En av de många ständiga frågorna i konsten är förhållandet mellan det föreställande och det icke föreställande, även kallat det konkreta respektive det abstrakta. Det konkreta, där man tycker sig se vad t ex tavlan föreställer, brukar anses vara ”enklare” och det abstrakta anses ”svårare”. Svårare i meningen att man som åskådare inte har någon referens till hur likt det är och att förståelsen av det abstrakta ofta blir beroende av att betraktaren har kunskap om en större konstkontext, dvs. konstbildning. Det föreställande som strävar efter att avbilda eller efterbilda kan skapa igenkänning och där är hantverksskickligheten hos den som avbildar ofta det som bedöms i första hand. Hur skapar det abstrakta igenkänning? Eller vill det abstrakta överhuvudtaget skapa igenkänning? Igenkänning är ett återigen ett komplext begrepp som, enligt Aristoteles kan vara av flera slag; den kan vara en omsvängning från okunskap till vetskap… I andra fall kan idén om igenkänning som en positiv kvalitet i konsten vara föranledd av intellektuell slöhet, okunskap eller vilja att känna trygghet i det välbekanta.
Begreppet fiktion är ett nyckelord i Kristina Bengths och Ceilia Darles utställning i Rättviks Konsthall. Det är fantasi, något uppdiktat eller påhittat, till skillnad från det verkliga som följaktligen är sant. Ordet är hämtat från latinets fingere som betyder skapa eller göra. Fiktionen finns i litteraturen, konsten, drömmen och inte minst i filmen där begreppet fiktion tydligt är skiljt från dokumentären. Igenkänning och dokumentär hör ihop, men igenkänning och det påhittade hör också ihop.
Marguerite Duras, den franska författaren, har inspirerat konstnärerna till utställningsidén; några rader från sidan 138 i romanen Älskaren skildrar ett rum där huvudpersonen, en fransk femtonårig flicka, och hennes älskare, en kinesisk affärsman, upplever en sexuell förbindelse. ”Rummet är mörkt…/…det är omgivet av det oupphörliga dånet från staden…/…Det finns inga glasrutor i fönstren…/det finns rullgardiner och persienner…/…På rullgardinen ser man skuggorna av folk som går förbi i solen på trottoaren…” . Denna suggestiva, men enkla, text frammanar bilder av en avskildhet, ett tillstånd bredvid det pågående myllret och konstnärerna har utgått ifrån den i skapandet av ett gemensamt verk.
Fiktionens rum är det rum författaren beskriver i romanen, men det blir också det rum som konstnärerna väljer att tolka och gestalta. Vad triggar viljan till gestaltning av rummet – är det en igenkänning i en känsla av dagen som blir mörkare, ljuset, den stillastående varma luften i staden i Vietnam, är det situationen som innebär något slags uppbrott och fullföljande samtidigt? Och det som vi kan se i utställningen, konstnärernas verk, är resultatet av deras ansträngningar att krypa in i texten och känslan.
Det är en raffinerad utställning där den svåra lokalen är utnyttjad på ett bra sätt – varken tillkrånglat eller slentrianmässigt – de subtila verken med många ljusa valörer kommer till sin rätt.
Cecilia Darle arbetar med platsspecifika verk som har direkt anknytning till konsthallens rum. På ena kortväggen finns en stor målning som har själva konsthallen som motiv; speglingar, reflexer, teckning färg och ljus omgivet av en svart oregelbunden inramning visar rummet som en tillfällig plats. Det är väggar som försvinner, golv som upplöses; de solida takbjälkarna håller ihop och tynger ner rummet – de är tecknet för det igenkännbara. I en installation, en tredimensionell teckning, ser vi en linje som rör sig runt en vinkelrät byggd vägg och där flera vardagliga fysiska objekt följer en fingerad spricka. Några småsaker, ett kex, tallrik, assiett, träbitar och tejpsnuttar håller ihop sprickan och poängterar den.
Kristina Benghts fem sängar eller bäddar i naturlig storlek täckta av akvarellmålningar med knöliga kvinnokroppar under förvridna textila draperade former visar mardrömsridna sovande som snurrat in sig i lakanen. Det är brutalt både i själva motiven och i det att själva målningarna, det vita, rena, starka akvarellpappret, brutits ner i alla hörnen och vikts över bäddarnas kanter. Oerhört skickligt och effektivt måleri i en idé som gestaltas konsekvent där temat är iscensättning och undersökning av bilden av hysteri definierad utifrån kvinnors kroppar. Det kunde dock ha varit bra med ytterligare något element i installationen för att belysa konceptet; eftersom idén har en så specifik och dokumentär bakgrund, som dessutom redovisas i en informationstext blir de fem sängarna lite utan sammanhang här.
Bength visar också De Två Saliga, ett text- och måleriverk som gjorts i samarbete med konstnären Maria Nordin. En brevväxling mellan konstnärerna där deras tankar om måleriarbetet och om två personers tvåsamma galenskap gestaltas i texter och en stor akvarell som hänger framför det höga fönstret i konsthallen. Målningen finns på båda sidor av akvarellpappret och från vardera sidan ser man målningen på baksidan lysa igenom, de båda motiven blandar sig. Den cyanblå färgen förstärker det ogripbara och ambivalenta.
Adress: Storgatan 2, Rättvik
Utställningen pågår under perioden 13/6 – 6/9
Maria Backman (text), konstnärerna (foto)
