Publicerad 09 november 2020 Av I Recensioner Med 423 Visningar

Bakom hörnet vindens jojk på Sven-Harrys

Sven-Harrys Konstmuseum visar femton samtida samiska konstnärer i utställningen ”Bakom hörnet vindens jojk”, curerad av Carola Grahn och Maria Ragnestam. Efter Documenta 14 2017, där inte mindre än sju konstnärer från Sápmi fanns representerade, har den samiska konsten fått större plats, även på de svenska konstinstitutionerna. Det kan tyckas märkligt att det skulle krävas en internationell konsthändelse för att vi skulle få upp ögonen för konst som ligger så pass nära oss geografiskt. Men här vi kommer till sakens kärna. För även om Sápmi ligger geografiskt nära är det i många fall kulturellt avlägset. Därför är det så välkommet med utställningar som denna, speciellt eftersom den är curaterad av två personer som båda har egna erfarenheter av Sápmi att addera till upplevelsen. Bland konstnärerna finns dessutom flera okända namn. Det tycker jag är välkommet, och njuter av varje ny upptäckt.

Erika Stöckel, Input/Hidden/Output, 2020

Ett nytt namn för mig är Erika Stöckel, vars verk ”Input/Hidden/Output” består av ett antal keramiska skulpturer på hyllor i metall. I vissa fall är de organiska formerna i mjuka gröna, beige och blå nyanser också genomborrade eller nedtryckta av konstruktioner i metall. Kontrasten är tydlig mellan det mjuka, voluminösa och kroppsliga mot den hårda metallen. Stöckel hämtar en del inspiration från det samiska folkets erfarenheter av rasbiologi. Här får det en ny tappning i jämförelse med modern ansiktsigenkänning och dess obevekliga algoritmer som inkräktar på den mjuka kroppen.

Silje Figenschou Thoresen, Den perifere beliggenhet tyder i samme retning, 2020

En annan ny bekantskap är Silje Figenschou Thoresen. Hennes assemblage av disparata material går att hitta på flera platser i museets många rum. Renhorn och annat organiskt material blandas med frigolit och metallkomponenter i flera av verken på väggarna. I museets stora sal hänger plastkablar likt lasson från taket och tar rummet i besittning. Här möter världar varandra i en sällsam harmoni som klingar av uppfinningsrikedomens variation.

Flera konstnärskap i utställningen behandlar politiska frågor. Med tanke på Sápmis historia och relation med resten av Norden är det knappast konstigt. Snarare kan man otvetydigt konstatera att samernas kamp – för mark, identitet och rättigheter – är en fortsatt pågående process, till synes utan slut. Joar Nango och Matti Aiko har samarbetat i det multimediala verket ”Truth and reconciliation tarp. På en presenning upphängd i en konisk form från taket projiceras text som filosoferar över storskaliga dammbyggen. På golvet ligger skärmar som visar hisnande naturbilder. Diskrepansen mellan storföretagens bild av naturen som exploaterbar resurs och de som lever i en nära relation till den naturen blir extremt tydlig.

Sissel M. Berghs har i verket ”Saake” utgått från historiska berättelser om en samisk man vars mark såldes till en skogsägare utan hans vetskap. Släkten präglades sedan under årtionden av kampen för att få tillbaka marken. Kampen om landrättigheter får här poetisk form i detta oregelbundna verk som minner om en karta men också visar något mer.

Marja Helander, Blickande mot kvällen, 2018

Marja Helander, fotograf, videokonstnär och filmskapare baserad i Helsingfors, syns på flera ställen i utställningen med både film och foto. I Helanders verk härskar kontrasterna – mellan humor och allvar, gruvdrift och fjällvärld, natur och maskin. Humorn är slagkraftig, mörkret becksvart och vyerna visuellt magnifika. Dubbeltydigheten finns också i Synnøve Persens målningar ”Bleeding sun”, ”Hole in the Ice” och ”Crystal World”. De till synes abstrakta verken visar samtidigt dagsljusets skimmer över isen eller solens fläckar genom trädkronor. Naturens prakt i sitt mest avskalade format.

Synnøve Persen var en av grundarna till Máze-gruppen tillsammans med bland annat Britta Marakatt-Labba. I utställningen finns flera textila verk med hennes högst personliga broderi. De spindelvävstunna stygnen blandas med lager på lager av skira tyger i en välkomponerad harmoni. Här finns många bilder av människans rovdrift på naturen men också flera representationer av urmodern, Máttaráhkká, som gav människor barn och kanske därav säkrade deras överlevnad. Hon finns också återgiven i skulpturala verk av Marakatt-Labba. Jag tackar och tar emot då jag tidigare enbart haft möjlighet att ta del av hennes broderier.

Bakom hörnet vindens jojk, installationsbild från Sven-Harrys konstmuseum

Vad konstnärerna tydligt illustrerar, och vad utställningen i sin helhet förmedlar är att konstrikedomen från Sápmi är lika mångskiftande och spretig som någon annanstans. Och häri ser jag utställningens styrka. Visst finns det gemensamma erfarenheter för konstnärerna att bottna i. Men uttrycken och tematiken varieras i det oändliga. Bakom urvalet står en fin curatorsinsats som visar på stor kunskap om konstfältet i Sápmi och som ger mig en ovanlig insikt; om mig själv, mina egna tillkortakommanden i min kunskap om Sápmi men framför allt glädjen i nya konstbekantskaper.

Johanna Theander

Bild överst: Geir Tore Holm, Bieggaleavga/Vindflagga, 2017. Foto: Mattias Lindbäck/Sven-Harrys konstmuseum, Eastmansvägen 10–12. Utställningen pågår 9 oktober 2020 – 4 april 2021

Johanna Theander är konstskribent med examen i konstvetenskap och kulturvetenskap från Lunds universitet. Hon skriver regelbundet för Konsten.net.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.