Publicerad 10 september 2019 Av I Recensioner Med 750 Visningar

Charlotte Gyllenhammar på Galerie Forsblom

Charlotte Gyllenhammar, Beholder Miniature, 2019

En tyst men rungande dramatik och en stoisk värdighet går igen i merparten av Charlotte Gyllenhammars verk. Varje gång jag möter hennes konst kommer jag på mig själv med att leta efter sprickorna, efter ett läckage som får de tigande skulpturerna att tala. Så blir det också i den stora utställningen kastad/cast på Galerie Forsblom.

Alla väntade inslag finns där. Barnen i barockklänningar och overaller är rytmiskt utspridda i en uppsjö av storlekar som pedagogiskt förevisar vilket effektivt redskap skala kan vara. Den upp- och nedvända kvinnogestalten står tillsammans med en rättvänd, sittande version på ett podium som låter betraktaren komma fram och blicka ner i hennes tomma inre.

Den upp- och nedvända världen är som bekant ett ständigt återkommande inslag hos Gyllenhammar, med den berömda eken som hon redan 1993 placerade hängande över Drottninggatan som paradexempel. Begreppets klassiska användning inom litteratur och konst handlar om att ställa säker på ända för att låta en sanning, eller något annat osägbart, sippra in i karnevalsyran. Men när jag står på podiet och ser ner i den upp- och nedvända gestaltens ihåliga inre undrar jag om inte Gyllenhammar gör det motsatta – det vill säga konstaterar att protesten eller gesten är tom och verkningslös. Den mänskliga alienationen bryter man inte bara genom att ställa sig på huvudet.

Charlotte Gyllenhammar, utställningsvy kastad/cast, 2019

På väggen framför podiets ena kortsida hänger en stor textil, Cloître des Cordeliers, La Montagne, som i svartvitt visar innergården till ett palats eller ett kloster. På andra sidan rummet upptas kortväggen av den mycket lilla gyllene vagn som Gyllenhammar återkommande har använt i sina utställningar. Kontrasten mellan kortväggarna är slående och det finns något trollbindande med den lilla lysande vagnen, som blänker till och framstår som en nyckel till ett lås som öppnar helheten. Eller skulle göra det, om det bara fanns en dörr någonstans.

Den sittande kvinnogestalten på podiet är översållad av gips som framstår som vårdslöst, nästan aggressivt applicerat. Skulpturen, som delar utställningens titel, får en pendang i rummet intill, där filmen Cast visar en sittande, uttryckslös kvinna som långsamt men obönhörligt täcks av gips eller löst blandad lera av en grupp svartklädda individer som rör sig kring henne i en cirkel. Det är både klaustrofobiskt och fascinerande att följa processen. Skulpturen blir till, men hur går det för gestalten som ger skulpturen form? Svaret är inte entydigt. Hos Gyllenhammar är klädnader och lager i stort sett alltid både något som stänger inne och något som ger skydd.

Charlotte Gyllenhammar, filmstill från cast, 2019

Gyllenhammar återkommer också ständigt till en tillblivelse. Att bli till, att vara, att försöka hitta en plats där man är sedd och själv kan se. Det är svårt. De tysta skulpturerna befinner sig på något sätt alltid utanför; nära, men utom räckhåll. Ensamma, också då de kommer i grupp. Det är inte lätt att vara människa bland människor.

Charlotte Gyllenhammar, Du Barry Russell Flint, 2019

Några nya fotografier där Gyllenhammar rått och medvetet kantigt fogar samman bilder av tidigare verk med kläder är ytterligare ett, kanske till och med tydligare försök att slå hål på den mellanmänskliga muren. Bristen på finess känns ny och uppfriskande i konstnärskapet, som ibland har en tendens att bli för svävande och lite för snyggt. Eller kanske som en återgång till det tidiga laborerandet med det explosivt råa. Här syns desperationen som bor i de tigande skulpturerna tydligt.

Charlotte Gyllenhammars utställningar strävar efter bredd och hittar ofta en fin balans mellan konstnärens olika tekniker. Det gäller också kastad/cast. En enda teckning – en replik på ett porträtt tecknat av den engelska konstnären Russell Flint – bryter effektivt av. Där förlagan visar en kvinna i helfigur har Gyllenhammar nöjt sig med att återge nederdelen av hennes klänning. Textilen i rödkrita gör oväntat mycket för helheten. Linjerna är fint tecknade, men ändå nästan skissartade. Det ger rörelse. Gyllenhammar är inte färdig med sina teman. Processen fortgår.

Sebastian Johans

Foto: Per Erik Adamsson/Galerie Forsblom, Karlavägen 9. Utställningen visas 23 augusti – 29 september 2019

Frilansande konst- och litteraturkritiker. Skriver bland annat för Dagens Nyheter och Hufvudstadsbladet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.