Publicerad 10 december 2020 Av I Recensioner Med 1147 Visningar

Charlotte Gyllenhammar på Skissernas museum

Smack! Klafs! Den blöta gipsen träffar kroppen med våldsam kraft. Igen och igen. Bleka smockor glider över bar hud och underkjol, täcker armar och hals. Sittande rakryggad på ett snurrande podium ändrar kvinnan inte en min. Snart smetas även hår och ansikte in av de svartklädda gestalter som rör sig i videons periferi. När också näsa och mun täppts till snurrar den inkapslade figuren långsamt hela varvet runt. Det spelar ingen roll att rummet där jag sitter är folktomt och luftigt. Känslan av andnöd är akut. I takt med att gipset stelnar växer paniken i min kropp.

Charlotte Gyllenhammar, Cast, 2019

Charlotte Gyllenhammar vet hur man skapar känslan av klaustrofobi. Med lera, tyg, brons och fotografi har hon genom åren modellerat fram det stumma och instängda. Ibland till en sådan grad att jag instinktivt värjt mig mot tyngden i hennes arbete, dess tysta frustration. På Skissernas museum i Lund finns gott om exempel vid sidan av videoverket som med åtföljande skulpturer gett namn åt utställningen ”kastad/cast”. Här är hennes berömda fotografier och skulpturer av upp- och nervända kvinnor som fångats i sina egna kjolars veck. Tydligare än så går det knappast att skildra den traditionella kvinnorollens hämmande och utlämnande grepp.

Charlotte Gyllenhammar, Human Load II, 2014. Foto: Charlotte Gyllenhammar Studio

Fast exposén börjar redan utanför entrén. Där tornar det lilla barnet upp sig i ”Ute, Jätte”. Fem meter högt har det ensamt blivit stående bland lyktstolpar och trädstammar. Påbyltat som ett dagisbarn med säckig overall, luva och vantar framstår det både rustat och utsatt för omvärlden, hindrad av sitt eget skyddande skal.

Gyllenhammar hade inte varit en gigant inom svensk samtidskonst, om hon inte byggt in denna tvetydighet i allt hon gör. Den fanns där från start när hon 1993 i genombrottsverket ”Dö för dig” lät en väldig ek dingla över Drottninggatan i Stockholm med rötterna mot skyn. Liksom i det värnlösa jättebarnet går det mäktiga och sårbara hand i hand. Ständigt lyckas hon ladda sina verk med motstridiga egenskaper och energier. Några stenkast från museet i Universitetsparken väntar sedan ett par år hennes ”Meteorit” i svartpatinerad brons. Förlagan till denna skulptur, som invigdes inför universitetets 350-årsjubileum, är en meteorit som slog ner i Skåne på 1930-talet och som förvaras på Geologiska institutionen. Men i Gyllenhammars version har rymdstenens täta tyngd urholkats av det gyllene avtrycket efter ett lejon. Själv har konstnären berättat om hur hon tänker sig att stenen på väg genom universum slungats mot lejonets stjärntecken, detta lejon som även ingår i universitetets sigill.

Charlotte Gyllenhammar, Ute, Jätte, 2019. (I bakgrunden Anne Thulin, Double Dribble Lund.) Foto: Emma Krantz

Här har vi återigen en rad motsatser: svärta och ljus, massa och hålrum, död materia och organiskt väsen. Talande nog är djuret endast närvarande genom sin frånvaro, i form av det tomrum som skapats efter dess kropp. Det är raffinerat gjort. Trots det förmår denna ganska återhållsamma skulptur långt ifrån engagera mig lika intensivt som de verk som kretsar kring hennes mer arketypiska motiv: kvinnan och barnet.

Det kan vara värt att dröja vid tvånget och våldet som stumt vrenskas under ytan i många av Gyllenhammars verk. Bland de skisser som diskret presenteras en trappa ner på Skissernas museum finns en tidig modell av en installation i ett gallerirum. På golvet ligger en kvinnas kläder och tillhörigheter utspridda, slitna i stycken som av en våldsam explosion. Den är gjord 1991 innan 2000-talets våg av terrordåd svepte genom västvärlden. Däremot gjorde det pågående Irakkriget känslan av fara och förödelse akut i det krigförande Storbritannien där Gyllenhammar då bodde. Fast kanske går verket att se även ur ett annat perspektiv. I ljuset av konstnärens senare arbete kan kvinnan ha imploderat, driven till bristningsgräns av ett stegrande inre tryck.

Det är lätt att i Gyllenhammars arbete höra ekon av konsthistoriens klanger, från antikens skulpturtradition till de sargade, självsvåldiga kvinnokropparna hos efterkrigstidens Germaine Richier. För att inte tala om den ursinniga kritiken av patriarkatet, kyrkan och makten i Niki de Saint Phalles “Shooting Pieces”. Det slags briserade sprängkraft som galleri-installationen utstrålar saknas dock i Gyllenhammars senare verk. Deras styrka ligger snarare just i spänningen av det oförlösta, av de krafter och känslor som nätt och jämnt hålls i schack.

Charlotte Gyllenhammar, (fr v) Cloitre des Cordeliers La Montagne, kastad/cast och Moderform, 2019. Foto: Per-Erik Adamsson

På Skissernas museum gestaltar hon det magnifikt i de skulpturer som tar vid efter att kameran stängts av i videoverket ”kastad/cast”. På ett vidsträckt podium, uppbyggt likt en estrad för publiken att kliva upp på, tronar den brutalt inkapslade gestalten omgiven av stelnade gipspölar. Bredvid har figurens gjutform, som inuti sig rymmer håligheten efter kvinnans kropp, till hälften sänkts ner i podiets golv. När jag försiktigt kikar över gjutformens kant kan jag långt ner i det dunkla djupet urskilja konturerna efter ansiktets drag. Till den stramt teatrala presentationen hör en scenografi som knyter an till den franska revolutionens omstörtande idéer, konspirationer och blodiga schavott.

Charlotte Gyllenhammar, Fury, 2019 (på podiet), Montage, 2019 (på väggen). Foto: Per-Erik Adamsson

Skickligt spelar Gyllenhammar med historiens och nutidens tankar, strukturer och former där också orden utgör hennes material. Titelns ”kastad” för tanken till gipset som kastas, liksom till den utstötta som förkastas från gemenskapen. Utöver dessa innebörder kan engelskans ”cast” beteckna såväl gjutform som rollbesättning. I alla tider har kvinnor tvingats in i hårt stöpta former och roller. Men i Gyllenhammars skulptur är själva modellen och förlagan försvunnen. Kvinnan i sin helhet finns ingenstans att se.

På samma sätt förhåller sig det med kvinnorna som göms inuti kjolarnas eggande veck i skulpturernas svarta släthet i ”Night, Ascend” och ”Night, Descend” (bild allra överst). Men även med de kvinnor som skymtar i nya skulptur- och fotosviten ”Fury”, uppkallad efter mytens vredgade furier. Deras utsträckta, liggande kroppar skyls för betraktarens blickar av kappans bylsiga päls. Utsatta och blottade för omvärlden behåller likväl de kvinnor och barn som Charlotte Gyllenhammar gestaltar sin kärna för sig själv. Motsträvig, gåtfull och bitvis bedövande vacker formar sig denna utställning till en kompromisslös prestation.

Carolina Söderholm

Foto överst: Emma Krantz/Skissernas museum, Finngatan 2, Lund. Utställningen pågår 17 november 2020 – 28 februari 2021

Carolina Söderholm är konstvetare, kulturjournalist och kritiker verksam i Malmö.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.