<

Publicerad 25 september 2012 Av I Recensioner Med 2337 Visningar

Anders Widoff på Uppsala konsthall

Utställningsrummet på Konsthuset Uppsala konsthall är inte stort, men det har harmoniska proportioner. Tidigare har jag sett fint genomförda utställningar där, med bland andra Lisa Jeannin/Rolf Schuurmans och Lisa Jonasson, vars platsspecifika installationer spelade med och mot rummets förhållanden. Ambitionsnivån är hög och pragmatisk, och Konsthuset är på god väg att bli en viktig aktör i regionen – Stockholm inräknat.

Det visar inte minst Anders Widoffs måleriinstallation ”Odessa revisited” som ställs ut just nu. Ett hundratal små oljemålningar på tunn ritfilm är fästa direkt på väggarna i det avlånga rummet. De bildar ett enda stort verk, och samtidigt en flimrande svärm av individuella målningar. Mindre, löst sammanhållna, grupper uppstår genom överensstämmelser i färg och motiv. De kan påminna om atmosfäriska landskapsbilder, eller om avbildningar av ett slags enkla möblemang av färgplan, och de kapar rytmiska förtätningar i bildväggen. Målningarna härmar och för vidare varandras bildutseenden, på ett sätt som tydliggör processen bakom. Den ena bilden har tydligt lett fram nästa, och här visas alla fram i en sorts demokratisk kronologi.

Måleriet är lustfyllt och har Widoffs karaktäristiska kolorism och flyhänta färgbehandling. I målningarnas nötta, bearbetade ytor uppfattar jag en estetik som han har gemensam med andra målare. Till exempel finns spår som känns igen från Olav Christopher Jenssens målningar från 1980-talet, även om Widoff har format sitt bildspråk utifrån egna slutsatser. Och tidigare verk, som sagt. Konstnärerna har under sina respektive verksamheter snuddat vid liknande bildutseenden och arbetssätt, men ligger i dagsläget betydligt längre från varandra än tidigare.

Widoffs sjok av bilder går att läsa som en väggtidning som löper horisontalt och vertikalt. Från vänster till höger, och tvärtom. Flertalet av målningarna innehåller textrader. Meningar som skrivits in i bilden. Greppet har Widoff använt sig av förut, men här är det mer konsekvent genomfört. Och med ett betydligt större allvar. Orden slingrar sig på bildytan likt materialiserade tankar ur en ständigt pågående inre monolog, kring litteratur och konst. Kring livet självt. I målningarna finns orden: ”köpa”, ”sälja”, ”sålt”, ”såld”. ”Bla bla.”

Att det inte bara är konstmarknadens tuffa villkor som avses blir tydligt genom det hjärtskärande ordet ”bortadministrerad”. Ett nyktert konstaterande som ekar ensamt i bildens vita tomrum. Widoffs konst har ofta haft karaktären av en samhällsspegel, och här riktar han angreppen åt många håll, även mot honom själv. ”Sviken. Också inifrån”, läser jag i en annan målning. Widoffs ilska och oro är personligt politisk, och målningarnas samlade styrka är att de förmår lyfta sina yttranden upp till ett kollektivt plan. Verket ”Odessa revisited” formar sig till en sorgesång över vår samtid. En lägesbeskrivning.

Målningarna suckar. Deras förtvivlan fortplantas med ett flackande ljus. Bilderna drar ihop sig, in mot sig själva, de vill sluta sig men kvarstår vidöppna. Verksamma. Bokstäverna kryper i en djupgående rörelse in i bildrummet. Målningarnas ytor är nariga som kliande sårskorpor, och bilden vill inte läkas. Deras skenbart enkla piktur är del i ett ställningstagande. Som väl all ärligt menad konst är. Jag uppfattar att Widoff ser på konstnärsrollen som en självpåtagen position, kanske ett slags livstidsdom, med skyldigheten att formulera sig kring drömmar och missförhållanden. Hans målningar på Konsthuset uttalar en livsstilsdom. Som berör oss alla.

Adress: Vretgränd 2, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 7/9 – 30/9

Magnus Bons (text och foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *