Publicerad 12 mars 2013 Av I Recensioner Med 1534 Visningar

Bruce Nauman på Göteborgs konstmuseum

Nauman_2011_BeschriebeneKombinationen_close-upBruce Nauman, Göteborgs konstmuseum, till 1 septemberPå en skärm projiceras en film föreställande två händer med utsträckta fingrar. Ett efter ett viks fingrarna ned. De fälls in mot handflatan, antingen enstaka eller flera i taget. Handens rörelser kommenteras av fyra röster från osynliga högtalare vid väggarnas hörn, som på tyska räknar upp fingrarna som ändrar läge. Stämmornas olika klang och reaktionsförmåga skapar ett rytmiskt flöde, ett slags körstycke som i realtid svarar mot det som inträffar. Beskriver detta ett absurt vetenskapligt experiment, där alla möjliga kombinationer mellan händernas fingrar objektivt registreras? En inte helt orimlig tanke, eftersom Bruce Nauman nästan har skapat en egen praktik när det gäller att noggrant undersöka våra mänskliga betingelser.

Händerna ingår i hans senaste verk ”Beschriebene Kombinationen” (2011, övre bilden), och de följer den linje som Nauman utvecklat genom ett drygt 40 år långt konstnärskap, med verk som behållit en enkel uppbyggnad och där konstruktionens alla delar tycks vara synliga samtidigt. Det innebär inte att verken ibland inte kan vara tekniskt komplicerade eller storskaliga, utan mer att Naumans konst uttrycker sig på en ganska basal nivå och med en omedelbar inverkan på betraktaren. Han har helt enkelt en utvecklad förmåga att väcka förundran och obehag – ibland rentav chock – genom relativt knappa medel.

Det är en luftig utställning med Bruce Naumans verk som Göteborgs konstmuseum ställt samman. Och något av en pionjärinsats att över huvud taget visa honom i Sverige. Förutom en utställning på Magasin 3 1996 har han inte varit synlig här i någon större omfattning, trots att han sedan länge tillhör samtidskonstens absoluta toppnamn. På tre öppna avsatser i museet har ett femtontal verk installerats. Det rör sig om ett slags sporadiska – men övervägande väl valda – nedslag i Naumans omfattande produktion.

Konstnärens händer och fingrar är alltså det som först möter betraktaren, och intill hänger ett pat typiska verk av Nauman i neon. ”Double poke in the eye II” (1985), där två streckgubbar turas om att peta med fingrarna i varandras ögon, och ”Life and death” (1983), som är en cirkel av ord formade i neonrör som lyses upp och släcks ned om vartannat. ”Death” övergår i ”love”, ”hate” till ”pleasure”, och så vidare. De beskriver en vandring som räknar upp våra mest grundläggande tillstånd, och där orden färgglatt strålar ut från väggen. Deras totalt motsatta betydelser förstärks genom den underliggande konstrastfärgen, och gör att skulpturens kaskad av meddelanden blinkar som vilket kommersiellt budskap som helst.

MikaelLundbergTrapporna i museet leder ner till utställningens rastlöst pulserande kärna – den stora rumsinstallationen ”Anthro/Socio (Rinde Spinning)” (1992) som är ett av Naumans viktigaste verk. Det utgör också ett slags milstolpe inom installations- och videokonsten. I ett uppskruvat tempo roterar nio skalliga manshuvuden evigt upprepande: ”Feed me, eat me. Anthropology.” På väggarnas enorma projiceringar och i mindre monitorer uttalar flera versioner av samma man mantrat till en kakofoni av högljudda röster. Att säga att det är plågsamt att vara i rummet är en underdrift. Det är mer likt en tortyrkammare.

Cirkeln återkommer hos Nauman som en grundläggande komponent i verkens innehåll och uppbyggnad. Han arbetar väldigt konkret, nästan utan att använda symboler, men naturligtvis med en baktanke om att sätta igång tankebanor hos betraktaren. Nauman ställer upp ett antal premisser för verken, som sedan upprepas om och om igen. Verken har en tydlighet som inte nödvändigtvis bottnar varken i betydelse eller i förståelse. Och som inte direkt kan överföras till mening. Det kräver ett speciellt sinne för att – lika klart under ett helt konstnärskap – kunna tänka fram och utföra verk som tycks lämna allt vidöppet. Verk som trots att de är överskådliga lyckas undvika att bli definierade, och som behåller sitt oberoende. Som betraktare borde detta vara frustrerande, men det upplevs tvärtom som en lättnad.

Cirkulära kretslopp av ett liknande slag finns i ett par verk av Mikael Lundberg, som visar utställningen ”Ansiktets schakt” på Galleri Flach i Stockholm. Verken tangerar övervakning, som även är ett uttalat tema i Naumans konst. Lundberg har tidigare lindat koppartråd på träd i Wanås och på en annonstavla i Stockholm. Tiden detta tar att utföra och den bländande effekt som uppstår när ljuset träffar tråden, är två premisser som Lundberg fortfarande arbetar med i de nya verken. Det ena innehåller två sammanfogade avgjutningar av konstnärens eget huvud, som sakta rör sig ovanför en reflekterande yta av orange metall (nedre bilden). Hela arrangemanget filmas, och bilderna projiceras i realtid i andra änden av galleriet. Videon ”37” (2013) består av 8 loopade filmer där ett antal människor, Lundberg är en av dem, springer 37 varv i en vattencistern. Varför är inte riktigt frågan, utan till vilken effekt. Resultatet är lika förbryllande som det är fängslande, och det skapar i mitt huvud en tydlig förbindelse med Naumans insisterande analyser på andra sidan landet.

Adress: Götaplatsen, Göteborg (konstmuseet); Hälsingegetan 43, Stockholm (Galleri Flach)
Utställningen på Göteborgs konstmuseum pågår under perioden 2/3 – 1/9, på Galleri Flach pågår den under tiden 16/2 – 23/3

Magnus Bons (text och foto), Foto av Bruce Nauman “Beschriebene Kombinationen”, 2011, Courtesy Konrad Fischer Galerie

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *