<

Publicerad 24 januari 2016 Av I Recensioner Med 6465 Visningar

Bigert & Bergström och Hanna Ljungh

Det var förstås bara en tidsfråga innan Sveriges mesta klimatkonstnärer Bigert & Bergström skulle ta sig an Kebnekaise, som med sin relativa väldighet blir en arketyp för den nationella vildmark som vi är på väg att förlora.

Bigert & Bergström

Bigert & Bergström

I det ganska magnifika projektet ”The Freeze” (överst) har duon gjort en punktinsats för Kebnekaises sydtopp, som består av en glaciär som i decennier har krympt och snart kommer att förlora sin status som Sveriges högst belägna plats, till förmån för bergets nordliga topp av sten. Med en specialtillverkad, teknisk avancerad filt har duon gjort en mycket konkret intervention i landskapet i ett försök att hindra isen från att smälta. Utställningen som presenterar den heroiska expeditionen är i likhet med konstnärernas tidigare klimatrelaterade projekt mycket väldisponerad och ett litet myller av sfäriska former, faktisk dokumentation, skulpturala minnen och fotografier i flera lager.

Bigert & Bergström borde ge svenska universitet en snabbkurs i hur man sköter det tredje uppdraget och gör sin vetenskap intressant. Med sitt exakta, låt vara pseudovetenskapliga, tilltal lyckas de gång på gång bryta ner komplicerade processer och händelseförlopp till estetiskt tilltalande och nyfikenhetsstimulerande presentationer.

Bigert & Bergström

Bigert & Bergström

Rummen på Belenius/Nordenhake har sina begränsningar men är väldigt fint disponerande. I det första rummet möter betraktaren glaciärens form i form av den illgula räddningsfilten monterad som om den låg på bergets topp, men öppen som ett tält som besökaren kan stiga in i. I nästa rum upprepas formen i mindre skala i blankputsat stål, och en trappa ned, i galleriets showroom, återkommer samma form i en miniatyrversion i brons. En mycket elegant trestegsraket som i ren formglädje bjuder på precis rätt mängd sinnlighet för att ge utställningens andra, mer strikta objekt, bland annat en fyra kanalers problematiserande video, som i sitt fysiska utförande påminner om en väderstation, en mjuk inramning. Bigert & Bergström ger i vanlig ordning begreppet ”klimatsmart” en bredare innebörd.

Hanna Ljungh

Hanna Ljungh

Kebnekaises dystra framtid står i centrum också på Annaellegallery, där Hanna Ljungh placerar in berget i ett än större sammanhang och låter det representera hela vår antropocentriska tid, och de följder av ekologiskt haveri som människans totala dominans så småningom för med sig. Också här är det fråga om en ruggigt väldisponerad utställning. ”I am mountain, to measure impermanence” upptar två rum som tillsammans formar en poetisk diptyk som i en rad olika medier griper an till det krympande berget som om det vore en levande kropp. I den ena salen visas en film som delar utställningens titel, och som består av en enda sex timmar lång tagning av sydtoppen, där små forskare är i färd med att utföra någon typ av mätning. Molnen passerar den våldsamt vackra vyn som är lika hisnande som vilken romantisk landskapsmålning som helst, och trots sitt vetenskapliga innehåll minst lika sublimt suggererande.

Hanna Ljungh

Hanna Ljungh

I det andra rummet visas en serie närgångna fotografer där bergets olika ytor nästan blir till hud tillsammans med ett ljudverk där konstnären har läst in samtliga höjdmätningar som gjorts av Kebnekaise och låter sin röst strömma ur högtalarna som en lågfrekvent bas som får en seismograf att registrera den långsamma undergången. I mullret står också tre podier som bär skrynkliga teckningar som nålats på underlaget som topografiska kartor, och i taket hänger en serie tunga objekt i metall, betong och sten som liknar borrkärnor, eller geologiska prov. Trots många små variationer ger rummet nästan ett monokromt intryck som får mig att tänka på det irländska bandet My Bloody Valentines bästa stunder av slamriga men jämna mattor av shoegazing sound, om den otidsenliga referensen ursäktas. Med andra ord – introvert och svårmodigt men ändå direkt fängslande.

Varken Bigert & Bergström eller Hanna Ljungh lämnar särskilt mycket hopp om en ljusare framtid. Men det är svårt att beklaga en undergång som gestaltas så här elegant.

Sebastian Johans

Bigert & Bergström, “The Freeze”, Belenius/Nodenhake, Jakobs torg 3.

Hanna Ljungh, “I am mountain, to measure impermanence”, Annaellegallery, Karlavägen 15B.

Utställningarna pågår 16 januari-14 februari 2016

Frilansande konst- och litteraturkritiker. Gav 2014 ut boken Puss & dra åt helvete!, om åtta finländska konstnärskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *