Alla artiklar av Emma Warg

Emma Warg är född i Umeå och verksam i Stockholm. Hon skriver poesi och debuterade 2014 med diktsamlingen nära darrar ingen hare. Hon skriver även om konst och är aktuell som medförfattare och redaktör i boken om konstduon SIMKA (bokförlaget faethon).

Mitt inre är i behov av de yttre associationsbanor konstutställningar drar ut mig i och pandemin har stått i vägen, tills nu. Jag slår mig ner i trappen till Elastics källarlokal och tar in det första av mycket få verk i Jone Kvies utställning. Färre restriktioner kring Corona hjälper inte när transporten av två av utställningens verk fastnat på vägen. En ensam pinne i räfflad brons reser sig ur grov betong, en smalare pinne böjer sig i vinkel ut ur det upprätta, likt ett huvud, på samma gång både böjt [...]Läs mer

Publicerad 23 maj 2020Av Emma WargI Recensioner

Bella Rune på Carl Eldhs Ateljémuseum

Bella Runes skulpturer svävar i Carl Eldhs Ateljé. Mitt ibland hans muskulösa skulpturkroppar, lika låsta i gravitationens lagar som min egen. Själen underordnar sig inte tyngdlagen. Det känns som om det är därför de hänger här i stora ateljérummet: Black River Hologram, Impossible Floral Fountain och Blood Stream Missile. Runes objekt är både en utveckling av skulpturhistorien och ett motstånd mot en mycket gammal ordning. Silkmohairgarnet är knutet i upprepade rader och bildar samma slags yta som sextiotalets trådlampskärmar. Jag vill inte ge en bild av trådarna som vävda, det [...]Läs mer

Publicerad 25 mars 2020Av Emma WargI Recensioner

Berit Lindfeldt på Konstakademin

Jag är uppvuxen med en farmor som kunde berätta om rum hon hade befunnit sig i som treåring och sedan aldrig återvänt till. Hon gav målande beskrivningar av inredningar i hem hon hade besökt tillsammans med sin mamma. Farmor beskrev dem utifrån det perspektiv hon hade befunnit sig i då, liten som hon var. Hon återgav minnet av fransen på pianoduken och hur fodret på en gardin var fållad. När jag ser Berit Lindfeldts utställning är det som att möta det sättet att se sin omgivning, införlivat i ett stort [...]Läs mer

Publicerad 26 februari 2020Av Emma WargI Recensioner

Bianca Maria Barmen på Konstnärshuset

Utställningens utgångspunkt är teckningen Skeppsbrottet av Bianca Maria Barmens mormors faster Anna Renstierna som dog i ”galopperande lungsot”. Barmen har tagit fasta på sjukdomens namn och hur det blir en bild av hur det river och sliter i faster Annas bröst. Det finns en motstridighet i sammansättningen av orden. Det vilda, lustfyllda och fria i galoppen och det svarta kvävandet i lungsoten. Samma motstridiga uttryck känns igen i Barmens skulpturer och bilder. I Renstiernas teckning är havet, himlen, bergen och skeppens segel i upplösning. Allt verkar ta samma våglika urform, [...]Läs mer

Publicerad 16 januari 2020Av Emma WargI Recensioner

Petra Lindholm på Galleri Magnus Karlsson

Jag läser ibland texter bakifrån och jag tycker om att gå vilse. Petra Lindholms utställning tar upp två rum i galleriet och jag gjorde som jag gör ibland när jag läser, gick till det inre av de två rummen först och såg verken i omvänd ordning. Det nedsläckta rummet tas upp av ett enda verk, Bystanders, en film som sköljer bilder över mig och det är som att bevittna ett slags skapelseprocess. Solen i filmen är inte knappnålsstor och avlägsen som den tycks vara i verkligheten, den fyller nästan hela [...]Läs mer

Publicerad 11 december 2019Av Emma WargI Recensioner

Sofia Hultén på Galerie Nordenhake

Maurice Blanchot skrev så här om litteraturen: ”Literature begins at the moment when literature becomes a question.” När jag ser Sofia Hulténs utställning på Galerie Nordenhake dyker citatet upp, lätt förvanskat i mitt huvud: Konsten uppstår i det ögonblick då konsten blir en fråga. Två tänder från en grävmaskinsskopa är upphängda på väggen. De har förlorat sitt sammanhang, sin skopa och maskinen, borta är den oftast manlige maskinföraren, tänderna har blivit berövade sin funktion. De har befriats och blivit vackra, hänger högt upp på väggen och verkar se ner på [...]Läs mer
Väggarna fanns nämligen innan oss, säger bergspassagen, säger skogarnas tjocka buskar och träd, säger korallreven, säger den djupa grottan, säger kratern. Så skriver Max Ockborn i sitt manifest Något om hur vi kan lära känna väggarna bättre, där han går i dialog med Karin Boyes dikter Hemlös och Idea. Han införlivar utställningens ambition att förhålla sig till huset som rymmer konsthallens väggar och till Karin Boye, som växte upp i dess närhet. I grupputställningen Om dessa väggar kunde tala har väggarnas berättelser med konstnärernas hjälp tagit över rummen. De har överskridit [...]Läs mer