Publicerad 27 augusti 2019 Av I Recensioner Med 701 Visningar

Alltings mått. Om det (o)mänskliga på Lunds konsthall

Titeln på utställningen refererar till den grekiska filosofen Protagoras uttalande: ”Människan är alltings mått.” Historiskt har det tolkats som att människan står i centrum för en förståelse av världen och att sanningen är relativ för varje subjekt. Det är principer som dominerat västerländskt tänkande och humanismens ideal, men som konstnärerna här ifrågasätter och utvecklar, menar konsthallschef Åsa Nacking i sin inledning till katalogen.

Sandra Mujinga, ILYNL (It ́s Like You Never Left), 2016

Även utställningskurator Hans Carlsons fördjupande text är läsvärd och ger en bra teoretisk inramning till konstnärernas verk. För denna texts skull kan den dock kokas ned till en intention att visa konstnärer som inte bara behandlar individens upplevelser av världen, utan också sätter dem i relation till mer övergripande strukturer.

De fyra konstnärerna Ulrika Gomm, Hanni Kamaly, Santiago Mostyn och Sandra Mujinga fyller konsthallen med videoverk, foto, skulptur och installationer. Trots deras varierande konstnärliga uttryck är utställningen fint sammanhållen både visuellt och idémässigt.

Hanni Kamaly, CRUTCHER, 2017-19

Hanni Kamalys skulpturer med sina sköra former av svetsade stål- och kopparrör återfinns i nästan varje rum. Titlarna är tyngda av hänvisningar till kolonialismens förtryck eller rasistiska dåd, som STERLING efter Alton Sterling, en rasifierad man som sköts ihjäl av polis i Baton Rouge, Louisiana 2016. Eller SELK’NAM efter Eldslandets urbefolkning som utrotats och förföljts av kolonisatörer. Hanni Kamalys spröda former kondenserar essensen av människokroppen. Formerna, som samtidigt är både råa och sorgesamma, finns något ärligt och sant.

Representationer och bilder av människor och kroppar är något som också Santiago Mostyn behandlar i flera av sina verk. I Red Summer Edit ställer Mostyn såväl historiska som samtida bilder på rasifierade personer sida vid sida. Ett enkelt knep men inte desto mindre effektivt för att belysa politiskt motiverat eller sanktionerat våld mot rasifierade människor. Mostyns verk är tydligt politiskt och refererar ofta till historiska och samtida händelser utanför konstvärlden.

I sin recension i Kunstkritikk av utställningen Absolute Affirmation, som också behandlar ämnen såsom migration och kolonialism, menar Lars-Erik Hjertström Lappalainen att verken i utställningen, som Sahar Tavasolians Dear Mom eller Slobodan Zivics Validate Me, saknar ”[…]den prekära självrelation som traditionellt utmärkt det vi kallar konst”. Motsatsen kan sägas gälla för Santiago Mostyns verk där en politisk agenda som behandlar just ämnen som rasism och kolonialism uttrycks i verk som även har en status som konst.

Santiago Mostyn, Red Summer Edit, 2019

I Mostyns Red Summer Edit ingår ett tredelat videoverk, som refererar till konsthistoriens altartavlor och samtidigt utvecklar konceptet genom att utmana triptykens format (även överst). I videoverket The Warming Plateau syns män på ön Tobago som gallrar i öns täta skogar. Med referenser till allt från klimatförnekare och kolonialism har även detta verk en tydlig politisk agenda. Samtidigt skapar verket nästan en klaustrofobisk känsla när djungeln tränger sig tätt inpå de arbetande männen.

Sandra Mujinga, Touch Face 1-3, 2018

I ett rum tornar Sandra Mujingas olycksbådande figurer upp sig, iklädda grått tyg med huvor. Deras enorma storlek, i kombination med att de påminner om människor utan att för den skull vara det skapar en stark känsla av olust. Känslan förstärks ytterligare av det faktum att betraktaren vet att det är döda objekt. Tänk om det under de gråa tygstyckena finns något levande, något utom denna värld? Samtidigt finns det i figurernas framåtlutade ställning och gråa färger något som också får mig att tänka på elefanter, vilket i sin tur ger en känsla av trygghet genom att jag kan definiera det jag ser inom ramarna för vår gemensamma världsuppfattning. Mujinga manipulerar briljant med våra känslor utifrån vad vi bedömer som igenkännligt eller främmande.

I Ulrika Gomms Bygga nation och kroppar är det återigen kroppar som blir främmandegjorda. Eller inkluderade. Beroende på tidsperioder och politiska strömningar. I en omfattande väggtext har hon samlat utdrag som på olika vis berör människor och människors kroppar ur regeringsförklaringar från 1914 till 2014. I de olika fraserna syns mönster, såsom liberalismens frammarsch under 1900-talet eller den fluktuerande synen på migranter och invandrares rättigheter och möjligheter. Det blir en smula övertydligt då och då men ansatsen är ändå i slutändan vettig. Verket belyser bland annat hur språkbruk är kopplat till maktförhållanden och sätter fingret på den frustration som kan uppstå när ord och välmenande fraseringar inte stämmer överens med faktiska politiska utövningar.

Ulrika Gomm, Building Nation and Bodies (1914-2014), 2013-19

Vad som kanske främst knyter dessa fyra konstnärer samman är att de i olika format och på olika sätt ifrågasätter de hegemonier inom vilka människor klassificeras och värderas baserat på idéer om klass, kön och ras. I sin text till utställningen skriver kurator Hans Carlson om hur Rosi Braidotti i boken The Posthuman försöker definiera en ny humanism som fortfarande utgår från det mänskliga subjektet, men där detta subjekt står i en ständig relation till teknik, media, andra livsformer, biologi och geologi. För att uppnå en sådan inkluderande humanism kan de fyra konstnärerna i utställningen indikera åt vilket håll vi bör gå.

Johanna Theander

Foto: Daniel Zachrisson/Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Utställningen visas 29 juni – 22 september 2019

Johanna Theander är konstskribent med examen i konstvetenskap och kulturvetenskap från Lunds universitet. Hon skriver regelbundet för Konsten.net.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.