Anna Boghiguians utställning på Index kan beskrivas som en både mångbottnad och illustrativ installation. Den består bland annat av text, kollage, trådar och bomullsplantor, teckningar och tredimensionella målningar. Det är på flera vis tydligt hur Boghiguian kommer från att ha varit illustratör. Hon belyser pedagogiskt förhållanden i världen och uppmärksammar mer eller mindre dolda kopplingar för att synliggöra samtida missförhållanden i en global kontext. Internationella handelsavtal demonstreras med dess kopplingar eller likheter med koloniala mönster.
Det centrala temat i utställningen utgår från slavhandeln till Amerika, hur förhållandena var och vad denna slavhandel sedan resulterade till. Väggarna är fyllda av handskrivna texter med citat och historier från vittnen, filosofer och poeter. De visar på de historiska skeendena samt slavarnas umbäranden på slavskeppen, bomullsplantagerna och i bostäderna samt hur sociala och kulturella effekter av slaveriet fortsatte att verka. Men det slutar förstås inte där.
Tvärtom är bomullen en del av vad som än idag utvecklar ekonomin i länder som Kina, Egypten, Bangladesh, Thailand och Indien. Förhållandena kring dessa industrier beskrivs fortfarande som slavliknande med usla löner, hemska arbetsförhållanden och minimal säkerhet. Egentligen vore det nog mer önskvärt med större fokus på det samtida i utställningen. Som det är nu så blir det mer en historielektion som de flesta redan kan. Man kan också fråga sig varför denna utställning görs just nu och visas precis här i Sverige? I en tid då konservativa och fascistiska ledare väljs fram och partier får mer att säja till om både i Sverige, på kontinenten och i USA är det historien vi måste lära av för att inte stiga 200 år bakåt i tiden vad gäller människosyn, världsåskådning samt hållbarhet kontra ekonomi.
I utställningen får vi information om svenska företag som Monki, Weekday, COS, Cheap Monday och H&M vilka beskrivs som nyckelspelare i en handel som bortser från bomullens ursprung och de människor som är med i produktionen kring denna. Företagens vinster måste vägas mot billig arbetskraft med oskyddade arbetsplatser, brand, olyckor och död som vardag. Varje hushåll i Sverige slänger 30 kilo textiler enligt DN (27/3). Boghiguian frågar om vi konsumenter vill vara en del av en den ekonomi och industri som tidigare fungerat på slaveriets grund och nu skapas genom människor i armod ibland annat Thailand och Bangladesh.
För att återgå till själva utställningen så finns en hel del element som gör utställningen fascinerande. Styrkan är definitivt de utskurna målningarna där även mellanrumsformerna frilagts. Dessa målningar står som skärmar med armeringsjärn nedborrade i betongen tillsammans med riktiga bomullsplantor. Tänk på att Index har polerade betonggolv. Det blir snyggt, rått och igen – klart illustrativt. Verken är målade i en grusad färgskala med dekorativa förenklingar och med kvistigt målade karaktärer. Dessa ter sig i sammanhanget som marionetter eller som thailändska siluettdockor och visar personligheter ur berättelserna som är beskrivna på väggarna. Här återfinns bland annat bomullsplockare, musiker, demonstranter och politiker. Sättet detta är utfört och målat på är både kraftigt och sirligt. Och även om man inte skulle bry sig om utställningens koncept så är det väl värt att se den bara för dessa skulpturala bilder.
Vi hittar även en vägg med kollage av foton sammanfogade och bemålade på ett effektfullt vis. Utöver detta är några bomullstrådar dragna i linjer och länkar samman rummet. Väggarna är målade i svart och ljusgrönt för att skapa en inramning av bomullsfält i månsken. Detta blir möjligen ett litet dekorativt inslag men ger inte så mycket mer än så. På det hela taget får man gratulera till en utställning som både knyter samman antropologi, postkoloniala förhållanden, kultursociologi med ett utvecklat materiellt uttryck. Fastän galleriets vakt påstod motsatsen så hoppas jag innerligen att Stockholm inte blir slutstation för denna utställning, utan istället en början. Och i så fall vore det rent korkat av stockholmarna att inte se utställningen redan nu istället för att vänta med att se den omkonstruerad i nästa biennal som Boghiguian medverkar i.
Jakob Anckarsvärd
Foto: Index, Kungsbrostrand 19. Utställningen pågår 18 mars – 21 maj 2017
