan så pass familjevänligt utflyktsmål ännu mer barntillvänt. Det är inte utan att man balanserar på gränsen att förlora den udd som samtidskonsten i sina bästa stunder har. Riktigt så illa är det nu inte, och ju mer jag tänker på det desto mer idealiskt är det att ta med barn till Wanås skulpturpark, med eller utan den pedagogiska barnverksamheten.

Stora som små kan förundras över silverfärgade träd, människoskulpturer i naturlig storlek och kojor uppe i träden. Marianne Lindberg De Geers Jag tänker på mig själv (2003) med inspelade rop efter mamma och pappa är något som besökare i alla åldrar kan relatera till, och Jakob Dahlbergs Primary structure (2011) i olika färger är en perfekt klätterställning. Även de nya skulpturerna i parken, som utöver Molly Haslunds kollektiva koordinationsredskap bland annat består av en donation av Carl Fredrik Reutersvärds Interlettre (1984-85) och som bokstavligen skildrar det outtalade i mellanrummen mellan bokstäverna, kan tilltala en konstpublik över generationsgränserna.

0001Det betyder inte att man måste ta hela familjen med sig för att se på konsten i Wanås. Det går alldeles utmärkt att som ensam flanör gå en runda i parken. Molly Haslunds Gungor, Hopprepsstam och Tre dubbla ribbstolar för minimal rörelse är förvisso konstruerade för att användas i grupp. Men även om själva deltagandet tillför en extra dimension går det genom att läsa de utförliga instruktioner som konstnären skrivit till varje skulptur alldeles utmärkt att föreställa sig hur det kollektiva vevandet av hopprep eller ett synkroniserat hängande i ribbstolar skulle kunna se ut.

Men att Wanås är en perfekt plats för en familjeutflykt betyder inte heller att alla verk är lämpliga för barn. I rummet för kortfilmsprogrammet finns filmer av människor som på ett lekfullt sätt svingar en rockring runt magen, och även rockringar för besökarna att i en slags deltagande observation använda. Men plötsligt dyker en mindre behaglig variant av denna lek upp i form av Barbed hula (2000) där konstnären Sigalit Landau utan kläder svingar en rockring av taggtråd runt magen vilket efterhand river upp sår i den nakna huden. Inte heller Unvergessen av Juan-Pedro Fabra Guemberena, Carl Michael von Hausswolff och Jan Håfström stryker medhårs i sin studie av det tyska krigsskeppet Graf Spee. Verk som dessa bidrar till att konstbesöket på Wanås inte blir allt för snällt och tillrättalagt. I konsthallen visas dessutom grafik av Helene Billgren, For good and for bad, vilken egentligen skulle ha ställts ut på Grafikens hus i Mariefred om det inte hade brunnit upp. Bara den värd ett besök.

Bilder (uppifrån och ned): Molly Haslund, Sigalit Landau, Juan-Pedro Fabra Guemberena

Adress: Stiftelsen Wanås Utställningar, Knislinge
Utställningen pågår under perioden 18/5-19/11

Lena Karlsson(text), Wanås (foto)

Konstintresserad Lundabo med bland annat en filosofie magisterexamen och påbyggnadsutbildningar i kultur- och vetenskapsjournalistik i bagaget. Förutom att vara en av Konstens skribenter arbetar jag som allmänjournalist.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *