Publicerad 30 april 2009 Av I Recensioner Med 3027 Visningar

Bonniers Konsthall, Stockholm: ”Rumstering” (29/4-14/6)

rumstering_bohlin80-talet är tillbaka! Att syntpopen och de feta axelvaddarna rest sig ur graven har vi nog redan kunnat märka, och visst har det luktat lite 80-talsbubbla om den måleriboom som sedan några år tillbaka härjar på gallerierna. Men 80-talet var så mycket mer än utlevelse, dyra vanor och naiv tro på en framtid utan mörka partier. Och vid sidan av de stora, expressiva målningarna frodades även en annan slags konst, betydligt mer lågmäld, experimenterande och icke-kommersiell. Det är mot den bakgrunden närmast symptomatiskt för decenniet att den amerikanske kritikern Douglas Crimp mer eller mindre dödförklarade måleriet redan 1981. I Sverige sökte sig konstnärer som exempelvis Jan Håfström, Eva Löfdahl, Lars Kleen, Stig Sjölund och Håkan Rehnberg utanför den konventionella gallerikontexten och skapade verk och utställningssituationer i den vackra, mondäna storstadens periferi. Deras scen och material var det osedda, det kasserade, platser som inte kan sägas existera eftersom de inte är bärare av någon funktion eller betingar ett ekonomiskt värde.

Just på grund av detta kunde konstnärerna borra sig djupare ned i frågor som egentligen redan formulerats av Robert Smithson och minimalisterna, och som har med både konstens rum och konstverkets rumslighet att göra. När Camilla Larsson, curator för ”Rumstering”, läser 80-talet gör hon det med andra ord selektivt. Kanske finns det en baktanke med detta. För det återhållsamma, reflekterande och delvis publikfrånvända 80-tal hon har som referenspunkt passar som handen i handske i en tid när vår jagcentrerade och självbekännande kultur börjar kännas som en allt trängre cirkel. Själv har jag en längre tid haft på känn att nyminimalismen skulle dyka upp, och med ”Rumstering” bryter den onekligen vattenytan.

De elva konstnärer som valts ut – Suzanna Asp, Fredrik Auster/Viggo Mörck, Ebba Bohlin, Gabo Camnitzer, Johanna Gustafsson Fürst, Åsa Norberg/Jennie Sundén, Kerstin Persson, Christin Wahlström och Anna Wignell – tillhör allesamman en generation som knappt nått ungdomsåldern när 80-talet kraschlandade i 90-talets finanskris. Om och hur de relaterar till 80-talet blir därför snarast en fråga om hur de relaterar till mytbildningen kring 80-talet. Resultatet har ändå blivit en utställning som är mycket tätt sammanhållen, rentav alltför tätt. Det finns en besvärande jämnhet både i urvalet av konstnärer och i själva presentationen. Det känns som om deltagarna lekt viskningsleken med varandra, och ingen sticker ut på ett sätt som bjuder motstånd och provocerar sinnen och tankar. Den kanske viktigaste invändningen är dock att utställningen presenterar verk som refererar till en 80-talskonst som sällan eller aldrig förekom på de etablerade konstinstitutionerna. Både ibid-utställningarna och Walldagruppens experiment försiggick på helt andra platser, oftast på behörigt avstånd från den vita kuben. Man inser tydligt problematiken när man står inför det utställningsrum där bland andra Kerstin Persson, Christin Wahlström och Johanna Gustafsson Fürst huserar. Kryper man riktigt nära Christin Wahlströms vägg av lin förnimmer man en svag doft av natur, liksom Kerstin Perssons jordhögar på nära håll utsöndrar en organisk fukt. Men i konsthallens vita hav försvinner hela effekten, och man önskar verken en genuint ruffigare omgivning än Bonniers Konsthalls stiliga men könlösa infattning.

rumstering_camnitzerEbba Bohlin har haft bättre tur, och annekterat ett av konsthallens mer hopplösa utrymmen, ”korridoren” som vetter ut mot Banverkets rangerbangård. Hennes verk blockera effektivt genomfarten, och tar rummet i besittning med en självsäkerhet som både spelar med omgivningens detaljer och bjuder betraktaren motstånd. Man kan ta sig ett stycke in i konstruktionen, men hamnar oåterkalleligen i en återvändsgränd. Gabo Camnitzer är heller inte rädd för att i lite extra. Hans väggbaserade installation kräver aktivitet av besökarna, som förväntas slå sönder lager på lager av färgade gipsskivor för att på så sätt plocka fram nya versioner av verket. Att färgskalan skulle ha fått Mondrian att nicka belåtet lägger ytterligare ett meningsbärande lager till ett i grund och botten ganska piggt verk. Allra bäst lyckas nog ändå konstellationen Fredrik Auster/Viggo Mörck, som skapat en suggestiv installation med mycket enkla medel. Mot tre fritt hängande skärmar projiceras olika geometriska former (och vid vissa tider även en dansares rörelser). Inte mycket att hämta för ögat, men likväl blir man kvar i rummet, fångad av det omärkliga rörelsemönstret.

Bonniers Konsthall är en av de få konsthallar som regelbundet visar större, ambitiöst upplagda utställningar med unga konstnärer. Det hedrar konsthallsledningen. ”Rumstering” är heller ingen dålig utställning. Men i ambitionen att renodla ett synsätt har något gått lite snett, och den rytm och variationsrikedom man hade kunnat önska har plata ut i en homogen grundton. Vacker, men tämligen spänningslös.

Bilder (uppifrån och ned): Ebba Bohlin, Gabo Camnitzer

Adress: Torsgatan 19

2009-04-30 Anders Olofsson (text och foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.