<

Publicerad 03 augusti 2014 Av I Recensioner Med 2354 Visningar

Christian Partos på Uppsala Konstmuseum

UKM6600Det naturvetenskapliga och det filosofiska, tro och vetande; i Christian Partos konstnärskap sammanstrålar vetenskaper, sinnliga uttryck, tekniska konstruktioner, det existentiella och allusioner på kristen tro. Ämnen som kropp, evighet och ande belyses i verk som skapats med hjälp av en snillrikt genomtänkt teknik; allt går i vartannat: vatten, liv, tid och ljus. Från inledning till verk; det är inte enbart talesättet “att skrida till verket” som gör sig påmint i denna utställning på Uppsala konstmuseum, dock det första, och i sin bokstavliga mening. Försiktigt, nästan andaktsfullt, närmar jag mig glödlamporna i verket E.L.O. Som långsamt sänks ner i olika takt och med olika ljusintensitet – som ett stilla regn, belyst till att återkasta ljus. När glödlamporna fallit som droppar i havet stiger de upp som lysande stjärnor mot skyn, en ensam, eller många tillsammans. Någon slocknar efter vägen. (I rummet ackompanjeras verket av ett annat, som jag är medveten om, även om det i betraktandes nu befinner sig bakom min rygg: skylten med den lysande texten/verket DU DÖR FÖR FORT. ) Framför mig är ljusspelet meditativt, fyller gränslöst rum och tidlös oändlig tid – evighet; ständigt pågående rörelse. Ljusrörelsen gestaltar, fortplantar sig i vågor och mönster, slump eller cykliskt är svårt att greppa; födelse, liv och död, uppstigande och fall – liv som slocknar för att sedan åter tändas. Så uppstår ett himlavalv, en himlasfär växlar till en jordasfär – blir till ett kosmos som jag mentalt befinner mig i – fast kroppsligt på avstånd. Vart ska man fortsätta härifrån?

Abrupt landar jag på marken i en profilfräst modell av staden Kristianstad, i Irrbloss irrar jag omkring, sökande scannar jag av miljön i eller med hjälp av ett irrande ljusbloss i halvmörker – kanske är jag ljuset eller i ljuset, men jag kan välja, det finns två. Vilken väg jag ska följa är inte givet, inget av verkets tillgängliga ljus är att lita på, plötsligt slocknar det eller sticker i väg till en avlägsen plats, som tanken, som mänskligheten. Jag känner mig vilseförd i den urbana miljön, inte hemma där. Inga referenser. Är det avsiktligt – ett tecken att vandraren ska söka på annat håll?

UKM6569I verket Bok finner jag däremot gott om referenser; det ur det litterära verket utskurna kraniet, sammanfogat (-fattat) av en skruvtving – symboliken är riklig. Jag är även bekant med rummets övriga rekvisita där kopplingarna till verkstad, laboratorium och mekanik är påtagliga, men där huvudrollen innehas av läkarvetenskapen och biologin i kontrast till filosofin och skapelsen. Över allt detta står tidens gång, den vi inte kan påverka, den som fanns före oss. Den sinnrika skapelsen “hjärtat” är central i rummet, verket Hjärta är placerat i ett hörn. Som inledning berättar verket om organets funktion, vetenskapens utveckling och teknikens under – det konstgjorda som ersättare, att kunna reparera, lyfta ut, leva utanför sitt sammanhang – kroppen. Under sin glaskupa pumpar den konstgjorda muskeln på konstgjord väg, förutan det naturliga kretsloppet med vener och artärer. Ögat luras tro att funktionen uppehålls genom en smal slang som ser ut att tillföra nytt blod ner i en tratt som fortsätter in i hjärtats kammare, slangens blodliknande restsubstans ser smutsigt begagnad ut, ska det symbolisera hanteringen med/av organ? Medan jag funderar över min tolkning avslutas ett dramas första akt – hjärtat slutar pumpa. Blir stilla, liksom vissnar. Hela rummet tycks satt i förändring, jag håller andan, väntar, är det slut nu? Har jag bevittnat slutet?  Men så anar jag rörelsefunktion, återupplivning på denna konstgjorda väg, under kupan. Tveksamma rörelser börjar pulsera och rummet fylls åter av liv. Det är först då jag blir varse tiden. Dimensionen tiden i dimensionen rummet. Ett rytmiskt ljud som en blandning mellan dunkande och tickande, som en moraklockas hjärta. Ljudet och tiden hade varit närvarande redan innan, utan att jag hade märkt det – så självklart, så hade hjärtat gått ur tiden och tiden hade stannat, förändrat rummet. Dramats akt två börjar och nu är jag medvetandegjord. Och livet återvände.

Epifania sammanfattas stora delar av den kristna symboliken. Epifania betyder uppenbarelse; östkristna händelsetraditioner som ingår är Guds uppenbarelse för människorna, Kristi födelses fest och Kristi dop i floden Jordan. En dopfunt: ett glasbord där en kant av koppar hindrar det från ovan oregelbundet droppande vattnet, omgivet av ljus, att rinna ut på golvet och gå till spillo. I verket finns livets vatten; droppen i havet, vars verkningar sprider sig som ringar på vattnet; vattnet som är livgivande och renande. Under glasbordet fortplantas ringarnas skugga när droppen nått ytan och förenar sig med vattnet, sätter det i rörelse. Ringformen övergår i skuggrörelsen under bordet till en korsform, även den är i rörelse, som i rörelsen där korset tecknas på kroppen under dopakten. Ingen mer droppe faller, rörelsen utplanas och utplånas, ytan blir återigen stilla, Gud vet hur länge! När jag minst anar det kommer nästa droppe – oändligheten gestaltas och ingen droppe i min tid kommer att få “bägaren att rinna över” i dopfunten där vattnet ur vilken den nya rena människan föds finns.

UKM6641Aquagrafen på väggen bryter i någon mening, även här finns flöde som inte avstannar, rörelse – men det konstruerade objektet får mig att associera till sjukhus och laboratorium, blodtillförsel blandad med luft – överlevnad, livsuppehållande – eller bara ett experiment?

I det innersta, bakom mörka draperier, visas verket M.O.M. femtusen spegelbitar sammansatta till en bild av konstnärens mamma. Först ter hon sig ganska grå, men ju längre jag betraktar henne desto mer framträder dragen. Konturerna och ansiktet får ett svagt skimmer, jag tittar länge, försöker lära känna, uppfatta förändringar som sker under mitt möte med henne – eller är det vårt möte? När jag gör en ansats att lämna henne förändras ansiktet, blir ljusomstrålat och alldeles klart – och jag förstår att “utstrålningen beror på i vilket förhållande till, hur nära, man står henne”. Parallellerna till ikoner med en i metall inramad madonna är slående, liksom förändringen som beror på förhållandet.

En snabb visit i Uppsala domkyrka, där några av Partos verk finns i utställningen Himlen kan vänta, var dock mest förvirrande; korsbefruktningen mellan kyrkobyggnad, museum, konstutställning, utsmyckning, gravmonument och heligt rum komplicerade i frågan om orientering och koncentration. Förmodligen behöver den utställningen en egen ‘ingång’ – sammansättningen av heligt och profant kräver i det sammanhanget en egen bakgrund.

Här kan du se fler bilder från utställningen!

Adress: Drottning Christinas väg 1 E, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 18/6 – 14/9

Marit Jonsson (text), Stewen Quigley (foto)

Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, Master of Arts, kulturskribent på Formom med speciell inriktning mot samspelet mellan text/bild/människa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *