Publicerad 29 november 2013 Av I Recensioner Med 8524 Visningar

Agnes Monus på APA Gallery

monus1Titeln på Agnes Monus utställning, ”Två rum”, är bokstavlig. Det är två rum. Men hur stort är avståndet mellan två bokstavligheter, vilka världar öppnar sig? I det första rummet finner vi två verk vars skillnader understryker att repetitionen är långt ifrån enkel. Det är två skulpturer i vilka rektanglar av vävd metall sitter uppsatta snett emot varandra på väggen. Från rektanglarnas regelbundenhet forsar metalltrådar ned längs väggarna och ut på golvet. Den ena skulpturen är av koppar, den andra av kusligt järn. För att komma till rum nummer två tvingas besökaren att gå en ”S”-formad bana mellan verkens murgrönelika förgreningar på golvet.

I det andra rummet står bokstaven bokstavligen i centrum. Monus utforskar spolen på skivmaskinen där alla raderingarna sparades. Här har vi text och sedan en texts avtryck, vilket igen ifrågasätter denna bokstavlighet. På paraffin monterat på akrylglas i en representation av spolens form har Monus tryckt en verklig spoles alla sparade misstag för att bilda det ”negativa arkivet” (2010). I skrivmaskinen sparades misstagen rent fysiskt till skillnad från datorn, där det negativa arkivet främst utgör en tidslig dimension och framträder när tidigare versioner jämförs med varandra.

Det fysiska och det greppbara återspeglas i det första rummet, även om Monus abstraktion hela tiden destabiliserar dessa termer. Verken ”Dubbel kröning” (2008) minner om fasta kroppar som går mot upplösning eller som befinner sig mellan natur och kultur. Från fönstret flödar Rapunzels hår. Monus refererar också till Penelopes vävande under tiden hon väntar på att Odysseus ska återvända. I den amerikanska poeten Louise Glücks dikt ”Ithaca” (1995) är det Penelopes friare som står för den fördummande bokstavligheten. De ser inte att Penelope lika mycket väver en bröllopsklänning som den liksvepning hon säger sig färdigställa. De förstår inte att Odysseus är två människor, den ena är en dröm eller bild, den andra kroppen. Det är drömmen som Penelope väver fram i sin väv: ”The beloved doesn’t / need to live. The beloved / lives in the head”.

monus2Konstrasten mellan verket av koppar och det av järn är lika stark som mellan en liksvepning och en bröllopsklänning. Kopparn glimmar drömskt om liv medan järnet hotar med natt och död. Också döden ska vävas fram av väverskor, moirerna eller nornorna. De två vävarna existerar alltid sida vid sida. Penelope kan inte styra över döden och döden kan inte styra över drömmen. Penelope måste förbarma sig över friarna som inte förstår, skriver Glück, som man måste förbarma sig över det lurade havet som tror att det tagit en man när det bara tagit en kropp. På samma sätt, kan vi lägga till, måste döden förbarma sig över alla våra flyktförsök. Mellan människans två rum finns bokstavlighetens antites.

Misstaget var bokstavligheten förkroppsligad, den hade en igenkännbar struktur men ingen mening. Detta var innan psykoanalysen då misstaget blev till en privilegierad företeelse, som användes för att förstå en omedvetenhet där bokstavligheten aldrig är lika rättfram som vi tror. Men vem är det som väver fram misstaget? Nu befinner vi oss inte längre i ett dualistiskt universum. Natt och dag, kontroll och öde, återfinns på ett och samma ställe.

Det är svårt att inte se Monus ”Negativa arkiv”, för att replikera med ytterligare en dubbel negation, som något annat än en underfundig och spännande kommentar på Freuds ”Notis om ’evighetsblocket’” från 1925. Freud drar paralleller mellan ”evighetsblocket” (en leksak som består av en vaxskiva och ett täckande vaxpapper som det går att skriva på och där texten endast är synlig om pappret hålls mot skivan) och hur den psykiska apparaten fungerar. Mellan världen och det omedvetna finns ett lager av perception och medvetande som det går att ”skriva” på och som för evigt kan raderas utan att spåren försvinner. Även misstagen blir kvar, som sagt. Monus understryker att det mest ”magiska” i skrivmaskinens ”evighetsblock” är felen genom att hon transponerar en teknik (skrivmaskinen) över till en äldre (vaxskivan, som paraffinet representerar). Hon har också pressat in en handskriven variant av samma text, som fanns på spolen med misstagen, på paraffin. Den maskinskriva texten ser ut som modernistisk glossolalia, den handskrivna som magiska hieroglyfer från en svunnen tid.

Freud, i slutet på sin notis, kastar fram en vild idé om att det i själva verket är det omedvetna som söker efter intrycken, med andra ord är det vaxskivan, underlaget, som frågar efter texten som ska skrivas. Metaforiskt, får vi anta. Om vår kulturs artefakter bokstavligen hade denna omedvetna kraft skulle världen kännas minst sagt osäker. Samtidigt är det gott, som Monus gör, att påminna oss om ambivalensen. Och där ambivalensen råder och misstaget är en brygga mellan nu och då, mening och det omedvetna, tvingas vi till att förbarma oss över såväl naturen som kulturen och allt som tror på kropp utan fantasi, fantasi utan kropp.

Monus konstverk är suggestiva och samtidigt sparsmakade på ett sätt som för tanken till poesins precision. Främst kommer detta fram i materialen som valts ut med en omsorg om både form och innehåll. Att det sedan också är försåtligt vackert skadar inte. Det ska inte vara lätt att stiga ned till de domäner, som Monus bjuder oss att ta en vandrig i. Det är en värld där vi bör förvänta oss att bli bländade och förvillade. Samtidigt går det att återfinna balansen. Som all god poesi förmedlas känslan att vi håller i den röda tråden, att världen skrivs fram av något som vi inte förstår men ändå är del av.

Adress: Gävlegatan 1, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/11 – 20/12

Axel Andersson (text), APA Gallery (foto)

Axel Andersson. Historiker, konstkritiker och skribent med särskilt intresse för förhållandet mellan samtida filosofi och konstnärlig praktik. Hemsida: www.axelandersson.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *