Publicerad 04 juni 2019 Av I Recensioner Med 2246 Visningar

Anders Petersen på Liljevalchs

Det är stadens människor som Anders Petersen koncentrerar sig på. Till viss del djuren. Men inte Stockholms hus, gator och torg. För fyra år sedan bad Liljevalchs honom att dokumentera sitt Stockholm. Nu visar Petersen resultatet, och zoomar bokstavligen in på ansikten och kroppar, på uttryck och utlevelse. Han går nära med kameran i kontrastrika svartvita fotografier, beskurna tätt intill de porträtterade.

Personerna poserar också i hög grad, njuter av exponeringen. Ändå är de inte utlämnade, exploaterade; tvärtom finns här ett samförstånd mellan den avbildade och fotografen. Även om det nog ibland kan vara outtalat. Petersen följer dem i sorg och glädje, i vardag och till fest. Oftast handlar det om det senare. Hur har han kommit in i alla sammanhang, tänker jag? Där ligger nog mer än halva jobbet.

På Liljevalchs visas fotografierna i klungor. Som myllrande flöden, likt svärmar av bilder. Arrangemangen varieras på väggarna och växer till fotografiska mattor. Bildvävar där det finns mycket att upptäcka, där människor både lösgör sig ur massan och gömmer sig bland andra. Jag vet inte hur många foton jag ser? Hur många levnadsöden? Gestaltningen tycks vilja understryka mängden av individer, låta den enskilde glimra till i kollektivet.

I katalogen presenteras fotografierna sinnrikt par om par. Bokens generösa urval söker samhörighet i olikheten, den letar efter texturens underliggande överensstämmelser. ”Utan längtan ingen bild. Den är avgörande för fotografiet,” säger Petersen i filmen som ackompanjerar utställningen. Jag undrar i vilken utsträckning som bildernas begär också är hans? I korta sekvenser ser jag honom ute på stan, på jakt efter nya motiv. Ändå är det kanske samma bild han tar hela tiden?

För visst känns Petersens fotografier igen. Visst har de ett utseende – och är stilbildande. Men hellre än att betrakta dem som upprepningar väljer jag att se på hans säregna framvisande som mänskliga möten. Från 60-talets Café Lehmitz i Hamburg till senare foton av den svenska mentalvården eller från Värmland.

Och nog känner jag bildernas längtan. Även om de på Liljevalchs är lite för många och styrkan i enskilda fotografier riskerar att drunkna i bildflödet. Visst finns här gemenskap och ömhet, fast fotografierna mer än något annat utstrålar ensamhet och isolering. Desperation, till och med. Men är i stort sätt befriade från Stockholms-markörer.

Anders Petersens bildvärld känner inga av stadens gränser, bryr sig inte om att de finns; hans osentimentala, men långt ifrån känslokalla fotografier, utspelar sig på en existentiell allmänning.

Magnus Bons

Foto: Anders Petersen, Mattias Lindbäck (interiörbild). Liljevalchs konsthall, Djurgårdsvägen 60. Utställningen pågår 17 maj – 1 september 2019

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.