Publicerad 15 september 2020 Av I Konstkommentarer Med 696 Visningar

Corona och konstmässorna, så här långt

Söndagen 8 mars 2020 var det glest bland besökarna på The Armory Show i New York. Lika ödsligt var det på de andra konstmässorna runt om i staden. Osäkerheten hade slagit till. Det var något med det där viruset. Världshälsoorganisationen annonserade tre dagar senare att spridningen av covid-19 var en pandemi. Sedan dess har mässa efter mässa annonserat att man inte kommer att genomföra något fysiskt event i år.

Ylva Carlgren, ur Spatail Line, 2020. Foto: Magnus Bons

De senaste 30 åren har konstmässorna utvecklats till en viktig mötesplats för konstnärer, samlare och museifolk. Vad händer med konstmässorna nu, i en tid när människor inte kan förflytta sig och man inte får mötas i större sammanhang?

För att ens börja besvara frågan måste man uppmärksamma det nya ekonomiska läget. Art Basel i samarbete med UBS publicerade nyligen i en delårsrapport att konstmarknaden krympt och försäljningen gått ner med 36 % jämfört med samma period förra året. Gallerierna med lägst omsättning har drabbats hårdast. Flera gallerier berättar att man flyttat till mindre lokaler och väldigt många har gjort sig av med personal. Men bara 2 % uppges ha lagt ner. I princip inga gallerister trodde att man skulle få in några pengar alls via mässor under resten av året. En tredjedel förutspådde att inkomsterna från konstmässor skulle öka 2021.

I Stockholm bestämde Market Art Fair sig för att ställa in i år, men planerar att genomföra en mässa på Liljevalchs konsthall i april 2021. CHART valde att arrangera ett annat slags event. Istället för att mötas på mässan i Köpenhamn uppmanades de deltagande gallerierna att visa på hemmaplan och att fokusera på kvinnliga konstnärer. Gallerier i Köpenhamn, Helsingfors, Oslo, Reykjavik och Stockholm medverkade.

I Stockholm satsade Gallery Steinsland Berliner rejält och upplät hela galleriet till CHART. Anastasia Ax tog ett rum i besittning (översta bilden), visade ett flertal enskilda verk och genomförde en stor performance, som snabbt blev fullbokad. Man visade också verk av Ylva Carlgren och Hanna Hansdotter.

Frida Orupabo, Galerie Nordenhake Focus. Foto: Carl-Henrik Tillberg

Galleri Andersson Sandström presenterade måleri av Siri Elfhag. Cecilia Hillström Gallery lät Sigrid Sandströms målningar inta showroom. Även Galleri Magnus Karlsson deltog och visade verk av Anna Bjerger, Lisa Jonasson och Johanna Karlsson. Galerie Nordenhake presenterade både en video och collage av Frida Orupabo i sin lokal Focus på Birger Jarlsgatan.

De gallerister i Stockholm jag pratat med om CHART är positiva och berättar att det var lyckat. Annorlunda, men intresse fanns och de videomöten som CHART satt ihop fungerade bra.

Idén om att sätta det lokala i fokus präglade också årets upplaga av Supermarket, som passande döpts om till Superlocal. Supermarket startades 2006 som motvikt till den kommersiella Market och fokuserar annars på en internationell konstnärsdriven och icke-kommersiell scen. Försäljning står alltså inte i centrum. Kategoriserar man en konstmässa som en marknadsplats är det är tveksamt om Supermarket platsar i den beskrivningen, även om de själva kallar sig så. Årets upplaga hade fått stöd bland annat från Stockholm Stad och Kulturrådet.

Superlocal inkluderade 13 konstnärsdrivna gallerier. Längst norrut presenterade Galleri Toll, i en monter i Ropstens tunnelbana, verk av Richard Krantz. Mest söderöver visades en grupputställning på Galleri Nos i Tallkrogen. Deras lokal har tidigare använts som hunddagis och utställningen visade konst som sätter människans relation till hundar i fokus. Båda gallerierna är relativt nystartade. Detroit Stockholm, Tegen 2, Candyland och Studio 44 tillhör den etablerade scenen. Liksom Grafiska Sällskapet med anor från början av 1900-talet och Konstnärshuset som deltog med en utställning av verk av stipendiater.

Folkliv under ID:I:s vernissage. Foto: Kenneth Pils

Kafé 44 på Tjärhovsgatan agerade sambandscentral och erbjöd seminarier, performances och konstnärssamtal. Merparten av programmet dokumenterades och kommer att tillgängliggöras online.  Därutöver tog konstnärsduon Lundahl & Seitls emot i sin studio och erbjöd The Memor, en berättelse om föremål och tid – en av de hittills bästa erfarenheterna jag haft av VR, både till innehåll och fysisk upplevelse.

Vida Lavén vid sitt verk Doxie på Galleri Nos. Foto: Kenneth Pils

Under de senaste månaderna har konstvärldens många aktörer alltmer påtagligt tagit digitala rum i anspråk. Det gäller för museers pedagogiska verksamhet, lika väl som för konstmässor. I nämnda rapport från Art Basel och USB uppger gallerierna att försäljningen online har ökat markant och många erbjuder Online Viewing Rooms på sina webbsidor. Den tekniska utformningen skiftar, men överlag innehåller de här virtuella visningsrummen bra installationsbilder. Att tillgängliggöra utställningar och konstverk på nätet är i sig inte nytt alls, men intensiteten har ökat.

