Publicerad 03 juli 2012 Av I Recensioner Med 1809 Visningar

“Afgang 2012” på Nikolaj Kunsthal

Årets examensutställning från konstakademin i Köpenhamn, ”Afgang 2012”, följer avgångsutställningens traditionella logik: det är brokigt, ingenting håller riktigt samman konstnärerna och konstverken, kvalitén är ojämn, alla olika uttryckssätt, medium och material används. Ofta brukar man dock kunna urskilja någon tendens eller inriktning som dominerar bland studenterna just nu, men här finns det egentligen ingenting som omedelbart är utmärkande. Men om man ändå ska försöka säga någonting om vad som förenar flera av konstnärerna och verken är det kanske rumsligheten som bör uppmärksammas, men på några olika sätt: dels som konkreta rum, dvs. rumsliga installationer, eller skulpturer på gränsen mellan konst och arkitektur, dels som motiv eller abstrakt idé.

I år är masterstudenternas utställning hur som helst svag och få verk imponerar riktigt mycket. Måleriet, det lilla som finns, är rätt intetsägande. Aliaksandr Marchuks konkretism (övrebilden) är en resa tillbaka i tiden med nästan hundra år, men i och med hans speciella penselföring får målningarna ändå en viss fart och rytm och blir därigenom ganska spännande. Videoverken, som det så klart finns gott om, är likaså svaga, även om flera försöker utveckla eller experimentera med mediet genom att sammanföra det med olika objekt så att hela installationer skapas. Dessutom undrar man om inte några, kanske framför allt Lasse Barkfors med sin otroliga känsla för det visuellt vackra och berättandets kärna, hellre borde arbeta med spelfilm, eller åtminstone ett större format, men vem vet, det kanske kommer. Och visst är man trött på allt klippande och klistrande med texter och bilder, kollage, arkiv, ett ord är överstruket här, ett annat där som hos Mette Moeslund Broberg. Undantaget är dock Simen Joachim Helsvigs verk, med text, bilder och objekt som sammantaget sett är fascinerande och som också säger någonting, denna gång om just rummet.

De verk som ändå tränger igenom har framför allt två saker gemensamt: enkelhet och trä. Heine Thorhauge Mathiasen (nedre bilden) ifrågasätter vad ett museum är och hur det kan se ut; i stället för de traditionella vita väggarna har hon spikat ihop olika träplankor till två spartanska och stora ramar så att konsten inte kan hänga någonstans. Minst lika effektivt är Astrid Myntekærs enkla träram med en spegel i som skapar en illusion av att man ser igenom verket, även om man bara tittar på en återspegling av den sida som man för tillfället står på. Min personliga favorit är ändå Eva Hjorths platsspecifika installation ”Kældertrappen”, en enkel och ranglig trätrapp som nästan kunde ha varit en del av rummets ursprungliga inredning, kyrkorummets återupprättade predikstol. Och kanske är det precis vad som saknas i många av utställningens verk, ett samband mellan tanke, plats och verk.

Adress:  Nikolaj Plads  10, Köpenhamn
Utställningen pågår under perioden 26 – 5/8

Mikael Andersson (text), Nikolaj Kunsthal/Lea Nielsen (foto)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.