Publicerad 08 februari 2014 Av I Recensioner Med 2394 Visningar

Andreas Eriksson på Bonniers Konsthall

BK_Andreas_e_045Mitt i den inre stora salen på Bonniers Konsthall visar Andreas Eriksson sin första videoinstallation Husen (2014). I hjärtat av utställningen, och omringad av de mörka målningar som blivit ett av hans kännemärken, berättar han om sin hemtrakt. Videon handlar om fyra hus som Eriksson passerar med bil varje dag. De var lika när de byggdes för hundra år sedan, men allt eftersom tiden har gått har de byggts till och förändrats. I filmen intervjuas personerna som bor där nu om hur de arbetat med sina hem. Eriksson riktar också kameran åt sidan, på en fjäril som slår mot ett fönster eller mot områden i bilden som är ur fokus. Vi hör en man berätta om hur han tog med sig ett träd från Polen och planterade det för sin svärfar som dött. Men bilden vilar hela tiden på grusgången utanför huset.

Varannan skärm visar intervjuerna, och i varannan står kameran stilla framför husen. När bilar åker förbi rör de sig över installationens olika skärmar. Vi uppfattar bilarnas motorer som ett eko av ljuden utanför konsthallen. Och ser samtidigt den mörka speglingen av andra fordons lyktor i målningarnas efterbilder. Utanför flyter in i det inre, konsten tar form ur yttre omständigheter. Den är samtidigt omslutande och vidöppen. På så sätt tar Erikssons smärtsamt vackert installerade utställning fasta på konsthallens transparenta glasarkitektur. Fotografiska förlagor över den snöklädda bangården blir här till exakta och gnistrande vita damastvävar. Hans naturtema utvecklas med variationer och tvinnas ihop med kulturella emblem. Jag tänker på de traditionella tekniker som Eriksson växlar mellan. Hans konst är i grund och botten materiell, han tillverkar kroppar för förståelse.

BK_Andreas_e_049Tidigare har Eriksson låtit teknikernas olikheter spegla varandra och existera sida vid sida. Så var det på Venedigbiennalen 2011, och förra året på Bror Hjorths Hus i Uppsala samt i en lång fris på Galleri Riis i Stockholm. Annorlunda är det på Bonniers Konsthall – här har varje material fått ett eget rum. Erikssons installation liknar en kinesisk ask, där varje rum överför mening till de andra. Upplevelsen är ingenting annat än magnifik.

Följsamt och lyhört förs betraktaren mellan anonyma gipsreliefer och storslagna oljemålningar, till mullvadshögar och döda fåglar gjutna i brons. Vi lämnas att själva dra slutsatser kring deras uppenbarelser. När de olika uttrycken separeras blir intrycket av deras självständighet inom konstnärskapet förstärkt, samtidigt som det blir tydligt hur nära de hör samman. Verken är sprungna ur måleriska reaktioner och förhållningssätt, men effekten är inte längre villkorad. Erikssons konst bär på en personligt förädlad symbios mellan intuition och idé, mellan nyckfull materialitet och konceptuella beslut.

Så som inre och yttre verkligheter byter plats i utställningen finns olika riktningar och rumsligheter inom målningarna. Inom bilderna existerar det uppåtgående sida vid sida med det som strävar nedåt. Penseldragen bygger rörelser som i de mindre dukarnas stillsamt myllrande landskap kan föra tankarna till kinesiskt tuschmåleri. Erikssons format växlar annars mellan det monumentalt svåröverblickbara och det avläsbart intima. Målningarna arbetar inte med perspektiviskt djup, utan avbildar en horisontell samtidighet. Även om målningen befinner sig på väggen tycks bilden i den breda ut sig framför mina fötter. Denna omkastning framkallar ett hisnande sug. Målningarnas lågt liggande yttranden avlyssnar tillstånd som förmedlar en tillbakadragen förväntan. Med ett absolut gehör uppfångar de minsta vibrerande skillnad.

Adress: Torsgatan 19, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 29/1 – 23/3

Magnus Bons (text), Per Kristiansen/Bonniers Konsthall (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *