Publicerad 10 januari 2014 Av I Konstkommentarer Med 9818 Visningar

Adjö 2013… Välkommen 2014!

Hak187Konståret 2013 har just tagit slut, och konståret 2014 har just börjat. Vi bett några av Konstens skribenter att minnas det gångna året och se fram det nya.

Jakob Anckarsvärd:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

2013 kommer jag ingalunda minnas som mitt mest spännande  konstår. Men så åkte jag inte heller till Venedig denna gång. Men det fanns några trevliga upplevelser trots allt. Ett sådant var återseendet av Hilma af Klint i Modernas urval som abstrakt pionjär, och Joan Jonas var nog en av årets höjdpunkter med sin blandning av performance, video och installation på Kulturhuset.

Supermarket, också på Kulturhuset, är en spännande återkommande konsthändelse som växer för varje år.  2013 var inget undantag utan ett bra år för mässan som känns både befriande förnyande och nödvändigt alternativ, Stockholmarna till fromma.

2014 innebär att tyvärr att Market (den mindre mässan) flyttar till Liljevalchs, och dessvärre inte pågår samtidigt med Supermarket. Detta förändrar dynamiken och intensiteten men vi hoppas att det ändå blir värt att ta sig dit ut. Ett av de bästa inslagen på Market förra året stod Andreas Johansson för. Han presenterade en stor artist book genom Galleri Flach. Denna bestod av fotomontage med suggestiva  urbana ödeland. Johanssons pop-up teknik skapar dessutom en intressant skulptural spelplan. Honom  hoppas vi få se mer av under 2014.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Inför 2014 kan man också se fram emot att Umeå blir Europas kulturhuvudstad. Med sitt späckade schema och alla spännande projekt skall det bli mycket intressant att se hur det utvecklar sig. Aldrig såg jag så mycket konst som då Stockholm stod värd, men Umeå har ändå fina möjligheter att bli ännu bättre och än mer genomtänkt med bland annat regionala, Samiska, politiska och ekologiska perspektiv.

Utställningen på moderna med Gabriel Orozco är nog något många ser fram emot, undertecknad inräknad.  Sommaren 1997 var jag och en kollega runt i Europa och det verkade som om  Orozco var överallt redan då. Hans installationer och konceptuella arbete har varit inspirerande för en generation av konstnärer, med  existentiella och tidsförbundna teman. Det skulle vara svårt att tro att dessa inte håller även 2014.

par-fredin-2Axel Andersson:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

Minnet är envist självständigt. Försöken att urskilja linjer, strömningar och kategorier motarbetas av hågkomsternas bångstyrighet. Jag minns två högst säregna och sinnliga upplevelser på Galleri Riis, av ingen annan anledning än att de var så starka. Att stiga in i Christine Ödlunds ”Musik för Eukaryoter”, som förvandlat galleriet till en klingande grön grotta av brännässlor, var inte bara ett äventyr för synen och hörseln. Ännu mer omtumlande var den starka organiska doften mitt i Stockholms stenöken. Närmare jul ställde Riis ut den japanske fotografen Daido Moriyama, ett kärt återseende. Bildserien från Hokkaido bildade ett sådant förunderligt dokument över resandet att man återigen hade svårt att tro att man fortfarande befann sig, stillastående, på samma ställe.

Bland konstupplevelserna som enträget pockade på ett intellektuellt engagemang bortom känslorna var det speciellt en som, något oväntat, vägrade att släppa greppet. Pär Fredins utställning ”Järtecken” på Fotografins Hus i Stockholm utmärkte sig genom en raffinerad blick över nuet som också verkade speja in i framtiden. Med bland annat kollage av bilder från Blocket var det som om Fredin vill dra med oss in i ett gigantiskt memoryspel som fann mönster och en oväntad känsla av sammanhang i det teknologiska konsumtionssamhället.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Förväntningarna på konståret 2014 är att se mer som överrumplar med sinnlighet och mer som, likt Fredin, tar ett analytiskt grepp om samtiden. Det vore spännande att se mer av det digitala, inte som medium men som tillstånd. Detta får gärna vara på bekostnad av uppgörelser med det romantiska arvet. Vi har tröskat igenom romantikens natur något för länge nu. Även om det var intressant så börjar det kännas som den sjuttioelfte återställaren. En, med andra ord, ganska grumlig förhoppning om att åter försöka hitta tillbaka till nyktra kommentarer om dualismen mellan maskin och människa. Det behövs fler som kommer från oväntat håll för att belysa de estetiska, politiska och moraliska effekterna av ettor och nollor. Konsten behövs där världen ser ut att förändras, även om så bara för att säga att förändringen är en chimär.

365_gerhard_nordstrom_staller_ut_pa_malmo_konsthall_Mikael Andersson:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

Gerhard Nordström på Kristianstads Konsthall, Mandi Gavois på Galleri Thomas Wallner och Patrick Faigenbaum på Villa Medici i Rom.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Förväntar mig knappast att det verkligen ska hända, men jag – och många med mig – hoppas även i år på att Malmö stad äntligen beslutar sig för att uppföra en ny byggnad åt Malmö Konstmuseum så att vi kan få ta del av museets fantastiska samlingar. Att behovet finns påmindes man om ännu en gång av utställningen Malmö Konstmuseum@Malmö Konsthall”.

Maria Johansson:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

2013 har varit ett eftertänksamt år med väletablerade konstnärer i fokus. Som till exempel Lena Cronqvist på Liljevalchs, Yoko Ono på Wanås, Petter Zennström på Lars Bohman Gallery, Tony Cragg på Galleri Andersson/Sandström och Cindy Sherman på Modern Museet. Lars O Ericssons gamla texter om postmodernismen har getts ut i bokform och Vilksdebatten tycks lugna sig. Ulf Linde har gått bort (RIP) och samtidigt verkar måleriet vara på väg tillbaka, bland en generation yngre konstnärer framförallt.

shermanDet som under året pekat mest framåt är kanske Pussy Riot och Anna Odell. Pussy Riots punkperformance 2012 riktade kritik mot maktfullkomlighet och censur i Ryssland och de fick världens uppmärksamhet och stöd när de greps. Till och med Paul McCartney och Madonna lade sig i och ansåg att fängelsedomarna var ett angrepp på yttrandefriheten. Det ledde till seger. Förhoppningsvis någon slags förändring och de fängslade benådades. Anna Odell hittar i filmen “Återträffen” nya vägar för sitt sökande efter vägen ut ur offerrollen. Hon är eftertänksam men söker inåt mer än bakåt och det är jobbigt men det känns viktigt att att hon gör det hon gör och att vi som ser hennes arbete får ta del av detta tabubelagda ämne. Filmen blev årets konstbomb med sina nästan eniga hyllningar.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

År 2014 hoppas jag på att få se konst som kombinerar ett intuitivt och direkt språk med ett eftertänksamt innehåll. Mer uttryck och mindre varumärkestänk på utställningsscenerna. Mod, utrymme och frihet till konsten att utvecklas och söka intressanta vägar bara för sin egen skull. Det är då vi har som mest nytta av den. Vad än politikerna säger. Förhoppningsvis inser Stockholms stad 2014 att arbetslokaler för konstnärer till låga hyror är en bra idé. En investering i framtiden.

GunnelWåhlstrand_DenSistaÖn_lowMarit Jonsson:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

Kanske är förutsättningarna att minnas större när man själv har besökt, upplevt, analyserat, begrundat och skrivit – tre konstglimtar framträder tydligt, tycks ha stannat i flera av mina sinnen: Ljudet av Sissi Westerbergs gnagande i högtalarna, videon som visade den späda nakna gestalten sittande på huk – gnagande som en bäver på en stam, och så resultatet, ‘huset’, omgivet av ganget och dess träddoft mitt i utställningsrummet: A house of one’s own.

Gunnel Wåhlstrands minutiösa arbeten med fotografierna ur hennes familjealbum; verken öppnar hisnande vyer i flera dimensioner där tid, solens värme och luftens havsstänk blandas med den djupaste längtan efter en saknad far. Mafune Gonjos klänning av krossat glas, stilla snurrande, glittrande och spelande i ljus och skugga: det sköra och vackra, det förskräckliga och vassa – så som livet självt…

Men allt under konståret 2013 är inte begripligt och vackert i mitt minne, debatten om Lilla Hjärtat tog hårt: den missförstådda konstnären är visserligen ingen ny företeelse men här blev det så extra tydligt. Det lilla konstnärliga uttrycket knuffades brutalt och misshandlades svårt av sin politiskt korrekta storebror…

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Av Konståret 2014 önskar jag skönhet, klarhet, fördjupning – och att konsten får en större plats i människors liv. Det är inte bara kroppen som behöver tränas!

fire-screenAnnika Marusarz:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

Det första jag tänker på när jag blickar bakåt på konståret 2013 är konflikter, debatter, förfalskningar och plagiat. Bråket om Thielska galleriet är en, förhoppningsvis fick den konflikten att avslut 2013 efter många stormiga år där anklagelserna och beskyllningarna har haglat. Men som spegel av det grundläggande problemet, konflikten mellan kulturellt-, ekonomiskt- och socialt kapital fungerar bråket om Thielska bra. Och den typen av konflikter kommer vi att debattera och få se mer av eftersom kulturpolitikens mantra är lönsamhet. Designområdet med sin massproducerade design har under det gångna året haft en rad exempel att bjuda på. Ta bara Marimekkos plagiat av konstnären Maria Prymachenko mönster ”Skogsfolk” och schabblet med prins Carl Philips eldskärm ”Slottet brinner” som såldes på Svenskt Tenn i hans namn. En skärm som visade sig vara en gammal idé och dessutom formgiven av Eric Ericson. Givetvis sjönk priset på skärmen efter avslöjandet. Alla förfalskningar av Bengt Lindströms måleri är bra exempel på konstbedrägerier som satt miljonbelopp i rullning. Så år 2014 blir det år då konst- och designvärlden börjar tänka nytt och omvärdera den traditionella synen på upphovsrätt, kopior och original.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Jag tror också att frågor om strukturella problem som klassmotsättningar, segregation och särbehandling av kvinnor kommer att visa sig och få större plats i konstvärlden. Och konstnärerna i de ekonomiskt starka oljeländerna där konstmarknaden redan blomstrar men där yttrandefrihet och demokratiska värderingar är lågt värderade kommer att vara de som är tongivande. Men givetvis kommer det även att synas i demokratiska länder som Sverige. Fast här är det hantverkarna som kommer att vara de som går i bräschen. De kommer att sugas upp av miljörörelsen och bli en del av den blomstrande kulturen där handens verk och närproducerat är en viktig del av livet. Lokalt förankrade konstnärer kommer därför att börja uppskattas mer som ett led i vurmen för gårdshandel, och vem vet gårds- och landskapsmåleriet kanske har en storhetstid framför sig…

Ar_farschou_12Kristina Möster Nilsson:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

“Every Day Matters” på Faurschou Foundation i Köpenhamn är oförglömlig. Det är sällan så många konstnärer av hög internationell nivå samtidigt visas under ett och samma galleritak i Skandinavien. “Every Day Matters” var en grupputställning med bland andra Yto Barrada, Emily Jacir och Gabriel  Orozco. Alla utställningens konstnärer diskuterade politik i estetisk form med flöden som fångar  det som sker här, sker nu. Nivån var så hög att det är svårt att lyfta utvalda verk, men några kan  jag inte låta bli att nämna: Shilpa Guptas ljud- och forminstallation med tusen mikrofoner, Kader Attias landskap i couscous, Raqs Media Collective ödesdigra och svarthumoristiska klockväg och slutligen Liu Weis monumentala pergamentskulptur. Politik, religion och vardag tumlade runt i Faurschous hamnlokaler med utsikt over fredliga Öresund. Utsiktens sköna kontrast gjorde verken ännu starkare. Utställningen var även en magnifik hyllning till den skulpturala konsten anno 2013. Vardagliga föremål omformades, lånades och laddades med skulptural berättelse som berörde i takt med livets hjärtslag. Christian Lemmerz gav till exempel det taktila monument en ny innebörd med en bronsskulptur i verklig storlek, en enkel gympasäck där ögat kunde känna nylontrådens hala yta. Titeln var Utöya.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Sveriges stolta tradition av offentlig konst ska fortsätta att utmana sig själv och utvecklas på oväntade ytor. Det är en förväntan, inte en förhoppning, att alla landets aktörer inom offentlig konst sträcker sig mot nya gränszoner i gestaltningar både på landsbygd och i städer. En pågående förnyelse av konst i publika sfärer ger medborgelig energi i växelverkan. Är vi kanhända mitt i inledningen av en ny konstera i offentliga rum?

Atertraffen_2_1102970cAnders Olofsson:

Vad minns du bäst från konståret 2013?

Anna Odells spektakulära resa från (i många kretsar) bespottad och förlöjligad konstskoleelev till superhyllad filmskapare.

Vilka är dina förväntningar på konståret 2014?

Att konsten för en gångs skull skall få vara “bara” konst, i stället för att läggas i grimman av kommunpolitiker, företagsledare, statsråd och turistchefer som allesamman vill att konstnärerna skall garnera diverse lokala eller nationella särintressen.

Redaktionen står som författare av osignerat material och av texter som inte författats av en av Konsten.net:s ordinarie skribenter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.