<

Publicerad 05 juni 2013 Av I Recensioner Med 1484 Visningar

Anish Kapoor på Martin-Gropius-Bau

mgb13_p_anish_kapoor_01bEtt antal lutande ramper med löpande band transporterar stora vaxblock mycket sakta uppåt och låter dem sedan falla ned till begynnande högar. Blocken är intensivt röda. De flyger tungt flera meter genom luften och landar med en smärtsam suck. De som väl legat ett tag på golvet har börjat smälta. Processen går inte fort. Blocken färdas sakta på banden och smälter långsamt. Det ska också hålla på till november. Verkets monumentalitet utmanar vår föreställningsförmåga. Dessa blodröda slagghögar ska kletigt resa sig mot glastaket över Martin-Gropius-Baus atrium och kasta skuggor över de detaljrika ornamenten på 1800-talsbyggnadens väggar. Eller så kommer den gigantiska röda solen på en ställning längs ena väggen, flera meter i diameter, istället smälta högarna i en allt raskare takt än de växer och förvandla rummet till en stor röd bassäng.

Anish Kapoor har kallat sin gigantiska installation ”Symphony for a Beloved Sun” och visst finns det något musikaliskt i verket. Om inte annat så sveper den åskådaren med sig i sin sinnlighet. Ganska snart är man fånge. I partier är verket lekfullt men i andra partier finns det en inbjudan att sätta orden ”industri”, ”blod” och ”Tyskland” i samma mening, en övning som tenderar att leda till obehag. Men måste verket spela så högt? Nyanserna försvinner i de extrema rörelserna. Det skvallras om en värld av referenser, men mest som brus i bakgrunden. I samma atrium byggde Joseph Beuys en lerhög 1982 när han tog med sig hela sin ateljé för att ställa ut dess olika objekt. Som ofta i Kapoors verk finns Beuys närvarande i en knappt hörbar frekvens, vid sidan av Klein. Solen och funktionen av atria, som under antiken var att samla regnvatten, gör att det till och med går att lite tankspritt påminna sig om Beuys märkliga utflykt till popmusikens värld, också 1982, med trallvänliga antikrigslåten ”Sonne statt Reagan” (sol i stället för regn/Reagan). Och allt detta innan vi ens har hunnit fram till Olafur Eliassons sol i Tates turbinhall 2003. Så faller ytterligare ett vaxblock och försöken till koncentration avbryts.

Kapoor skyndar så snabbt från vad han säger till hur han säger det att det intressanta rummet där i mellan riskerar att förloras. I slutänden, i det färdiga verket, finns en förförisk känslomässighet som brådmoget kräver att bli tagen på allvar helt och hållet som om det vore en tonåring som ägde världen. Utställningen ”Kapoor in Berlin” är ett utmärkt laboratorium för att studera reaktioner till en sådan uppfordrande materialitet. Verken är många, stora. Runt hälften är också gjorda för ändamålet. Det finns något av allt, utan att det för den skull blir musealt. Saker rör på sig, färgerna är våldsamt intensiva, en stark doft av olika vaxmaterial ligger tung i luften. I ett rum står den kända kanonen från ”Shooting into the Corner” (2008-9) och skjuter sina röda projektiler in i ett hörn så att byxtygen fladdrar och hjärtat tvekar ett slag. Den latenta underfyndigheten i verken överröstas ofta av en högljud deklaration av närvaro.

mgb13_p_anish_kapoor_05Visst är det medryckande, ofta svårt att motstå, men vad är resultatet? Kapoors konst, som kanonen, förmedlar en fascination för materialet och det egna karnevalska uppsåtet, för att sedan väcka en misstänksamhet (mot en blodlik substans som skjuts med ett vapen) och till slut landa i en hänryckande estetik som det är omöjligt att inte bejaka. Konceptet, tanken, texten försvinner i de snabba vändningarna, åtminstone från åskådarens grepp. Kanske finns den kvar hos Kapoor som i sådant fall mer framstår som en dirigent av affekt, som inte vill dela med sig av sina hemligheter. Konsten blir främst en naiv kroppslig upplevelse utan att reflektera över att samma förhållningsätt utanför konstens värld, i politiken för att vara exakt, är problematiskt.

Det finns även undantag i ”Kapoor in Berlin”, situationer då motsatsförhållanden gjuts samman till en metastabilitet som låter den kroppsliga upplevelsen komma tillbaka till tanken. Allra tydligast blir detta i verket ”Descent into Limbo” (2013) där Kapoor har borrat ett hål, ett och en halv meter djupt, i golvet vars insida målats med ett pigment så svart att det i princip är omöjligt att se att hålet är ett hål. Först ser det bara ut att vara en rund svart matta, men efter en stund står det klart att hela rummets energi sugs ned mot hålrummet, tillsammans med åskådarens blick. Det är i stunder som dessa, när Kapoor tyglar in sin entusiasm och tänker i minimalistiska banor som det blir som allra mest intressant. Vad är det solida hålrummet? Som tur är finns en glasbarriär som förhindrar ett allt för fysiskt utforskande av det innehållslösas konsistens. Det gäller att ha distans till den lockande kraften i tomrummet som öppnar sig under våra fötter.

Kapoor har också fortsatt sitt arbete på temat ”Leviathan” från Grand Palais i Paris 2011 där en gigantisk struktur representerade staten (från Thomas Hobbes politiska filosofi). Den här gången, i ”The Death of Leviathan” (2011-13), har staten mer tydligt fått formen av en val (med inspiration från Herman Melvilles ”Moby Dick”) och den är döende. En över tre rum lång och stor val av plast ligger halvt punkterad så att det inte längre går att se var valen slutar och det artificiella Fellinihavet börjar. Vad är mer gigantiskt och monumentalt än en val som fritt simmar genom vattnet? Och vad är mer sårbart och ynkligt än samma val på grunt vatten, oförmögen att röra sig? Om detta är staten som dör, i privatiseringen och individualismens tidevarv, är det långt från en trösterik bild. Det går inte att värja sig från att identifiera sig med den strandade valen även om verket samtidigt understryker att det kan vara lika farligt som att gå ned i vad som inte ser ut som ett hål men som är det. Tragedin i ”Moby Dick” var Ahabs identifikation med den vita levande valen, vilka patologier kan en identifikation med Kapoors svarta döende val skapa?

När affekt blir till en fråga kan Kapoors fullständiga kontroll över sina materiella medier briljera. Utställningen kunde ha haft hälften så många verk om det kriteriet hade anammats. Många gånger rinner allt ut i sanden, eller snarare, smälter och tappar sin konsistens.

Adress: Niederkirchnerstraße 7, Berin
Utställningen pågår under perioden 18/5 – 24/10

Axel Andersson text), Jens Ziehe (foto)

 

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *