Publicerad 10 mars 2021 Av I Recensioner Med 767 Visningar

Carin Ellberg på Andréhn-Schiptjenko

Carin Ellberg, Guldsvans, 2021

I Stockholm har snön försvunnit. Det är varmare utomhus men allt är grått och brunt, och gruset som täcker trottoarer och gångvägar tar sig in i skor och lägenheter. När jag går längs med Linnégatan ser jag ett mjukt sken sprida sig från galleriet Andréhn-Schiptjenko och utställningen Stenarna har långa trådar med konstnären Carin Ellberg. Nyanser av rosa, grönt, blått, lila och gult möter min blick redan innan jag stiger in i galleriet. Från gatan syns också ett antal målningar och smala mörka järnstänger i ett virrvarr av kokongliknande former. Jag känner igen några av de Ellbergska formerna, materialen och färgerna. Väl inne i galleriet framträder, genom skulpturer, måleri och akvareller, ett levande havslandskap.

Vid sidan om ingången svävar de två skulpturerna Guldsvans och Stenarna har långa trådar. Båda med stenar som utgångspunkt för de rundjärn som slingrar sig och formar olikartade mönster i luften. Den ena ser ut som en trasslig historia medan den andra elegant formar en båge som avslutas i en tunn guldsvans. Vad jag ser här är ett försök till att visualisera stenens röst och synliggöra dess inneboende berättelser.

Carin Ellberg, Stenarna har långa trådar, 2021

Kanske är det inte konstigt att människan vanligtvis förbiser stenen då den bär på ett bitvis krångligt förflutet som sträcker sig längre tillbaka i tiden än vi ens kan föreställa oss. Den fanns här långt innan oss och kommer troligen att finnas även efter att vi är borta, kanske inte i all evighet men ändå tillräckligt länge för att vi ska påminnas om vår korta tid på jorden. I utställningen presenteras stenarna bortom deras naturliga miljöer och betraktaren ges möjlighet att åter få syn på dem. De två skulpturerna får mig att tänka att en sten aldrig är bara en sten, och att dessa stenar är några av alla avgörande delar som utgör havslandskapet som sådant.

Likt en mobil hänger skulpturen Närvaro i tunna fiskelinor från taket. Den är uppbyggd av fem något böjda stålstänger med ett handblåst ljusrosa glasklot i vardera änden. När galleribesökarna rör sig i rummet ser jag att även skulpturen börjar röra på sig. Fram till den stunden har den minimala rörelse som alltid existerar varit osynlig för min blick. I två större målningar återser jag sedan skulpturens form. Verken visar en lång strand från två olika synvinklar, i bakgrunden finns havet och horisonten och i förgrunden de fem stängerna med sina rosafärgade ändar. Pastellfärgade moln svävar i luften och likt ett regn rinner färger försiktigt ner över dukarna. Från detta avstånd är landskapet på samma gång bekant och främmande.

Carin Elllberg, Närvaro, 2021 (i förgrunden) och Okända landskap med trådar, 2021

I galleriet kommer jag osökt att tänka på ett avsnitt av podden Poesi för alla som jag lyssnade på för några månader sedan, där poeten Johan Jönson läser upp en dikt ur Lennart Sjögrens diktsamling I grenverket. Dikten har ingen titel och börjar så här:

Vad vill de mig ikväll, stenarna

där de ligger uppspolade så nära stranden

och vattnet klart och kallt

Carin Ellberg, Känner sig fram, 2020

Den inledande raden är en fråga som tillskriver stenarna agens. Ett ömsint förhållningssätt till de skenbart små sakerna runt omkring oss som också blivit karakteristiskt för Ellbergs konstnärskap. Det verkar som att både Sjögren och Ellberg noggrant har observerat sina omgivande miljöer – betraktat utan att beslagta. Redan i 1400-talets Italien observerade konstnärer naturen, både för att lära sig om den och förstå hur den kunde representeras i konsten. Under denna tid började en ny typ av ruiner framträda i flertalet konstverk. Vid sidan av ruinerna från den klassiska antiken målades och tecknades även rester av den uråldriga jorden i form av sönderfallande berg, lager av jord och eroderade klippor. Även i motreformationens Italien placerades alltså jordens skapelse i ett ändligt men obestämt förflutet, vilket inte nödvändigtvis var bundet till den bibliska kronologins kortare tidsramar. Allt detta skedde hundratals år innan geologin etablerades som vetenskap och bidrog till dåtida samtal om naturen och jordens tidslighet.

Att mer djupgående försöka förstå den natur vi alla är en del av är en drivkraft som fortfarande finns, om än med något annorlunda syfte. Tiderna har förändrats, människorna och naturen med den. Utställningen Stenarna har långa trådar placerar även de små gruskornen som just nu sprider sig över mitt hallgolv under ett annat ljus. Om storleken på ett sandkorn är större än två millimeter kallas det för grus. Sandsträndernas tillblivelse har skett i oerhörd långsamhet och glaset, det kom till ur sand. Stängerna som slingrar sig runt om i galleriet är gjorda av det järn som utvinns i gruvor världen över, järnet som en gång blev till genom en enorm explosion och som också är ett spårämne i blodet som strömmar i våra ådror. Det är möjligt att få syn på allt detta. En sten är aldrig bara en sten.

Masha Taavoniku

Foto: courtesy konstnären och Andréhn-Schiptjenko, Linnégatan 31. Utställningen pågår 25 februari – 10 april 2021

Masha Taavoniku är konstvetare och skribent baserad i Stockholm, uppvuxen i Malmberget. Hon studerar just nu vid masterprogrammet i estetik på Södertörns högskola, och arbetar för koreografen Cristina Caprioli i den oberoende organisationen ccap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.