Publicerad 04 maj 2011 Av I Recensioner Med 1693 Visningar

Aida Al-Tamimi på Galleri Flach

03tamimiDet skall vara en realist i år. Auktionshusen haussar priserna på Cecilia Edefalks och Gunnel Wåhlstrands verk, samtidigt som Karin Broos drar fulla hus på Borås Konstmuseum. Givetvis hänger gallerierna på trenden, väl medvetna om att det gäller att smida medan järnet är varmt. Efter år av postmoderna och post-postmoderna experiment och relationell estetik (vart tog den vägen?) är realistiskt måleri en gammal kassako som aldrig gör sin ägare besviken. Dessa kommersiella fakta är värda att ägna en stunds eftertanke nästa gång du läser en debattartikel om vårt förment undernärda behov av konstnärlig skönhet.

För så enkelt är det givetvis inte. Men realisterna passar likväl tidsandan som hand i handske. Och de följer ett konsthistoriskt spår som är riktigt ordentligt upptrampat. När fotografiets pionjärer vid 1800-talets mitt började framställa konstnärligt syftande bilder var det samtidsmåleriets klassiska genrer man sökte härma: scener ur Bibeln, historiska tablåer, lantliga miljöer. Det skulle rinna mycket vatten under de estetiska broarna innan fotografer och målare hittade sina nya identiteter i det föränderliga medialandskapet. För fotografernas del blev utvägen dokumentär och ruffig snapshot-estetik, för målarna olika former av modernistisk abstraktion. Men nu möts man igen, verkar det som.

Dagens målande realister är otänkbara utan fotografiet. Deras bilder är ofta tolkningar av kamerans bild av verkligheten, ibland så in i minsta detalj att en verklig kamera inte hade kunnat producera ett likartat resultat (jag bortser då från de konstnärer som i gammal god akademistisk tradition hellre målar som de gamla 1600-talsmästarna än med samtiden för ögonen). Inte sällan inkorporerar målningarna det analoga fotografiets ofulkomligheter som ofrivilliga ljusinsläpp, oskärpa och linsblänk. Det är en bild av en bild vi betraktar, inte en bild av verkligheten.

05tamimiI sina sämsta stunder är detta slags måleri tekniska show-offs, i sina bästa stunder öppet och experimenterande. Aida Al-Tamimi tillhör dessbättre den senare kategorin. Hon examinerades vid Kungl. Konsthögskolan så sent som förra året, och har samarbetat kring utställningen med curatorn Sara Walker (ett grep som är ganska vanligt utomlands, men ovanliga hos svenska gallerister). Resultatet har blivit ett lite trevande men tankeväckande möte mellan förmågan att fånga verkligheten i bild och glömskans eroderande inverkan på våra upplevelser. Al-Tamimi arbetar med bildfragment av omvärlden, som hon med måleriets hjälp rör sig över med lätt handlag. I likhet med fotografen Uta Barth är hennes fokus inriktat på detaljer som vanligtvis inte alls skulle fånga vår uppmärksamhet: några blomblad, ett bordshörn ett stolsben. Ibland ser vi samma motiv i olika ljus och färgton, ungefär som om hon rattat lite slarvigt med digitalkamerans vitbalansinställning.

Aida Al-Tamimis konstnärliga fokus kretsar kring det eviga problemet hur en veredhäftig helhetsbild av verkligheten alls är möjlig att återge. Är vi inte genom våra sinnens ofullkomlighet dömda till att uppleva i fragment? I hennes utställning finns en konstant rörelse mellan plötsliga glimtar av en sammanhängande helhet och insikten om att den bara är beständig en kort stund. Om behovet av skönhet har hon säkert inte funderat en sekund. Men längtan efter – och omöjligheten av – ett totalförklarande sammanhang brinner stark i hennes sympatiskt lågmälda måleri.

Adress: Hälsingegatan 43, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 31/3 – 8/5

Anders Olofsson (text), Galleri Flach (foto)

Jag är Konstens grundare. Min bakgrund är brokig, och omfattar allt från IT-konsulting till konstkritik. Jag överlämnade redaktörskapet till Magnus Bons i september 2015 och slutade skriva som kritiker. Numera hittar man mig på Statens Konstråd.

5 Kommentarer

  1. Anders,
    Ena stunden beklagar du dig över varför realistiska målare känner att de har fiender. (“Nog borde vi väl efter alla dessa år kunna diskutera figurativt måleri utan att ta till sådana brösttoner?”)

    Det är beklagligt att din enda inställning till realistiskt, föreställande måleri är så nedlåtande.
    “kassako”,
    “Det är en bild av en bild vi betraktar, inte en bild av verkligheten.”

    Det är så tydligt var du själv står och att du gör allt för att dina läsare ska tycka som du. Låt läsarna bilda sin EGEN uppfattning.

  2. Gustav,

    Texten är en recension, och då skall man förvänta dig att kritikern levererar en subjektiv uppfattning! Sedan kan läsaren gilla den eller ej. Våra läsare brukar vara bra på att bilda sig en egen uppfattning är min erfarenhet. Min iakttagelse att realistiskt måleri fungerar bra som kassako baseras på studier av konstvärlden alltsedan mitten av 80-talet. Nog har det varit så ett antal gånger tidigare? Citatet med brösttoner har du dock läst i en annan av mina texter, inte i recensionen du kommenterar. Och att en målning är en bild av verkligheten, inte verkligheten själv, det är väl inte så svårt att förstå? Jag har ingen nedlåtande åsikt om föreställande måleri, däremot misstror jag alla dem som använder måleriet för att illustrera en tes eller driva en programmatisk linje. Bra konst står alltid utmärkt bra på egna ben! /Anders Olofsson

  3. För mig känns det som att alla konstformer försöker illustrera något genom teser och antiteser eller är jag helt ute och cyklar?
    Och allt som oftast är det “Figurativa” måleriet (som kräver hantverksskicklighet) som kritiker, svenska konstskolor och andra “experter” vill kapa vid rötterna för att odla “nya” uttryck.

    Min iakttagelse om “kassakossor” ligger att omsättningar på realistiskt måleri och modern konst varit ganska jämnt fördelad på auktionshusen och gallerier och kommer nog fortsätta så.
    Därför finns det ingen anledning att använda negativt laddade ord riktat mot en konstform om man inte har något emot den.

    En målning är en tolkning av verkligheten,
    ofta förenklad och speglar konstnärens bild av verkligheten mer än något annat.

    Slutligen, Ja!
    Bra konst står alltid utmärkt på egna ben!

    /Gustav Sundin

  4. Jag är så gammalmodig att jag menar att bra konst undviker att bli illustration. Den innehåller alltid något som går utöver vad orden kan beskriva eller vad som kan omskrivas med andra uttryck. När det gäller hantverksaspekten har jag genom åren sett lika mycket bra som dåligt måleri, liskom jag sett både bra och dålig video, bra och dålig installationskonst osv. Det känns som om vi idag kan se lite mer avslappnat på de olika uttrycken: inget är mer värt än något annat bara för att det är nytt eller har traditionen i ryggen. Poängen är vad konstnären gör med sina uttrycksmedel! Sedan är det ju alltid så, att när en viss genre har lite medvind så växer efterfrågan, vilket betyder att även det mediokra plötsligt får plats i centrum. Men det gäller ju som sagt både måleri och andra tekniker. /Anders Olofsson

  5. Vad skönt, nu kan vi vara eniga! /Gustav

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *