Alla artiklar av Magnus Bons

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Publicerad 13 augusti 2017Av Magnus BonsI Gå och se!

Ulf Rollof på Moderna museet i Malmö

Är det möjligen en samtida schaman som har installerat sig i museets väldiga turbinhall? En metafysiskt bevandrad konstruktör har lämnat sina spår därinne, i form av en mängd konstverk av olika slag. Här finns bland annat en ålderdomlig rock täckt med tjocka slingor av is som ett yttre foder, en långsmal matta av gummi tänkt att locka till sig änglar, några runda objekt med ägg bredvid små livbåtar i gummi och en svärm sköra figurativa akvareller. Helheten är på samma gång distinkt och mångbottnad – gestaltningen exakt och betydelsen undflyende. [...]Läs mer

Publicerad 11 juli 2017Av Magnus BonsI Recensioner

Skulptur Projekte Münster 2017 (1)

Det här är helt fel tid på dygnet. Mitt på dagen och i gassande sol står jag på en äng i utkanten av Münster och har just hittat fram till Ei Arakawas ljuslådor (ovan). Han har gjort ett slags annonstavlor som omvandlar ett urval målningar, av Jutta Koehter, Amy Sillman och Gustave Courbet bland andra, till pixlade ljusbilder. Sju stycken skulpturala objekt som berättar om måleri. Bokstavligen märker jag efter en stund, eftersom en av dem plötsligt börjar sjunga. På baksidan av ljuslådan sitter en text som nu uppförs av [...]Läs mer

Publicerad 6 juli 2017Av Magnus BonsI Gå och se!

Marie-Louise Ekman på Moderna museet

Den ensamma damen är med överallt, i nästan alla bilder. Blond och med rena drag. Röd mun. Ibland har hon sällskap av en man eller en hund. Hon har mycket att stå i – och hon får utstå en hel del. En mjuk golvlampa virar sig om hennes kropp, en långsmal snopp likaså. Hon gör mat, hon drömmer om mat; hennes ögon, näsa och mun – allt består av livets födoämnen. Den ensamma damen bär en tung sten om halsen. Inte så konstigt då att hon gråter en smula ibland, [...]Läs mer

Publicerad 4 juli 2017Av Magnus BonsI Recensioner

documenta 14 i Kassel

Att Kassel har en numera nedlagd postterminal var kanske inte så överraskande, men att där finns en tofufabrik hade jag ingen aning om. På båda platserna visas konst under documenta 14 och de är väl valda som illustrationer av förändrade samhällsprocesser. Inte heller tofufabriken är längre i bruk, men det beror inte på att efterfrågan på sojaost har sjunkit. Tvärtom, och tvärtemot utvecklingen för postterminalen, så är tofun en framgång och fabriken har blivit för liten. Med en ironisk gest väljer documenta att visa Véréna Paravel & Lucien Casting-Taylors obehagliga [...]Läs mer
Kroppar på gränsen. Varken barn eller vuxna, män eller kvinnor. Till häften ängel, enligt Maria Miesenbergers utställningstitel. Hennes knubbigt avrundade gestalter i blank metall, glas och gips närmar sig oss bortom ålder och kön. Nu visas ett antal större och mindre skulpturer insmugna i den idylliskt inkapslade miljön på Carl Eldhs ateljémuseum. Obestämdheten som karaktäriserar Miesenbergers objekt kontrasterar på ett effektivt och vackert sätt mot Carl Eldhs atletiska och heroiska porträtt. Det är tänkvärt, ömsint och poetiskt, och rymmer både en mild kritik och en intresserad inkännande blick. Två tiders [...]Läs mer
Konsthögskolans examensutställningar på Kandidat och Master-nivå har i år slagits samman och flyttat in i de nedlagda postsorteringshallarna på Tomteboda. Det är ett möjligen vågat men lyckat val att låta eleverna få fritt spelrum i den väldiga och väl inarbetade lokalen med rejält tilltagen takhöjd. Som bekant finns planer på att flytta hela skolan från Skeppsholmen hit till Solna, men frågan är om det är lika genomtänkt? Redan nu finns visserligen elevateljéer här ute, men förslaget har väckt protester bland elever och personal. Det handlar om att få till en [...]Läs mer
Oroliga tider, som vår, föder en längtan efter det ursprungliga och det uppstår ett behov av berättelser som kan förklara det nuvarande. Kanske är det därför som vi i Venedig möter tre alternativa skapelseberättelser? Om än inte med ambitionen att ge oss direkta svar, utan mer för att ställa nya frågor och belysa vår hunger efter ett oförädlat stadium. I Christine Macels huvudutställning går vi genom Pauline Curnier Jardins grottöppning i form av en kloliknande hand, och väl där inne tar vi del av de mest skruvade sagor om skapelsen [...]Läs mer

Publicerad 22 maj 2017Av Magnus BonsI Recensioner

Viva Arte Viva! (Venedigbiennalen 2)

Årets huvudutställning på Venedigbiennalen vänder sig in mot sig själv, hellre än den sträcker sig ut mot omvärlden. Den konstnärliga ledaren Christine Macel, till vardags på Centre Pompidou i Paris, är mer intresserad av inomkonstnärliga processer än av öppet politiska frågeställningar. Trenden att lyfta fram ursprungsbefolkningar är tydlig i Venedig, liksom på documenta 14. Dokumentära filmbilder av Amazonas indianer inleder avdelningen i Arsenale, där även ett stort gemenskapstält av Ernesto Neto finns (th), samt noggranna pennteckningar av den inuitiske konstnären Kananginak Pootoogook. Allt samlat under mottot `Leve konsten!´ Här finns [...]Läs mer

Publicerad 10 maj 2017Av Magnus BonsI Recensioner

MLDG på Färgfabriken

Alldeles vid ingången till Marianne Lindberg De Geers labyrintiska utställning på Färgfabriken projiceras en urtavla mot betonggolvet. Visarna tycks gå fortare än vanligt och rör sig faktiskt motsols, som om de åskådliggör utställningens tillbakablickande karaktär. Vi kommer förflytta oss bakåt i tiden – men också framåt. För i andra änden av Färgfabrikens nästan sakralt belysta sal har MLDG ställt upp en rad svarta gravstenar med inskriptioner som ”Mamma ring hem” och ”Full Speed Ahead”. Och på väggen bakom hänger stentavlor med hela MLDGs familjs livsspann uppstaplat. I tio års intervaller [...]Läs mer

Publicerad 26 april 2017Av Magnus BonsI Gå och se!

Eva Marklund på Konstakademien

Eva Marklunds utställning i Konstakademiens höga salar har en säregen koncentration. Samtidigt innesluten och öppen. Här finns enbart ett drygt tiotal verk uppdelade på två rum, och att varje objekt ges mycket rymd är möjligen något av förklaringen till den dubbelriktade upplevelsen. Alla verk får, så att säga, sitt eget område, vilket är avgörande både för uppfattningen av dem som enskilda delar och av helheten. Men framför allt beror utställningens laddning på den tydligt utmejslade karaktären hos varje objekt. Och jag menar det både bokstavligt och symboliskt. Det finns något [...]Läs mer