Publicerad 25 februari 2009 Av I Recensioner Med 4520 Visningar

Christian Larsen, Stockholm: Karin Broos (19/2-29/3)

broos1Att ge sig i kast med att skriva om Karin Broos målningar känns som en stor utmaning. De påminner om Allers veckotidningsillustrationer från 50-talet mixat med något annat som gör att jag inte kan gå förbi dem utan att försöka ta ställning. De är omsorgsfullt målade i olja på duk och i stora format och de får mig att känna både en slags odefinierbar oro och något så banalt eller patetiskt som lycka och tillfredställelse över livets fullkomlighet. Klibbig närhet blandat med en överväldigande existentiell upplevelse.

Miljön och människorna i bilderna verkar vardagliga, okomplicerade och trygga. De verkar ha all tid i världen att stå stilla och fundersamt titta ner i vattnet eller bara flyta runt med slutna ögon. Förutom några mörka skuggor här och där verkar inget farligt ligga på lur men samtidigt som figurerna på bilderna upplevs som en naturlig del av en harmonisk omgivning verkar de ensamma och lite utanför. Kanske är de annorlunda just för att de har den här möjligheten att liksom i all evighet och med självklar rätt så sökande försvinna inåt.

Att måla av sina närmaste är trots allt inte nytt och borde inte upplevas som så överväldigande, det har gjorts tidigare av många konstnärer. Till exempel Carl Larsson gjorde sig en hel karriär av att måla av sin familj även om han antagligen inte använde fotografier som förlagor. Men det finns andra som använt fotografiet som förlaga. Ola Billgren och Gerhard Richter till exempel, även om resultatet känns väldigt olikt Broos målningar. I så fall påminner de mig mera om Sally Manns fotografier av sina vackra barn som genererat starka reaktionen världen över.

broos2Vad skiljer egentligen Karin Broos målningar från fotografier ur ett vanligt familjefotoalbum, och hur går det till när hon överför det till måleri? Frågan känns irriterande och nästan lite farlig att ställa i sammanhanget, och det är ju resultatet som är det viktiga egentligen. Och varför visar bilderna bara kvinnor? Varför är kvinnorna alltid så behagliga, vackert feminina och välformade, enkelt och fint klädda? Och varför kan jag inte bestämma mig för om de är förlorade i sig själva eller om de är fullkomliga i sig själva. De sitter på bänkar, vandrar längs stranden eller flyter runt i vattnet i ett sorts oändligt tidsperspektiv och tar plats med stor självklarhet. Är de naturliga eller är de präktiga? De lever ett stillsamt liv i stillsamma miljöer på landet nära vatten. Kvinnorna verkar ofta nyligen uppstigna ur eller starkt sammansvurna med detta sensommarkvällsstilla vatten.

Karin Broos är en konstnär som, även om hon först nu får mycket medial uppmärksamhet, har varit konstnär i många år. Är det den erfarna kvinnans upplevelse av kvinnolivets olika cykler vi ser framför oss? Ett summerande av specifikt kvinnliga erfarenheter och en känsla av att vara sammanbundna men inte nödvändigtvis sammansvurna i detta. En slags inventering över vad som uppnåtts och vad det kan användas till. Vad det nu än handlar om så sätter det i alla fall mig i gungning. Med ett personligt språk och mycket lugnt vatten i sina målningar sätter Karin Broos igång vågor i andras vatten.

Adress: Hudiksvallsgatan 8

2009-02-25 Maria Johansson (text), Christian Larsen (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.