Dokumenterandet av arkitektoniska strukturer har från fotografins barndom utgjort en stor del av kommersiellt fotografiskt arbete. En byggnad är för det mesta inte flyttbar, men med fotografins hjälp kunde arkitekten eller beställaren visa verket med färre fysiska begränsningar. Fotografens roll var dock oklar. Han eller hon skulle ofta helst inte lämna något personligt spår i bilden; endast åstadkomma den mimesis som tillfredställde beställaren. Fotografens största chans till en mer särpräglad roll låg i tidsmässiga förutsättningar. Kamerans hastighet möjliggjorde dokumenterandet av olika stadier av en byggnads tillkomst, något som tidigt användes flitigt av arkitekter. Charles Garnier såg till exempel till att alla etapper i bygget av operan i Paris (färdig 1875) fotograferades.
Trots ett problematiskt förhållande till konstnärlig utövning har arkitekturfotografer givetvis också lyckats erövra personliga uttryck som har inspirerat konstvärlden i stort. Den unge spanjoren Aitor Ortiz, född 1971 i Bilbao, har tagit steget till att dela sin praktik i två delar: en kommersiell och en konstnärlig. Det är den senare delen som nu visas på Fotografiska i en utställning curerad av museets Michelle Marie Roy. Den banala tolkningen är att Ortiz tröttnat på att dokumentera andras skapelser och på att tvingas till vördnad inför byggnader. En annan möjlighet är att han i ett drag vill bli både fotograf och arkitekt. Ibland skapar hans beslut att dela sin praktik också en önskan att se vad han skulle vara i stånd till med fler begränsningar, men Ortiz åstadkommer viktiga reflektioner genom sitt konstnärliga fokus.
Utställningen inleds med serien ”Destructuras” vars fotografier ligger nära ett klassiskt modernt bildspråk. Här finns kalla och karga ytor av betong som äger en närmast brutal närvaro. I bilderna finns ett starkt intresse för positiv/negativ kontrast, en önskan att fragmentera strukturer till amputerade detaljer samt en viss ”fiktionalisering” genom digital bearbetning av vissa av verken. Åskådaren ska inte helt ”lita” på fotografiets fysik. Denna misstänksamhet lägger sig som ett mänskligt filter över annars döda landskap. Slående är hur Ortiz i sitt konstnärliga uttryck har skapat en värld som vid första anblick varken är social eller ens speciellt organisk. Hans fotografier är långt ifrån Julius Shulman (1910-2009), en av genrens mästare, där det mänskliga hela tiden finns inbränt i verket även om bilden inte innehåller liv. Främst leder Ortiz snarare tankarna till figurer som pionjären Fredrick H. Evans (1853-1943) som fotograferade ljuset som subjekt i katedraler och till Ezra Stoller (1915-2004) som fortsatte samma tradition i modernistiska byggnader. I deras konst är arkitekturen inte främst en social plats utan i stället fysisk rymd.
Ortiz fascination för inversioner framgår av hur han låter ljuset bli i det närmaste materiellt och att detta träder in med sådan självklarhet i rymden. Ibland översätts förhållandet mellan positiv och negativ rymd till en symbolisk nivå. I serien ”Millau” har han fotograferat betongpelare på Millaubron i det franska centralmassivet utan att visa vad de bär upp med ett vad som i vissa stycken kan tyckas, övertydligt romantiskt bildspråk. I ”Amorfosis” (på grekiska en negation av ”att formas”; att ”icke-formas”) låter Ortiz byggnadsställningar och ruiner klä byggnaders utsida och påminner också om tidsaspekten inom fotograferandet av byggnader. Ett av verken är en installation med byggnadsliknande skulturer med fotografiska tryck som skvallrar om byggnadens tillkomst och ruin. I ”Espacio latente” visas mer abstrakta representationer av vad som ser ut som omöjliga gestaltfigurer via en utfyllnad av negativt rum i linje med den engelska skulptören Rachel Whitereads ”House” (1993) eller hennes förintelsemonument i Wien (2000).
De ibland allt för trevande utforskningarna som Ortiz ger sig i kast med blir först riktigt intressanta i hans serie ”Muros de luz” (murar av ljus). Verken är tagna i det gigantiska svartmarmorbrottet vid staden Markina i Baskien. Ortiz återväder likt en arkitekt (och serien utarbetades också i samarbete med arkitekten Josep Egea) till fysisk materialitet. Med digitala hjälpmedel bygger Ortiz rum som känns lika påtagliga som påhittade. Estetiken ligger överraskande nära dataspelens oändliga världar av gångar, öppningar, väggar och avgrunder. Brottets struktur ger omedelbara associationer till byggnadsblock. Ortiz fotograferar en byggnad utan byggnad; i stället framträder en värld av kombinationer. Det blir till ett ställe likt det som skapas i dataspelet ”Minecraft” (av svensken Markus Persson) i vilket världen inte bara är oändlig men också föränderlig eftersom vad som helst kan byggas av spelarna.
I sitt samlade arbete, men främst i ”Muros de luz”, avbildar Ortiz möjligheter: möjliga perspektiv, vinklar, vändningar och sätt att närma sig rummet. Trots ansatser av romantisk melankoli påtvingad av post-industrialismen så utmanar lekfullheten det surmulna. Detta även om det mörka utställningsrummet och verkens fysikalitet, framkallade på aluminium, gör allt för att understryka en lika tung som dyster sakral dimension. Visionen av ”möjligheten” som återfinns i Ortiz verk är inte en singulär avvikning från en dominerande verklighet, en liten glimt av något transcendentalt. Snarare så återspeglas i hans verk vad den franske filosofen Gilles Deleuze definierade som det virtuella: den enorma värld av möjliga positioner som det verkliga är, i andra konfiguration, förmögen till.
Ortiz är som bäst när han går bortom det symboliska och spelet med de binära inversionerna. I hans artificiella och virtuella, i Deleuze mening, rum går det att se hur objektet kan sättas i dialog med konstnären utan mellanhänder. Resultatet är en konst som har förmåga att säga något intressant om både arkitektur och fotografi. Det är i ögonblicken detta sker som de till synes tomma rummen plötsligt befolkas av kommer till liv. Likt arkitekten Kent Larsons digitala representationer av Louis Khans obyggda Hurva-synagoga, makalöst fotorealistiska digitala verk över en byggnad som aldrig har existerat, väcker Ortiz fotografier från svartmarmorbrottet vid Biscaya ett starkt begär efter att kunna utforska det som är, för att parafrasera Proust, verkligt utan att vara förverkligat. Från form, morfe, till förvandlingen som drömmens gud Morfeus är kapabel till, rör vi oss vidare till en tid som innehåller förgånget, nutid och framtid. Kärnan i mötet mellan arkitektur och fotografi utgörs av denna amorfa tid som både inspirerar till skapandet av strukturer men som också överlever de samma.
Adress: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/12 – 4/3 2012
Axel Andersson (text), Fotografiska (foto)
