Alla artiklar av Emma Warg

Emma Warg är född i Umeå och verksam i Stockholm. Hon skriver poesi och debuterade 2014 med diktsamlingen nära darrar ingen hare. Hon skriver även om konst och är aktuell som medförfattare och redaktör i boken om konstduon SIMKA (bokförlaget faethon).

Publicerad 23 april 2021Av Emma WargI Recensioner

Youngjae Lih på Färgfabriken

Youngjae Lih får årets Beckersstipendium och hans utställning ger först ett lite ensligt intryck i sitt stora rum. På ett podium står ett schackspel, delat i mitten av en spegel. Pjäserna är utformade som små fyrar som står på ena sidan spegeln, den andra sidan är tom. Verket svävar ensamt i sin självbespeglande rymd, först efter en stund blir den en del i utställningen. Som helhet tätnar utställningen allt eftersom, intrycken kräver utrymme i hjärnan för att börja myllra. Huvudnumret i installationen är placerad mitt i rummet. Ett torn konstruerat [...]Läs mer

Publicerad 6 februari 2021Av Emma WargI Recensioner

Ann Böttcher på Bonniers konsthall

Ann Böttchers retrospektiv är sammanställd djupt inifrån konstnärskapet, mitt i gärningen träder föreställningar om kommande verk tysta fram samtidigt med det sammanfattande perspektiv som utställningen har. Det skapar en känsla av samtidighet där hängningen drar in sin betraktare medan den även lämnar henne utrymme. Hänggranen (weeping spruce på engelska) strävar mödosamt uppåt i sitt porträtt, tills den faller över sig själv. Träden ger utställningen dess rötter och bärkraft, varje gran sin egen blick. I teckning efter teckning drar granarna mig in till mitten av ett i övrigt tomt och vitt [...]Läs mer

Publicerad 16 december 2020Av Emma WargI Konstkommentarer

Anteckningar efter ett ateljébesök

Det är en grovkornig dag. Den borde störta in genom det stora fönsterpartiet i ateljén men tvekar så där som ljuset kan göra om senhösten. Martina Müntzing räcker mig en kopp thé och vi båda släpper thépåsarna på golvet när hetvattnet har fått rätt färg. Jag ser det som en motståndshandling. Det här är inte ett rum som det kontinuerligt plockas undan och sopas i. Här finns inget utrymme att komma undan måleriet med hjälp av konventioner. Hit in når inte de strukturer som underordnar skapandet. Det som är mitten [...]Läs mer

Publicerad 26 november 2020Av Emma WargI Recensioner

Karl Dunér på Waldemarsudde

Dockorna bär svarta mantlar över bruna och grågröna klädedräkter. De är ungefär en meter höga, har stora händer och fötter men små huvuden. Karl Dunérs skulpturinstallation är placerad på ett lågt podium av gråmålade bräder. Alla dockorna sitter ned, merparten på knä. Deras små vackra huvuden är skulpterade och bemålade på ett sätt som i samspel med ljussättningen och kropparnas små mekaniska rörelser skapar antydda ansikten, trots att varken mun, näsa eller ögon egentligen finns. Jag inser att de föränderliga ansikten jag ser, inte är desamma som andra betraktare ser. [...]Läs mer
Galleriets vita väggar har målats i lila och grå kulörer men istället för att täcka väggarna helt har konstnären lämnat en spetsig övre kant som för tankarna till konturerna av förstorade arga pratbubblor. Det är ett effektivt sätt att omsluta betraktaren och bjuda in henne som medaktör. Kring dessa väggar finns en rad textila verk, några tonsatta animationer samt ett filmat performance, vars tre olika dräkter lämnats kvar och hängts upp på en vägg. Med enkla medel har galleriet underordnats utställningen. Gatan, kvarteret och staden sjunker undan och konsten kliver [...]Läs mer

Publicerad 10 oktober 2020Av Emma WargI Recensioner

Gylleboverket på Färgfabriken

Gylleboverket är en konstnärsgrupp med skiftande medlemmar; Etta Säfve, Jona Elfdahl och Shelley Sharr är personerna bakom den här specifika installationen. De har arbetat fram verket på Färgfabriken utifrån begreppet djupekologi; idén om människan som del av naturen. Klimatkonst har blivit ett begrepp samtidigt som medvetenheten om frågans akuta natur har trängt in i vårt sätt att betrakta konst, antingen den utger sig för att handla om klimatet eller inte. När samhället nu står inför en yttre omställning för att begränsa vår klimatpåverkan tycks den största utmaningen vara att ställa [...]Läs mer
Mitt inre är i behov av de yttre associationsbanor konstutställningar drar ut mig i och pandemin har stått i vägen, tills nu. Jag slår mig ner i trappen till Elastics källarlokal och tar in det första av mycket få verk i Jone Kvies utställning. Färre restriktioner kring Corona hjälper inte när transporten av två av utställningens verk fastnat på vägen. En ensam pinne i räfflad brons reser sig ur grov betong, en smalare pinne böjer sig i vinkel ut ur det upprätta, likt ett huvud, på samma gång både böjt [...]Läs mer

Publicerad 23 maj 2020Av Emma WargI Recensioner

Bella Rune på Carl Eldhs Ateljémuseum

Bella Runes skulpturer svävar i Carl Eldhs Ateljé. Mitt ibland hans muskulösa skulpturkroppar, lika låsta i gravitationens lagar som min egen. Själen underordnar sig inte tyngdlagen. Det känns som om det är därför de hänger här i stora ateljérummet: Black River Hologram, Impossible Floral Fountain och Blood Stream Missile. Runes objekt är både en utveckling av skulpturhistorien och ett motstånd mot en mycket gammal ordning. Silkmohairgarnet är knutet i upprepade rader och bildar samma slags yta som sextiotalets trådlampskärmar. Jag vill inte ge en bild av trådarna som vävda, det [...]Läs mer

Publicerad 25 mars 2020Av Emma WargI Recensioner

Berit Lindfeldt på Konstakademin

Jag är uppvuxen med en farmor som kunde berätta om rum hon hade befunnit sig i som treåring och sedan aldrig återvänt till. Hon gav målande beskrivningar av inredningar i hem hon hade besökt tillsammans med sin mamma. Farmor beskrev dem utifrån det perspektiv hon hade befunnit sig i då, liten som hon var. Hon återgav minnet av fransen på pianoduken och hur fodret på en gardin var fållad. När jag ser Berit Lindfeldts utställning är det som att möta det sättet att se sin omgivning, införlivat i ett stort [...]Läs mer

Publicerad 26 februari 2020Av Emma WargI Recensioner

Bianca Maria Barmen på Konstnärshuset

Utställningens utgångspunkt är teckningen Skeppsbrottet av Bianca Maria Barmens mormors faster Anna Renstierna som dog i ”galopperande lungsot”. Barmen har tagit fasta på sjukdomens namn och hur det blir en bild av hur det river och sliter i faster Annas bröst. Det finns en motstridighet i sammansättningen av orden. Det vilda, lustfyllda och fria i galoppen och det svarta kvävandet i lungsoten. Samma motstridiga uttryck känns igen i Barmens skulpturer och bilder. I Renstiernas teckning är havet, himlen, bergen och skeppens segel i upplösning. Allt verkar ta samma våglika urform, [...]Läs mer