<

Publicerad 20 maj 2012 Av I Gå och se! Med 9454 Visningar

Carin Ellberg på Andréhn-Schiptjenko

Carin Ellberg har så här långt redan skrivit in sig i den den svenska konsthistorien som en av de mest framträdande personerna i en generation kvinnliga konstnärer som tagit vardagens prosaiska poesi in i de finkulturella rummen. De konstnärliga rötterna finns i 60- och 70-talets öppna estetik, men till skillnad från föregångarna har inte Ellberg ett uttalat feministiskt program, även om de material hon använder – damstrumpor är ett favoritobjekt – ger signaler om feministiska inbrytningar i en traditionellt manlig form- och materialvärld.

Carin Ellbergs konstnärskap tillhör de mer mångbottnade, och låter sig inte fångas in i ett lättdefinierbart ideologiskt nät. Ofta är det hennes skärningspunkten mellen hennes roll som konstnär och privatperson som står i fokus för verken. Han inventerar konsthistorien samtidigt som hon noggrant betraktar sin egen relation till konstens strukturer. I sin nya utställning bjuder hon både på gamla bekanta och nyare versioner på ett välbeprövat tema.

I centrum står den stora skulpturala installationen “Följeslagare”, utförd av material vi vant oss vid att förknippa med Ellberg (jodå, strumporna finns med), men denna gång sammanfogade och arrangerade på ett sätt som påminner om Louise Bourgeois lite smått obehagliga vardagsinteriörer. Just det faktum att hon använder sig av “prosaiska” vardagsmaterial är här inte så viktigt. I centrum står i stället upplevelsen av rummet eller det fiktiva landskapet; objekten blir likt träd ett slags sällsamma väsen halvvägs mellan ting och organism. Snarlika former återkommer i den serie “landskapsmålningar” som utgör utställningens andra del. Visst kan dessa former också associeras med fysiologiska företeelser som mikroorganismer eller spermier svävande i ett kroppsligt universum. Ändå tror jag inte man ska dra för stora växlar på den tolkningen. Cari Ellbergs konst har på senare år konsekvent rört sig bort från den privata sfären och ut mot världen. Här träffar hon ett tonläge som åstadkommer en klassisk förening mellan mikrokosmos och makrokosmos.

Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 10 maj – 21 juni

Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *