Publicerad 07 augusti 2012 Av I Recensioner Med 1967 Visningar

Antony Gormley på Deichtorhallen, Hamburg

Under sommaren har Hamburg profilerat sig som en konststad och ett av de stora dragplåstren har varit Antony Gormley. Under Deichtorhallens välvda tak svävar Gormleys installation ”Horizon Field” drygt 7 meter över golvet. Åtta vajrar håller den över 1200 kvadratmeter flygande mattan svävande. Det känns nästan lite ceremoniellt när man måste ta av sig skorna för att besöka verket, som om man är på väg in ett heligt rum, men det är snarare av praktiska skäl som man får ta av sig skorna. Klackar, stenar och sulor hade snart förstört den spegelblanka svartlackerade ytan med gropar och repor. Man når själva plattformen genom en ståltrappa och en liten brygga leder sedan ut på det svarta golvet. Mellan bryggan och plattformen finns ett mellanrum på några centimeter som får mig att tveka en sekund. Det känns som jag håller på att kliva ner i en svart tjärn i urskogen, men det visar sig bara vara en illusionen. Golvet är stabilt under mig och i den svarta ytan reflekteras min egen spegelbild och takets lampor gnistrar som stjärnor. Upplevelsen måste vara mycket starkare när det är mörkt ute och inte när den 30-gradiga solen gassar från Hamburgs klarblå himmel genom Deichtorhallens fönster. Om man befinner sig i Hamburg den 25 augusti har man möjlighet att undersöka om så verkligen är fallet, för då håller konsthallen nämligen natttöppet mellan kl 22-02.

I katalogen har man refererat till Caravaggios målning “Narcissus” från 1599. Narcissus var den vackra ynglingen som förälskade sig i sin egen spegelbild. I Carvaggios målning är vattnet precis så där mörkt och djupt som Gormley fält lätt ger illusion av att vara och visst kan man sitta på det spegelblanka golvet som Narcissus och beundra sig egen spegelbild. Men ”Horizon field” är snarare en mötesplats för människor. Verket är inte heller statistiskt utan är som en gigantisk gunga. Det är nu en väldigt stabil konstruktion, 67 ton flyttar sig inte i första taget av att någon går på det. En grupp människor rusar över golvet för att få plattformen att röra på sig men jag känner ingenting. Däremot när jag hoppar två-tre gånger går en vibration genom hela plattformen och några personer längre bort, som ligger ner ser sig oroligt omkring inför denna oväntade jordbävning. När jag läser igenom säkerhetsbestämmelserna igen inser jag att hoppa sådär fick man förstås inte göra. För som alla konstruktioner är det resonansen som är den svaga länken. Resonans innebär att svängningarna fortplantar sig och skapa en självsvängning i konstruktionen som kan vara ödesdiger. Om en stor grupp besökare skulle marschera i takt fram och tillbaka över fältet skulle det teoretisk få fältet i självsvängning och kanske skapa en del problem.

Gormley har i tidigare verk arbetat med fältet, men då har det bestått av 35-40.000 handgjorda lerfigurer som stått tätt packade i ett rum eller konsthall. På Malmö konsthall visades t ex ”European Field” 1993, där elever från Östra Grevie skapade runt 40.000 lerfigurer som fyllde konsthallen. I ”Horizon Field” finns bara ytan kvar, i stället är det vi som besökare som blir lerfigurerna som fyller upp tomrummet. Jämfört med Gormleys andra fält känns ”Horizon Field” som en mer uppdaterad och mer samtida version. Det bygger på besökarnas medverkan och deltagande. Det är inte bara på själva plattformen som besökarna kan mötas och vara delaktiga i konstverket utan Gormley har även insett att upplevelsen fortsätter utanför konsthallen. Genom sociala medier kan besökarna fortsätta vara delaktiga i verket. I bloggen www.horizonfieldhamburg.com har besökarna möjlighet att dela med sig av sina upplevelser och bilder. Men att se på Youtube-klipp eller läsa inlägg i en blogg är förstås bara en svag skugga av den verkliga upplevelsen av att stå där upp på plattformen, av att sväva 7 meter över golvet tillsammans med andra människor. ”Horizon Field” är som en konsert man måste helt enkel ha varit på plats för att ta del av den unika upplevelsen, det går inte att rekonstruera den i efterhand.

Adress: Deichtorstraße 1-2, Hamburg
Utställningen pågår t.o.m. 16/9

Mathias Jansson (text), Henning Rogge (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.