”Une couturière terrible.” Modeskaparen Elsa Schiaparelli (1890 – 1973) har gått till modehistorien för sina ikonförklarade och banbrytande haute couture-kreationer som skapades under inflytande av surrealismen genom samarbete och nära kontakt med några av rörelsens stora konstnärsnamn som Salvador Dalí, Jean Cocteau och Man Ray. De kollektioner som resulterade ur denna interdisciplinära korsbefruktning på 30-talet kom att markera Schiaparellis storhetstid och kulmen på hennes kreativa bana. Schiaparelli trotsade det rådande modets konventioner och smak i sökandet efter att etablera en lika egensinnig som distinkt stil. Hon införde och kombinerade en rad olika innovativa lösningar i sin design, vilket spann från nya material och tromp l’oeil-mönster till oväntade detaljer såsom synliga blixtlås och knappar med nyckfulla former – idag vanliga element i modeutbudet.
Kulturhusets grupputställning Asylum handlar om mötet mellan mode och konst, och har Schiaparellis gränsöverskridande verksamhet inom dessa två discipliner som utgångspunkt. Det visualiseras inte minst genom att delar av hennes egen ateljé på 21 Place Vendôme i Paris tillfälligt har flyttats in i utställningslokalen. Där möts också ett 15-tal samtida och nutida modekreatörer och konstnärer som på ett eller annat sätt har delat eller inspirerats av den kultförklarade modeskaparens tankegods och referensramar. Surrealistiska inslag, erotik och sexualitet, en nyfikenhet för kroppens in- och utsida, ett intresse för skapandet av en persona genom modet. Det är några av de beröringspunkter som enligt curatorns statement sammankopplar utställningens deltagare.
Bäst fungerar de kuratoriella tankarna med de medverkande modedesignerna. Om Schiaparellis kreationer kan sägas ha pre-dekonstruktivistiska inslag, är det onekligt så att Martin Margiela, Anna-Sara Dåvik och Juun. J med sina rötter i dekonstruktivism går i den stora modeskaparens fotspår. Med ett intresse för att undersöka proportioner och former i relation till kroppen utmanar dessa kreatörer etablerade traditioner och regler inom mode och skrädderi. Schiaparellis fascination för tromp l’oeil-effekter går igen i Margielas klövformade stövlar, och Dåviks nagelsmycken är något av en hyllning till hennes nagelhandskar från 1936.
Schiaparellis berömda Skelettklänning från 1938, efter skisser av Dalí, är en svart åtsittande kreation med inbyggda rev-, ryggrads- och lårben väl synliga på utsidan. Klänningen klär därmed av den kropp som den avser att skyla. Att bära insidan på utsidan spåras också i Minna Palmqvists och Patrik Söderstams estetik, som inbegriper frågor om identitet, skönhets- och kroppsideal. I Söderstams vadderade muskler på byxor och tröjor finner man en nyfikenhet på olika alternativ till en persona. I Palmqvist ljusfärgade läderkreationer har människohuden vänts ut och in och fettlagren synliggjorts. Det är kreatörens svidande kommentar om motsägelsen mellan kvinnokroppsidealet och den kropp vi de facto har, med alla dess skavanker och fylligheter vi enträget och konstant försöker dölja.
Med en grupputställning blir frågan om urvalet och hur det idémässigt hålls ihop oftast problematisk. I relation till urvalet av konstnärer blir utställningsidén otydligare och ytligare. Stundom känns urvalet mer som en fond till modekreationerna, trots att det rör sig om starka konstnärskap som berör och fängslar. Som Sun Yuans och Peng Yus roande och skrämmande installation, en förprogrammerad slang som blir till en vinande piska när den sätts igång. Visst, Hans Bellmers fotografier från 30-talet – bilder av förvrängda kroppar sammanfogade från styckade dockor – är i sann surrealistisk anda erotiska och makabra på samma gång. Och de går också att relatera till Maria Miesenbergers tidiga textilskulpturer eller hennes amorfa objekt i blankpolerat stål. Även med Palmqvists plagg finns det gemensamma referenser. Men Bellmers verk har en mångsidig och djupare kontext vad gäller tillkomst än den som redogörs för i utställningen. Frågan är om att vara surrealistisk konstnär och samtida med Schiaparelli, är tillräckliga argument för att platsa i detta sammanhang. Detsamma kan sägas om poeten Rut Hillarp och konstnären Michail Lavida vars sensuella och suggestiva konstfilmer är en av utställningens höjdpunkter.
I stället för en catwalk, har konstverken och modeskapelserna arrangerats längst sidorna på den avlånga och spatiösa utställningslokalen vilket lämnar ett brett gångparti i mitten. Det blir som att flanera längs ett promenadstråk, en imaginär parisisk boulevard kanske, som inbjuder att gå i sicksack mellan kreatörerna och konstnärerna. Det är en passande gestaltningslösning som lämnar generöst med utrymme för att röra sig fritt bland alstren och uppleva dem på nära håll. Synd bara att Schiaparellis paradplagg och hennes ateljé har placerats längst in i lokalen, något undangömt vid det ena sidopartiet. Det försvagar tyvärr förmedlingen av utställningsidén i gestaltningen. För det blir först på vägen tillbaka genom utställningen som man bättre förstår hur Schiaparellis arv lever vidare och vidden av hennes storhet.
Medverkande: Elsa Schiaparelli, Anna-Sara Dåvik, Juun. J, Sandra Backlund, Minna Palmqvist, Patrik Söderstam, Maria Misenberger, Rut Hillarp, Michail Livada, Sun Yuan & Peng Yu, Hans Bellmer, Martin Margiela, Aernout Mik, Ann-Sofie Back.
Adress: Kulturhuset Stadsteatern, Sergelstorg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 20/2 – 24/5
Gabriela Lopez (text), foto (se bildtexterna)
