<

Publicerad 05 juni 2017 Av I Recensioner Med 7701 Visningar

Camille Norment på Oslo Kunstforening

USA-födda Camille Norment har på senare år blivit en av dem som nämns när norska ljudkonstnärer kommer på tal. I Norge är hon lika etablerad inom samtidsmusiken medan hennes internationella karriär så gott som uteslutande är inom bildkonsten. Hennes arbete med ljud beskrivs som ett slags avtäckande av historiska, kulturella och sociala element. Själv har jag dock ofta upplevt detta som väl påklistrade raster men där den konceptuella ytligheten ibland vägs upp av en känsla för materialens egen verkan.

Lull – so ro, till exempel, den installation som ställdes ut i Lydgalleriet i Bergen under Festspelen 2016. Här upprepas en vaggsångsliknande fras under det att en mikrofon svänger fram och tillbaka över en högtalare som i sin tur skapar en likaledes invaggande rundgång. Bildligt och auditivt må det associera till vaggvisan, lugnet och något samtidigt okontrollerbart och störande. Men framför allt handlar det i denna arketypiska konstruktion om materialet samt om de konst- och musikhistoriska länkarna till minimalism och processverk som avtäcks i denna så tydliga referens till Steve Reichs epokgörande ljudskulptur Pendulum Music från 1968. Den bygger också på svängande mikrofoner över högtalare som dock varefter stannar av för att tjutande hänga över högtalarna.

Det idémässiga bär då något bättre i Rapture, installationen för den nordiska paviljongen i Venedig 2015. Med de stora fönsterramarna med delvis krossat glas samt klanger av glasharmonika och röster använder Norment vibrationen konkret och metaforiskt för att utforska övergångar mellan njutning och extas samt oro och våld. De krossade glasen har också i sig en stark socialhistorisk metaforik liksom den tritonus, det så kallade “djävulsintervallet”, som ofta går att höra i skräckfilmsmusik.

Det är emellertid inte mycket som får en att associera till musik eller ljud när man först rör sig igenom de tre rummen som utgör Camille Norments nya utställning på Oslo Kunstforening. Men också det kulturhistoriska associationsfältet tycks vara bortskalat. Det man möts av i de vita rummen är sobra glas och dukar med järnfilspån samt några mindre glasskulpturer föreställande delar av det mänskliga skelettet. Den rena, och tysta, materialiteten slår an i sin lågmäldhet.

Men så plötsligt ringer det till. En ren ton, en till, som från glaset, transformerad och med lätt ekande rumsklang. Då ser jag skulpturen framför mig, en glasskål, närmare bestämt en icke-stämd glasharmonika, på en sockel ur vilken det strömmar vatten. Detta genererar klangen som sänds ut i högtalare. Precis bakom på väggen hänger en duk på 2×1 meter med järnfilspån med den klangligt associativa titeln Echoes Through – en alternativ resonans och som bildar ett slags associativ pendang.

På utställningen visas huvudsakligen ett par verkserier från de senaste åren. De ger ett enhetligt intryck men också en kanske litet annan bild av Norment. Det rör sig alltså om bilder där järnfilspån är grundmaterialet vilket tecknats med magneter. Detta ger ett slags kaosartade men också logiska mönster, litet på samma sätt som Rorschachbilder, samtidigt som det uppstår linjer i något slags tidsligt linjär riktning. Det senare är något som förstärks genom delvis dubbeltydiga titlar, som String Theories eller Notes on Sympathic Vibrations. Strängar, vibrationer, men också anteckningar – för bilderna är också något slags egenartade kalligrafier.

Event Horizon – tidslig händelse, linjär – blir i sin stora utsträckning på ungefär 3×1 meter till ett slags partitur. Detta gäller också eller inte minst Diviations of Resonance, i storlek ungefärlig ett A4 där spånen ligger i centimeterbreda ränder, varannan rad på det övre och varannan på det undre av två ovanpå varandra liggande glas. Som ett med feedback, soundscapes och brus oxiderat notpapper.

Det initiala intrycket av mötet med verken förändras gradvis och efter ett tag utvecklar sig utställningen i riktning mot det som jag uppfattat som kärnan i den flesta av Norments verk, nämligen arbetet med material och titlar och där ljudet ofta är ett grundelement. Om jag tidigare upplevt det konceptuella och de utommusikaliska referenspunkterna som delvis väl påträngande har verken på Oslo Kunstforening en poetisk renhet och vilar i sig själva – associationerna går blott till andra konstnärliga material och uttrycksformer, som klangen. Det räcker långt så.

Andreas Engström

Foto: Oslo Kunstforening, Rådhusgaten 19, Oslo. Utställningen pågår 4 maj -25 juni 2017

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *