Publicerad 24 november 2020 Av I Recensioner Med 1266 Visningar

Anna Persson och Jörgen Svensson på Göteborgs Konstförening

Anna Persson, teckning

Ett grått suggestivt mummel. Orden är mitt första försök att verbalisera Anna Perssons teckningsinstallation Stationsområde på Göteborgs Konstförening. Men vad har egentligen verbaliserats med ordet ”mummel”? Något som blir tydligt om man lyssnar närmare, eller mumlet som något i vardande, ett språk som söker sin form? Bilderna visas som ett slags teckningsstilleben under glas på bord med vanliga vinklade arbetslampor som belysning, lampor som blir till betraktande gestalter eller i något fall snarare värmekällor som ska befrämja kläckningen av… vad?

Jag ser rök, moln, kaos, skulpturalt tryfferat med förgyllda blobbor. En oordning paradoxalt nog inordnad i ett system som signalerar mått, begränsning, mätbara konstellationer, och det känns följdriktigt att jag i den jäsande liksom potentiella ikonografin igenkänner det vagaste av tänkbara motiv: ektoplasma som väller fram ur ett mediums mun. Från ett inre rum ljuder Tick Tac 0.2 (bild överst), en kort filmad koreografi där gränsen mellan ofrivilliga tics och dansens medvetna rörelser gång på gång uppsöks och tangeras mot en fond av gråmonokroma teckningar som påstås korrespondera med rytmerna – och kanske bestämmer dem.

Anna Persson och Jörgen Svensson, installationsbild, Göteborgs Konstförening, 2020. Foto: Magnus Bons

Med tanke på Anna Perssons tidigare distinkta och smarta utställningar i varierande media är dessa medvetet vaga gränsområden i grafit möjligen oväntade. Partnern och medutställaren Jörgen Svensson stora målningar är däremot i sin särpräglade teknik omedelbart igenkännbara. Genom att – och det redan under nittiotalet – spritsmåla med kanyl istället för att använda pensel har Jörgen Svensson närmat sig broderiets bildspråk och på så sätt lyckats förena två skilda teman till en logisk bakgrundshistoria: det spridda narkotikamissbruket i uppväxtens brukssamhälle och det vardagliga kvinnliga konsthantverket i hemmen, det eviga broderandet som aldrig gjorde anspråk på begreppet konst.

Jörgen Svensson, Jesus, Judas, Artist

Det är sällan en måleriteknik i sig så genialt blir till ämne, men om tekniken till att börja med också framstod som själva huvudsaken har den nu utvecklats i stora, humoristiska och mångtydiga bildvärldar med fritt framspånade folkloristiska inslag. En himmel full av djävlar över en samhällsidyll. En präst som tornar upp sig över sin vita kyrka. I en av kanyl-brodyr-målningarna byter orden JESUS – ARTIST – JUDAS gång på gång plats med varandra (en ambivalens som också konstkritikern kan känna igen sig i: välsigna en utställning genom att skriva om den men förråda den genom att skriva fel saker). I en annan kretsar på liknande sätt ord för allehanda psykiska och moraliska defekter i sina banor runt mittpunkten ARTIST.

Det är målningar som på ett vackert och uppfinningsrikt sätt adresserar och kombinerar en gemensam historia – en kollektiv kulturell erfarenhet – med helt privata idiosynkrasier. De hör till det märkvärdigaste man kan se på ett galleri just nu, inte bara i Göteborg utan (föreställer jag mig) överhuvudtaget.

Mikael Olofsson

Foto: Göteborgs Konstförening, Kastellgatan 9, Göteborg. Utställningen pågår 14 november – 6 december 2020

Mikael Olofsson är verksam i Göteborg som konstnär men har också skrivit konstkritik i mer än tjugo år, främst för Göteborgs-Posten. Detta är hans första text för Konsten.net

Mikael Olofsson är verksam i Göteborg som konstnär men har också skrivit konstkritik i mer än tjugo år, främst för Göteborgs-Posten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.