Publicerad 23 maj 2020 Av I Recensioner Med 1148 Visningar

Bella Rune på Carl Eldhs Ateljémuseum

Bella Rune, Blood Stream Missile och Impossible Floral Fountain, 2019

Bella Runes skulpturer svävar i Carl Eldhs Ateljé. Mitt ibland hans muskulösa skulpturkroppar, lika låsta i gravitationens lagar som min egen.

Själen underordnar sig inte tyngdlagen. Det känns som om det är därför de hänger här i stora ateljérummet: Black River Hologram, Impossible Floral Fountain och Blood Stream Missile. Runes objekt är både en utveckling av skulpturhistorien och ett motstånd mot en mycket gammal ordning. Silkmohairgarnet är knutet i upprepade rader och bildar samma slags yta som sextiotalets trådlampskärmar. Jag vill inte ge en bild av trådarna som vävda, det skulle beskriva en uppbromsande effekt som inte finns i skulpturerna. De skjuter uppåt samtidigt som de faller likt Brancusis oändlighetskolonn. Rummet involveras samtidigt från alla håll genom verkens transparens, utan att skulpturerna förlorar sina egna liksom behårade gränser. Fjunen i garnets fibrer föreslår ett växande, en expansion av objektet.

Det finns visualiseringar av rumtid som påminner om Runes skulpturer. Tecknade diagram där tiden visas rinnande ned och skjutande upp mitt i en liknande figur. Ovanför svävar framtiden och nedanför förfluten tid, infångande i koner vars spetsar möts i betraktarens position, i ett absolut nu. Insida och utsida, dåtid och nutid vackert tecknade i luften. En vindpust från ett öppet fönster i ateljéns stora glasparti får skulpturinstallationerna att röra sig mjukt bland Eldhs tunga kroppar. Här pågår ett slags uppror mot tyngdlagen i konstnären Ruth Asawas anda.

Bella Rune, Korsning, 2020

Skulpturernas två olika färger är bara delvis avskilda och när de möts uppstår en tredje färg. När färgernas toner på en målning ligger allt för nära varandra förlorar de sin egenart, som strand och hav kan smälta ihop i ett gemensamt mörker. Men den tredje färgen i garnskulpturerna löser inte alls upp figuren utan förstärker den rörelse som finns i de geometriska formerna. Garnet har i sig ett inneboende historiskt skimmer av att traditionellt vara en kvinnas material. Det behöver kanske inte tilläggas att hantverket som oftast förknippas med garn historiskt inte uppburit samma status som det hantverk i brons och sten Carl Eldh förknippas med. Det är ingen liten sak att förvalta och omvandla material och teknik som historiskt tagits för givet.

I loggian och det lilla ateljérummet finns skulpturer i trådar av återvunnen plast. De makraméknutna stängerna reser sig obegripligt omkring varandra i ett slags reptrick som mitt intellekt inte klarar av att reda ut. Men när jag sedan koncentrerar mig på de tunnare trådarna i Fraktal fraktur fragment och i fantasin kapar dessa, faller konstruktionen. Det är som om konstnären leder mig bakvägen, genom förstörelsen av verket för att jag ska greppa det.

Bella Rune, Spiral Out, 2020

Utställningens titel, Skendöd kapar jag också av på mitten. Och i brottet mellan orden sken och död uppstår det på en gång stigande och fallande uttryck som jag upplever så starkt i installationerna. Skulpturernas mellanrum, alltså det som varken är garn, perlon eller plast utan den luft som träder in och tycks upprätthålla verken, är konstnärens främsta material. Ofullbordade intervaller av närhet och avstånd.

Likt konstnären Kenneth Snelson arbetar Rune med Tensegrity, ett begrepp skapat av arkitekten Buckminister Fuller. Genom att sätta ihop orden tension och integrity ville Fuller beskriva en konstruktion som bär genom tryck och motstånd. Jag tycker om hur Bella Rune knyter an till andra konstnärskap och traditioner. Och betraktar vi hennes garnskulpturer med diagrammet över rumtid i bakhuvudet så blir det uppenbart att hennes konst inte avskiljer historien från nuet.

Bella Rune, Petite Titan in Tension – Inferno, 2020. Foto: Bella Rune

Inför utställningen har Rune även arbetat med Eldhs monument av August Strindberg som står i Tegnérlunden i Stockholm. Specifikt har hon greppat han vänstra arm, den som i Eldhs skulptur sträcker sig rakt bakåt ut i luften och som Rune tar emot.

I en 3D-print sätter hon Strindbergs/Eldhs hela arm i arbete. Hon ger den trådar och skapar koreografier både digitalt och i video. Strindberg överlevde sitt inferno genom att förlägga inre konflikter till en yttre värld. Kroppar och ting faller, till och med titaner faller men språk, tankar och känslor svävar som Bella Runes skulpturer. Verken framstår som upprepade mönster som lösgör sig ur sin materialitet, sprider sig och blir till händelser.

Emma Warg

Foto: Urban Jörén, Carl Eldhs Ateljémuseum, Lögebodavägen 10. Utställningen pågår 14 maj – 27 september 2020

Emma Warg är född i Umeå och verksam i Stockholm. Hon skriver poesi och debuterade 2014 med diktsamlingen nära darrar ingen hare. Hon skriver även om konst och är aktuell som medförfattare och redaktör i boken om konstduon SIMKA (bokförlaget faethon).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.