Publicerad 05 juni 2018 Av I Recensioner Med 2146 Visningar

Carin Ellberg på Carl Eldhs Ateljémuseum

En gäst besvarar värdens gästfrihet med en viss takt. Hon tillför något utan att själv ta för stor plats och i ett lyckat möte lockar hon och värden fram nya sidor hos varandra. Fast gästen har förstås rätten att uppträda som enfant terrible. Men varför provocera en så sympatisk värd som Carl Eldh? Han var kanske ingen banbrytare men jag känner mig betydligt mer hemmastadd och obesvärad i hans ateljé än hos den kylige klassicisten Carl Milles.

Carin Ellbergs skulpturer verkar trivas i Carl Eldhs sällskap, bortom galleriets vita kub: tilltalet blir mer intimt och de är påtagligt roade av dialogen med ateljéns lätt surrealistiska scenografi. Ragnar Östbergs underbara byggnad ligger så här års inbäddad i grönska och doftande syrener. Och intill entrén, i Eldhs privata boudoir full med hans personliga saker svävar nu Carin Ellbergs skulptur i rundjärn, ”Ögonspegel”. 

Verkets mjukt tecknade konturer korresponderar med rundningen i rotundans kupol, som en meditativt vilsam gåva till en utmattad Carl Eldh som söker vila på britsen. Den abstrakta formen återkommer i flera av hennes hängande skulpturer: två symmetriska former, liksom klädgalgar som speglar varandra och omger en skimrande medaljong eller spegel. Formen är avskalat och avklarnat abstrakt men anknyter som alltid hos Carin Ellberg till den fysiska kroppen, här till öga, mun eller kön.

Eller till vegetation, som i ”Ett annat slags rotsystem”, ett delta av tentakler i det material som en gång var Carin Ellbergs egen uppfinning och signalement: nylonstrumpor indränkta i lim, liksom av en händelse placerade ovanför en hylla med fyra gipser av kvinnohuvuden. Rottrådarna slingrar sig längs ateljéväggen utanför rotundan och ackompanjerar klangen av Jugend i Ragnar Östbergs arkitektur.

Ateljérummen är packade med gipser på socklar, hyllor och i vitrinskåp. De står där som sagans förstelnade gengångare, i väntan på att åter bli levande efter stängningsdags när ingen ser dem. Bland dem blandar sig Carin Ellbergs objekt med en diskret och spirituell humor.   

Högt upp i den stora ateljéns rymd svävar rundjärnsskulpturen ”Species (Eye)” – och ett par gipsfigurer nedanför riktar nyfiket blickarna mot den som mot ett märkligt himlafenomen, medan ”Species (Couples)” får hänga i närheten av ett blygt kärlekspar. En liten rosafärgad modell av det offentliga verket ”Det femte elementet” – en pelare av vardagsmöbler som ur ett kvinnohuvud reser sig mot skyn – är placerad bredvid Branting som retoriskt lyfter sin arm upp till kamp emot kvalen. Eller ”Främmande/Alien”, formad som ett UFO eller kvinnobröst, tar plats bland gipsernas nakna kvinnobakdelar. Och den manliga heroismen i Carl Eldhs Engelbrekt eller simhoppare får ironiskt retsamma kommentarer i en figurs vingliga stålskelett eller vacklande stoder av hoppressade brokiga, avlagda kläder.

Kropp och vegetation. Carin Ellberg har en förkärlek för vattenväxter; till synes tunna och svaga men med en envis livskraft. De tycks växa som de vill, ibland till ståltrådsskulpturer, ibland till teckningar – det nära sambandet framgår av teckningarna och skissarbeten i det avskilda visningsrummet. Stänglarna kan också få en monumental form som i Carin Ellbergs vilt växande fantasy-skulptur på Sturebys t-banestation, vars modell visas här. Hennes vegetation är släkt med den franska Jugendornamentiken eller den bildvärld som Ernst Haeckel kartlade i sitt praktverk ”Kunstformen der Natur” från förra sekelskiftet.

Linjerna böljar, vacklar, svajar, trasslar in sig men visar på en osviklig förmåga att överleva.  Styrkan ligger inte i materialens auktoritativa tyngd utan i den provisoriska lättheten, det skenbart bräckliga.

Carin Ellbergs konst utgick en gång från en kvinnas vardagsliv snarare än från en mer eller mindre metafysisk formlära, men utan att reduceras till en entydig feministisk aktivism. Som i hennes serie självporträtt visar hennes konst hela tiden nya ansikten, svåra att fixera i en stil eller genre. Hennes rundjärnsskulpturer har också ett annat ursprung än den vardagliga, jordiska intimsfären, de svävar som ett slags rituella mandalafigurer, gåtfulla, läkande och med en moderlig svalka.

Peter Cornell

Foto: Urban Jörén, Carl Eldhs Ateljémusuem, Lögebodavägen 10. Utställningen pågår 17 maj – 30 september 2018

Peter Cornell är tidigare professor i konstens teori och idéhistoria på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan. Konstkritiker och författare till Den hemliga källan, Paradisets vägar, Gemensamma rum, Saker, Mannen på gatan och Öppningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.