Det är värt att notera att det nästan uteslutande rör sig om objekt som också går att förhålla sig till i fysiska rum. Galleriernas visningsrum fylls inte med konst som skapats för att upplevas enbart digitalt.

De större konstmässorna, som Art Basel och Frieze, genomför tidsbegränsade presentationer via sina webbplatser. Både Market Art Fair och CHART har använt digitala plattformen Artsy. CHART visas under flera veckor medan  Market Art Fair presenterade en Special Edition under ett par veckor i våras.

Lundahl & Seitl, The Memor ur Eternal Return, 2019. Foto: Lundahl & Seitl

Ingen gallerist jag talat med har någonsin beskrivit Artsy som ett avgörande försäljningsverktyg. Visst är det smidigt att använda sig av formatet om man inte själv har resurser att bygga en plattform. På så sätt fungerar Artsy utmärkt som arkiv. Men om man inte letar efter något specifikt kan utbudet uppfattas som svårnavigerat, kanske på grund av omfattningen? Artsy stoltserar med en databas som innehåller en miljon bilder av konstverk och designobjekt, både historiskt och samtida material från gallerier, auktioner och konstmässor.

Att sitta framför datorn och gå igenom en mässa online kan inte jämföras med att besöka den IRL. Det ena är inte bättre eller sämre än det andra, men det är inte säkert att samma aktörer som är suveräna på att hänga konst också kan sno ihop ett inspirerande Instagram-flöde som säljer konstverk på löpande band. Man kan inte heller bortse ifrån att det är en sak att underhålla befintliga relationer online, en annan att upparbeta nya.

Richard Krantz, Four Seasons, Galleri Toll. Foto: Kenneth Pils

Vissa är mer förberedda än andra på att digitala relationer. David Zwirner Gallery som 2018 anställde infuencern Elena Soboleva att ha hand om onlineförsäljningen, är med största sannolikhet bättre rustad just nu än många andra. Galleriet har onekligen redan signalerat till sina kunder att man ser det virtuella rummet som en integrerad del av sin verksamhet.

Givetvis passar viss konst sämre än annan som bild på skärm. Konstverk som helt enkelt måste vänta in sin betraktare. Vem vet, kanske kommer det fysiska mötet både uppskattas och upphöjas mer framöver?

Information om de små och medelstora galleriernas död har vi matats med rätt länge, vilket i förlängningen skulle betyda att antalet mässor redan höll på att reduceras. Det har hävdats att konstmarknaden behöver reformeras och att gallerimodellen är förlegad. Vissa menar att konstmässor överlag är en ovärdig plats för konst. Och många anser att det är bra att marknaden kyls ner.

Andra ser sina verksamheter förblöda utan inkomster som i vanliga fall genereras under mässorna. Och vilka drabbas hårdast av en krympande konstmarknad? Konstnärerna såklart. Om ett och annat mästerverk från renässansen inte byter ägare till rekordpris på andrahandsmarknaden spelar mindre roll, men varje gång en konstnär gjort ett verk som inte visas blir konstscenen fattigare och konstnären har förlorat en potentiell inkomst.

Gabriella Novak, Will you still love me. Part I’, performance utanför Kafé 44. Foto: Anna Ekros

Coronapandemin håller på att förändra förutsättningarna för mycket av det som vi tog för givet i början 2020. Det inbegriper såklart strukturerna kring konst. Vad det betyder vet vi inte, men vi kan vara säkra på att behovet av att göra konst och önskan om att mötas för att uppleva konst inte försvunnit. Kanske har behoven i själva verket ökat? Osäkerhet är läskigt, men nu ges också en möjlighet att kraftsamla, reflektera och formulera nya strategier.

Kanske kommer vi inte att kunna röra oss över klotet alls framöver utan behöva förlita oss på att konsten kommer till oss? CONDO drog igång 2016 i London och bygger på att gallerier upplåter plats åt andra galleriers konstnärer; att man delar på befintligt utrymme, kontakter och nätverk. Uppenbarligen är det här ett koncept som tilltalar, CONDO har på senare år genomförts i flera städer.

Och kort efter att pandemin blev ett faktum lanserades Galleryplatform.la som sammanför ett stort antal gallerier och projekt. Där har det varit enkelt att hålla sig à jour med vad om erbjuds på konstscenen i Los Angeles. Framgången i de här båda fallen stavas självkännedom och samarbete. Vad som än väntar härnäst känns de som vettiga begrepp att inspireras av.

Jenny Danielsson

Jenny Danielsson är frilansskribent och tycker om att prata konst. Det gör hon i podcasten The Artword och i Danielsson & Carlson, som hon driver tillsammans med Oscar Carlsson. Med studier i konstvetenskap och idéhistoria i bagaget har hon arbetat både på museum och galleri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.