Publicerad 20 mars 2012 Av I Recensioner Med 2237 Visningar

Carnegie Art Award på Konstakademien

Carnegie Art Award med sin prissumma på totalt 2,1 miljoner svenska kronor är ett av de största konstpriser man kan få som nordisk konstnär. Sannolikt det största. Sedan starten 1998 har man belönat nordiska konstnärer med rötterna i måleriet – även om vi här talar om måleri i utvidgad bemärkelse. Vilket i sin tur gjort att både konstnärer som Torsten Andersson och Kristján Gudmundsson har kunnat klättra högst upp på prispallen. Men något generellt konstpris handlar det fortfarande inte om, trots att både videokonstnärer och skulptörer titt som tätt dyker upp bland nomineringarna. Och i år hittar vi bland de utvalda både Klara Lidén och Ditte Ejlerskov, två konstnärer som arbetar i en konceptuell tradition med ett intellektuellt säkerhetsavstånd till det alltför materialbundna måleriet.

Ändå verkar det som om juryn denna gång tagit ett steg tillbaka och fokuserat på måleri i en mer traditionell bemärkelse. Video, foto och konceptuella krumsprång har tonats ned till förmån för konstnärskap som har sina referenser i den måleriska traditionen. Fortfarande är fältet utvidgat, men något snävare än vad det varit i de tidigare utställningarna. Förr om året har denna rättning i ledet – medveten eller omedveten – producerat ett urval som känts ungefär lika spännande som svenska statens sparobligationer: säkra men kanske inte så spännande. Ställer man dock inte krav på att Carnegie Art Award på alla håll och kanter skall premiera avgjort spännande konst, så fungerar helheten i alla fall hyggligt bra.

Inget urval sker i ett lufttomt rum, vilket blir både mer och mindre tydligt när man nagelfar årets pristagare. Att ge förstapriset till Heikki Marila känns vid första anblicken som ett mycket trendkänsligt val i tider när “riktigt” måleri når toppnoteringar hos auktionshusen och konst som problematiserar relationen till sig själv och omvärlden inte står så högt i kurs. Marila går loss på barockens sinnlighet, och avbildar blomsterarrangemang som vore de visuella orgasmer. Men han skruvar åt parafrasen ännu ett varv, och landar i en uppdaterad version av fin-de-siècle-dekadens som passar tidsandan som hand i handske. Men där tar det stopp, som så ofta när dekadens och dekoration skall samexistera. Trots det stora formatet och flyhänta handlaget med materialet blir resultatet tamt och intetsägande.

Men det behöver inte bli slätstruket för att man håller sig inom traditionens råmärken. Jarmo Mäkiläs otäcka dukar rör sig med en mytologiskt laddad neosurrealism som vi också sett en hel del av under de senaste åren. Men i Mäkiläs praktik förenas den latenta – eller explicita ondskan – med välgjorda miljöbilder, som producerar en effekt vars kraft man inte kan värja sig mot. Något snarlikt gäller tredjepristagaren Christian Schmidt-Rasmussen, vars skenbara realism visar sig dölja ett ordentligt nappatag med nästan allt utlevande måleri i den abstrakta expressionismens efterföljd. Hans motvi är hämtade från vardagen i en förort till Köpenhamn, men bildrummen hotar att sprängas mitt itu av rinnande och kaskaderande färg. Abstraktionen lurar i skuggorna, och hotar att låta den föreställande bildvärlden implodera.

Miljöfrågorna må stå högt på den dagspolitiska agendan, men inom konsten har de haft svårt att göra sig gällande på ett trovärdigt sätt. Men i Carnegie Art Award dyker de upp på ett lite oväntat sätt. Både Hildur Bjarnadóttir och Ragna Robertsdóttir använder sig av organiska material som de hämtat från det isländska landskapet, i och utanför Reykjavik. Deras konst faller väl in i en isländsk postminimalistisk tradition som känns sympatisk, även om verken inte riktigt förmår rycka betraktaren ända ned i själens rotsystem.

Ännu mer oväntat dyker norrmannen Per Inge Bjørlo upp i utställningen. Dock inte oförtjänt, snarast tvärtom. Bjørlo har under en lång följd av år varit en av Norges mest framträdande samtida konstnärer, men oförklarligt nog nästan inte visats alls i Sverige. Hans bidrag till Carnegie Art Award är en liten installation och ett par tredimensionella “målningar” som ställer måleriets grundbegrepp på huvudet. Bjørlos verk etablerar ett slags osynliga rum inom vars väggar det visuella och taktila samverkar för att locka in betraktaren i ett gåtfullt universum. Det abstrakta måleriet invaderas av skulpturens metalliska påtaglighet, och tillsammans tvingar de oss att ifrågasätta våra invanda föreställningar om måleriet. Inga stora åthävor, utan mer av genialitet i den lilla skalan.

Bilder (uppifrån och ned): Heikki Marila, Jarmo Mäkilä, Per Inge Bjørlo

Adress: Fredsgatan 12, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 3/3 – 13/5

Anders Olofsson (text), Carnegie Art Award (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

2 Kommentarer

  1. Anders Olofsson får skriva hur slibbig och insmickrande goja som helst om vilken kitsch som helst på beställning bara han signerar det han skrivit – han får rikligt betalt (i en eller annan form). Hans recensioner är därför helt värdelösa.

  2. Bästa Cher/Tant Krosse! Engagemang i konstdebatten uppskattar vi alltid, därför har vi kommentarmöjlighet till alla texter på Konsten.net. Men hur vore det att lära sig läsa lite noggrannare innan ni gjorde era inlägg? Det är inte förbjudet. Hade ni gjort det så hade ni kanske sett att recensionen är en rätt så kritisk granskning av Carnegie-utställningen, och minst av allt insmickrande. Sedan skriver ingen av Konstens skribenter på beställning – varje text är resultatet av ett eget fritt val. Och samtliga texter signeras. När det gäller arvodena, så ligger de på halvideell basis. Den enda som INTE arvoderas per text är faktiskt jag själv… Så var det med den saken. /MVH Anders Olofsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *