<

Publicerad 20 mars 2014 Av I Recensioner Med 2643 Visningar

Dan Wolgers på Galleri Magnus Karlsson

DW1404Självporträttet och religionen är två tydliga teman som existerar parallellt genom Dan Wolgers konst. Bilder av konstnären och framställningar med en kristen symbolik har vid olika tillfällen konkretiserats i hans objekt och bilder. Wolgers nya utställning är spelplatsen där dessa två spår för första gången löper samman. På ett förunderligt sätt skapar de tillsammans en sorts intensifierad självbild.

I fem mörka kvadratiska bilder presenteras avtryck av konstnärens anlete som pressats mot en glasskiva täckt av damm. Ansiktets fett avbildar mänskliga drag som svävar mot den mörka natthimlen. Ett ständigt utvidgande kosmos möter det grafiska tecknet för en individuell karaktär som samtidigt är allas. Existensens inre och yttre världar kränger i bildernas hisnande perspektiv.

Genom verkens titlar och Olle Granaths insiktsfulla utställningstext vet vi att Wolgers tolkar ansiktena som avbildningar av några av Jesus lärjungar. Konstnären förlägger bilderna till Olivlunden, den plats som i Bibeln kallas Getsemane. Scenen berättar om hur Jesus dragit sig tillbaka dit för att be, och i en film på galleriets hemsida berättar Wolgers om det starka inflytande som berättelsen länge haft på honom. Det blir till en sorts urscen som handlar om konstnärskapets premisser. Med Granaths ord: ”Konstnären befinner sig ständigt i sin olivlund, driven att göra det han måste göra, inte det han vill göra”.

Wolgers eftertänksamma programförklaring har moraliska undertoner, och förbinder tvånget att skapa med nåden att ha möjlighet till det. Filmen fungerar verkligen som ett intressant komplement till utställningen.

DW1402Själv hade jag inte associerat bilderna så som konstnären gör. För mig finns ingenting i dem som leder till de föreslagna tankebanorna. Men att i gallerirummet stå inför fullbordat faktum och bortse från Wolgers tankegång är nära nog omöjligt. Och varför skulle jag det egentligen? Intentionen bakom verket lyfts alltid fram som en möjlig väg till förståelse i utställningssammanhang. Det är logiskt när vi befinner oss i konstnärens eget rum. Ändå finns en intressant fördröjning mellan verk och avsikt, eftersom Wolgers gett sina slumpmässiga ansträngningar en betydelse först i efterhand. Det han vid tillfället sökte efter var inte dessa bilder, men förstod vad de avbildade direkt när han såg dem. Tolkningens riktning visar sig genom en omedveten process som stigit fram i hans medvetande. Kanske är det inte heller möjligt att det sker på något annat sätt?

Wolgers utställning är luftigt generös, men de rumsliga avstånden mellan verken gör endast att de länkas allt tätare samman. Utställningens två andra verk spinner vidare på det kristna temat, även om deras yttre är av ett helt annat slag än ansiktenas. Båda ringar in tomrum, de beskriver utmätta områden. Här finns dels ett blyrör som har slagits genom ett hål högt upp på väggen mellan galleriets två första rum. Och i det innersta rummet står ett ensamt objekt i smitt järn som liknar en stor avlång pratbubbla. Jag uppfattar det mer som ett betydelsebärande tecken än som en skulptur. Blyrörets ändar kallas för ”Maria Magdalena” och ”Jesus”, och den grafiska symbolen heter ”Corpus Christi”, alltså Kristi kropp. Den påminner om en tidigare verksvit där Wolgers utgick från målningar i Moderna Museets samling. Där överförde han målningarnas fysiska vikt och exakta mått till vitmålade träskivor genom att såga ut hål i dem. Skivorna hade något av samma anonyma bortvändhet som det nya objektet utstrålar.

Blyröret och den teckenartade pratbubblan markerar ett slags övergång från ett stadium till ett annat. De tillkännager en passage mellan livets former.

När jag befinner mig i Wolgers rum dyker en annan konstnärs verk upp på näthinnan. I slutet av 90-talet visade amerikanen Robert Gober en installation som påminner om Wolgers. Inte bara för att Gober använde sig av ett religiöst symbolspråk, utan där förekom även en bildlösning snarlik Wolgers. I installationens mitt stod en Maria-figur gjuten i betong med ett dräneringsrör kört rätt genom magen. Verket har en oerhört våldsam symbolisk kraft. Inte minst för att en samtida konstnär väljer ett religiöst bildspråk. Maria framstår som fastnaglad av insikten om sitt och sin avkommas oundvikliga öde. Men talar kanske Gober här, liksom Wolgers, egentligen om konstnärskapets villkor? Maria står på en golvbrunn på vars botten skymtar mynt. Alla är präglade med Gobers födelseår.

Jag har bara tagit del av installationen via dokumentation, men bilden som Gober presenterar är så starkt drabbande att den slår igenom alla lager. Den bär liksom Wolgers nya utställning på en uppenbarelse.

Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 6/3 – 6/4

Magnus Bons (text), Galleri Magnus Karlsson (foto)

(Visited 1 times, 1 visits today)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *