Publicerad 15 maj 2009 Av I Konstkommentarer Med 1600 Visningar

Angående en begåvad konstnär

odellAnna Odells ”Unknown woman 2009-349701” skulle kunna ha blivit ett ”Wallraffreportage”, men det är konst och det är konst för att konstnären i första hand uttrycker sig med verket. Det är så konstnärer gör – uttrycker sig med konst. Odell berättar något som inte kan sägas med ord och hon personligen kanske vinner lika mycket som hon förlorar; hur hon hanterar reaktionerna utifrån får vi aldrig veta. Jag kan inte se något sökt eller beräknande i vad hon gör. Hon förmedlar i första hand en känsla eller en upplevelse av vården. Om man sedan blir kritiskt inställd till vården eller inte bestämmer man själv.

Vi får se hennes ”performance” från olika synvinklar, vi får veta att det hon iscensätter har hänt henne och att det varit en svår erfarenhet och antagligen inget man lägger fram för beskådan utan anledning. Hon har haft en psykos och har blivit diagnostiserad som schizofren (vilket är svårt att tro när man ser henne agera i verket och hör de samtal hon för med olika personer knutna till psykvården). Vi får se henne irra på Liljeholmsbron utan skor och jacka i snöyra och mörker. Vi får se hur förbipasserande engagerar sig efter hand, försöker värma henne, klappar henne över ryggen, stannar hos henne, det är mycket rörande. Vi får se poliser komma och med visst våld bära in henne i polisbilen. Vi får se sängen där hon varit fastspänd. Vi får höra doktorn komma in i rummet och med käck röst säga ”hej, Margareta heter jag, vad heter du?”. Vi får höra henne berätta att det är ett konstprojekt och vi får höra doktorn bli arg och be henne gå. Allas reaktioner verkar rimliga och på sin plats.

I utställningen presenteras journalanteckningar från hennes verkliga psykos 1995 och från den fejkade 2009. I ett av de videoinspelade telefonsamtalen där Odell samtalar med en mentalskötare angående sitt projekt, säger skötaren ”du letar efter syndabockar”. Anna svarar att hon upplever att psykvården gör henne till ett offer. Det räcker med att gå till en vanlig vårdcentral, berättar hon, när det kommer fram att jag varit psykiskt sjuk blir jag genast ett offer och jag vill inte vara det. Så fort jag försöker berätta om detta får jag höra att jag upplever det så för att jag var sjuk och nu vill jag göra om det för att se hur det verkligen är med ”friska” ögon. Det måste finnas bättre sätt att berätta detta på, får hon till svar. Hur då? Jag har inte kommit på något bättre sätt, försöker hon. Hur berättar man om en sådan upplevelse utan att bli ett offer? Hur moraliskt eller etiskt försvarbart är det att använda samhällets redan knappa resurser till att göra konst. Eftersom det är ett bra konstverk tycker jag att det är försvarbart, hade det visat sig vara ett dåligt verk hade jag antagligen varit tveksam. Jag kan inte se hur hon skulle kunna berätta det här på något ”bättre” sätt och jag tycker det är värt pengarna. Och när det gäller dem som förts bakom ljuset – egentligen är det inte värre än dolda kameran, jag kan må sämre av vissa av deras reportage än jag gör här.

Johan Cullberg resonerar över Odells ingrepp med förståelse och en förklarande inblick i hur psykvärlden fungerar. Han berättar att man hanterar människor utifrån hur de beter sig och inte söker förklaringar utifrån individens inre. Människan blir ett ”det” och inte ett ”du”. Han ger oss också en personlig reflektion om att han själv, sitt yrke till trots, inte klarar av att befinna sig i ”psykiatrivärlden”. Människorna där är inte onda, men de blir ondare när de är där, reflekterar han. De personer man ser och hör intervjuas i Odells verk, som inte jobbar på psykinstitutioner, tycker att hennes idé är bra och intressant, de betonar vikten av att institutioner måste kunna granskas och lyfter fram hur viktigt det är att vara öppen med verksamheten. Någon betonar speciellt de positiva kvalitéerna med ”wallraffande”. Däremot är de som jobbar ute på institutionerna oftast kritiska även om de under samtalets gång verkar bli mer och mer intresserade och förstående. På något sätt lyckas hon med detta belysa både hur det är att vara patient och hur det är att vara ”vården” utan att döma någon av parterna.

Rent formmässigt tycker jag att de samtal med olika psykologer som hon filmat är snyggt gjorda. Man ser båda personerna framifrån samtidigt, och även på andra sätt är utställning formmässigt välgjord och genomtänkt. På ett speciellt anslag tackar hon de som stannade på bron och tog hand om henne. Det verkar som att alla trådar knyts ihop. Att konstnären bakom verket är en tredjeårselev på en konsthögskola känns märkvärdigt. Det är det intressantaste verket om psykvård sedan Ann-Sofie Sidéns verk om Prozac. Antingen har Konstfack slutit upp bakom sin elev och hjälpt till med slutförandet av verket eller är Anna Odell en mycket begåvad konstnär.

2009-05-15 Maria Johansson (text), Anna Odell (foto)

Bor och arbetar i Sthlm. Utbildad på Konsthögskolan i Sthlm. Har också studerat konstpedagogik och konstvetenskap. Arbetar med eget konstnärskap, konstprojekt samt texter om konst.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.