Publicerad 16 februari 2020 Av I Recensioner Med 609 Visningar

Betye Saar på LACMA i Los Angeles

Det här är en utställning som bottnar i berättande och som understryker hur viktigt det är för individen hur vi beskriver och talar om varandra i allmänhet. Och Betye Saars berättelser är betydelsefulla, både att berätta och att lyssna till.

Betye Saar, skissbok, 1998. Foto © Museum Associates/ LACMA

A Loss of Innocense är skrivet med snirkliga bokstäver på en liten trägalge. På galgen hänger en skir dopklänning och under den står ett fotografi av en mörkhyad bebis omsluten av tyll och volanger på en miniatyrstol. Ett typisk dopporträtt taget någon gång under förra seklets första hälft. Vad väntade det barnet? Glåpord som n-barn och tjärunge om man läser på lapparna som omsorgsfullt pryder klänningens nedre del. Vardagliga och serietillverkade budskap i läsvänliga typsnitt.

Betye Saar, The Edge of Ethics, 2010. Foto © Museum Associates/ LACMA

Betye Saar är född 1926 i Los Angeles. En afro-amerikansk kvinna som i presstexten beskrivs som en legendarisk assemblage-konstnär. På sin hemsida summerar hon att det är nyfikenheten inför det mystiska som löpt som en röd tråd genom hela hennes konstnärskap. Referenserna till magi, traditionella riter och föreställningar om olika materials inneboende krafter är många. Hennes konstverk härbärgerar en säregen spänning mellan det uppenbara och oförklarliga.

Call and Response är LACMA:s första presentation av Saars verk och man har också tagit sig an uppgiften att för första gången visa konstnärens anteckningsböcker. Sammanlagt visas ett fyrtiotal verk från 1970-talets början till idag. Belysningen i utställningen är dämpad, med varje verk individuellt ljussatt. Det tar en stund att känna in sig. Först är det lite irriterande, men sen förstår jag hur man resonerat. Det lågmälda och direkta ljuset passar Saars konstverk och berättelserna de förmedlar.

På samma sätt som varje satsdel är väsentlig för en menings betydelse känns assemblagens olika delar lika värdefulla. Saars sammansättningar fungerar som stillsamma konstateranden, inte sällan med bråddjup innebörd.

Assemblagen är placerade utmed väggarna, anteckningsböckerna ligger i plexiglasmontrar. Skissblock aldrig större än A4, ibland med linjerade blad. Vissa har rundbindning. Behändiga och lätta att ta med. Flera ark upptas helt av färgstarka målningar i akryl, akvarell och gouache. I många bilder återkommer någon form av mönster. Anteckningarna är mestadels gjorda med enkel kulspetspenna.

Betye Saar, skissblock, 1970–1972. Foto © Museum Associates/ LACMA

Flera tar sig materiell form, som skissen till I’ll Bend But I Will Not Break. I ett hörn av rummet får den mänsklig storlek. Ett nystruket lakan hänger på en lina med KKK broderat med stilsäker hand. Framför står en strykbräda av äldre snitt i trä, med den kända ritningen från 1700-talet över hur slavar skulle stuvas ombord på skeppen från Afrika till Amerika kalkerad på arbetsytan. Strykjärnet i järn är fastkedjat i brädan. Det vore omöjligt att inte reflektera över arbetskraften som sett till att lakanen hållits vita genom åren. Att inte minnas de människor som hållit hemmen prydliga och rena i hörnen.

Saar förklarar att idén om konstverken redan finns inom henne när hon gör sina teckningar. Det börjar med att hon hittar ett objekt som har en historia att berätta. Konstverkets första byggsten kan vara en bit läder eller en fågelbur, ofta från en secondhandaffär. Använda objekt som redan haft en funktion och som någon lämnat efter sig. Därefter letar hon i sin materialsamling för att få fatt i vad som behöver kompletteras. Hon funderar och till sist gör hon skissen.

Enligt egen utsago var det under 1970-talets början som Saar aktivt började reflektera över sitt skapande som en del av en specifikt afro-amerikansk erfarenhet. Erfarenheter som givetvis inte museets alla besökare har, men som väl avvägda texter i utställningen guidar till. Ett pedagogiskt grepp som tillgängliggör och fördjupar förståelsen för konstnärskapet som påtagligt använder livet och vardagen som referens.

Betye Saar, Supreme Quality, 1998. Foto: Tim Lanterman

Colored är en påminnelse om hur mängden melanin i huden både spelat och olyckligtvis fortfarande ofta spelar en betydande roll för människors vardag. Fyra äldre fotografier infattade i en träram visar fyra personer, från ljushyad till mörkhyad. Bredvid hänger en spegel. I all enkelhet är faktiskt att se och förstå sin position avgörande för systemet.

Konstvärlden har under senare år fått upp ögonen för en hel del kvinnor som under större delen av sina liv arbetat på, kanske inte i fullständig tystnad, men definitivt utan stödet som konstmarknaden och museal uppmärksamhet kan ge ett konstnärskap. Både Carmen Herrera och Luchita Hurtado hade hunnit fylla 90 innan de slog igenom.

Saar har visserligen haft en självklar plats lokalt, men det är först på senare år som hennes konstnärskap fått större uppmärksamhet för en internationell konstpublik i och med Soul of a Nation: Art in the Age of Black Power 1963-1983. En omfattande utställning arrangerad av Tate Modern som lyfter fram svarta konstnärers arbete under två turbulenta decennier. Utställningen inkluderar flera av Saars assemblage och visas just nu på de Young museum i San Francisco.

Perspektiv mår bäst av att vidgas och det är fler snarare än färre berättelser världen behöver. Betye Saars sammanvävda historier, återberättade och frammanande, som svar på och adderade till livets gång, är på alla sätt värda att begrunda.

Jenny Danielsson

Utställningen visas på Los Angeles County Museum of Art, Los Angeles, 22 september 2019 – 5 april 2020

Jenny Danielsson är frilansskribent och tycker om att prata konst. Det gör hon i podcasten The Artword och i Danielsson & Carlson, som hon driver tillsammans med Oscar Carlsson. Med studier i konstvetenskap och idéhistoria i bagaget har hon arbetat både på museum och galleri.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.