Publicerad 20 februari 2009 Av I Recensioner Med 1886 Visningar

Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Peter Hagdahl (19/2-22/3)

hagdahl09_1När begreppet New Media Art dök upp för några år sedan var det egentligen en sammanfattande rubrik på företeelser som pågått i gott och väl mer än hundra år. För konstnärer har i alla tider varit fascinerade av de möjligheter nya medier och ny teknik skapar, inte som verktyg i sig utan som instrument för att tränga ännu ett stycke bakom förlåten som döljer tillvarons innersta hemligheter. Numera har det emellertid blivit vanligast att förknippa New Media Art med konst som på ett eller annat sätt arbetar med datorbaserade system för att forma bilder, modeller, beskriva dolda sammanhang eller helt enkelt knyta människor samman i olika former av nätverk.

1997 startade CRAC, Creative Room for Art and Computing, med konstnären Peter Hagdahl som en av grundarna. På den tiden var digital teknik dyr, sällsynt och svårbemästrad och CRAC har genom åren haft en avgörande betydelse för hur den svenska digitalkonsten utvecklats. Hagdahl är också – vid sidan av att vara professor på Kungl. Konsthögskolan – en av de ansvariga för Mejan Labs, Sveriges numera enda permanenta projektrum för experimentell, digital konst. Och gudarna skall veta att sådana andningshål behövs. Även om tekniken numera är billig och nästan var mans egendom har New Media Art än så länge inte fått något starkt fotfäste i Sverige. Något underligt med tanke på att vårt land i alla andra sammanhang ligger i framkanten av den tekniska utvecklingen. Orsakerna kan man spekulera i, men kombinationen av konstskribenternas och kulturmyndigheternas ovana vid avancerad teknik rymmer nog en stor del av förklaringen.

Detta är en paradox i sig, eftersom merparten av den bästa digitala konst som idag görs nästan inte alls har med teknik att göra, utan med processer som är lika urgamla som konsten själv. Detta är inte minst tydligt i Peter Hagdahls verk, som under mer än 15 års tid rört sig kring teman som människans plats i systemet som omger henne, hennes relation till medmänniskorna och det eviga dilemmat vad som egentligen är orsak och verkan i en komplex struktur. Men där ”konstkännarna” hamnar offside kanske vetenskapsmännen och historikerna är betydligt mer hemmastadda. Historikern Stephen Kern publicerade 1983 sitt klassiska verk ”The Culture of Time and Space”, där han försökte beskriva hela det moderna samhällets framväxt i termerna av egenskaper som tid, rum, riktning, form, hastighet och avstånd. Något liknande ligger i botten av Hagdahls konstnärliga credo. Redan vid det senaste millennieskiftet visade Hagdahl ett verk som ”skapades” av galleribesökarnas interaktion med det system han riggat upp i utställningsrummet. En vidareutvecklig av detta koncept kan numera beskådas på Lärarhögskolan i Stockholm, där Hagdahls ”Dream Generator” producerar en tredimensionell modell baserad på ljud-, rörelse- och ljusförändringar.

hagdahl09_2De flesta verbala beskrivningar av konstverk låter torra, men det gäller inte Hagdahls verk. Visserligen har de en solid tekniks bas, men resultatet närmar sig ofta den rena poesin. Detsamma gäller i hög grad hans nya utställning på Andréhn-Schiptjenko. Denna gång är det komplexiteten som döljer sig bakom enkelheten – och tvärtom – som utgör fokus. I ett av rummen låter Hagdahl ett egenhändigt skapat system för elproduktion driva en liten projektor, som i sin tur visar bilder av moln på en blå himmel. I ett annat rum parafraserar han lekfullt Edward Kienholtz klassiska installation ”Still Live”, där besökare (om de vågade) kunde placera sig på en stol framför att laddat skjutvapen, programmet att slumpmässigt avfyras någon gång under den närmaste hundraårsperioden. Men Hagdahl är ingen hardcorecyniker som Kienholtz. På platsen där stolen skulle ha stått svävar en stor, orange ballong, ständigt matad med helium från en stor behållare.

Det vore enkelt att analysera Hagdahls utställning som produkten av motsatsparet hård teknik – mjuk natur. Datorer och vapen mot moln, vattendroppar och bubblor. Här uppstår dock snabbt behovet av en fördjupad läsart. I Hagdahls värld är den förment hårda tekniken bara en komponent på samma nivå som vi människor, fysikens lagar och naturfenomenen. Vi är alla delar av samma system, vars logik inte alltid är tydlig för oss och knappast nödvändig att känna till för att uppskatta helheten. Och någonstans svävar också människans utopiska drömmar omkring som orange väderballonger mot en molnfri himmel. Tills något går galet, vill säga: en liten bild av zeppelinaren ”Hindenburgs” undergång utgör brasklappen som säger oss att alla visioner obönhörligen har ett bäst-före-datum. Detta gäller dessbättre inte konstnärliga visioner. Peter Hagdahls utställning speglar djupet hos ett genuint humanistiskt konstnärskap som känns viktigare ju mer beroende av tekniken vårt samhälle blir.

Adress: Hudiksvallsgatan 8

2009-02-20 Anders Olofsson (text och foto)

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.