Jag tillhör den skara skribenter som genom åren haft mina dubier beträffande Kulturhusets fäbless för att iscensätta sina konstutställningar, närmast scenografera dem. I och för sig kanske detta ofta är påkallat i de utställningsrum som Kulturhuset förfogar över, och som är något av det hopplösaste Stockholm kan erbjuda. Hemska ljusförhållanden, konstiga väggytor och en takkonstruktion som är en ljussättares mardröm. Men ändå har man ganska ofta tagit i lite för mycket, som när man för ett antal år sedan lät besökarna treva omkring i halvmörkret i sällskap med Odd Nerdrums klärobskyrmålningar. Men när Kulturhuset gästas av Tova Mozard blir plötsligt de scenografiska elementen levande delar av utställningen, till och med en slags förlängning av verken som visas. Idén att visa videoverken i schaktlika visningsrum fungerar ypperligt, och den ridåförsedda korridor som förbinder utställningslokalens två delar med varandra har försetts med draperier som leder tankarna till de filmmiljöer Mozard ägnar så många av sina verk.
Tova Mozards konstnärskap tillhör kanske inte de mest publikfriande vi har på den svenska konstscenen, därmed inte sagt att hon skulle vara introvert. Hennes verk kommer ofta till i spänningsfältet mellan det privata och det offentliga, där varje enskild person och situation betraktas genom det filter som fiktionen erbjuder. Hon har ett genuint intresse för de människor som lever på den bortre sidan av gränsen mellan anonymitet och berömmelse. Det kan handla om filmstatister, avdankade sångare eller individer med perifera intressen eller hobbies. Gemensamt för dem är dock att Mozard aldrig ger vika för lusten att skapa sensation kring dem. Hon avstår från att fokusera på deras outsiderskap, och låter dem träda fram med hela sin värdighet i behåll. Ytterst ställer hon också frågan om vad som egentligen förvisar en person till glömskan och lyfter upp en annan till berömmelse. Relativiteten och nyckfullheten i de populärkulturella strukturerna blir bildernas ramverk.
I dessa miljöer ligger fetischismen alltid på lur. Även här lyckas Mozard manövrera sig förbi klichéerna. Motellet i Hitchcocks ”Psycho” och det ominösa kråkslottet i närheten är omöjliga att betrakta utan att den inre filmprojektorn börjar rulla. Men i Mozards händer bryts förtrollningen. De sakliga aspekterna av illusionen träder i förgrunden, vi börjar närgånget studera spikskallar, plankstumpar och rostiga metalldelar. En cineastisk arkeologi vecklas ut inför våra ögon, och vi blir del av den vardag som är illusionens andra sida när kamerorna och strålkastarna stängts av.
På senare år har Tova Mozard kommit att röra sig i allt snävare cirklar sin egen privata livshistoria som gravitationspunkt. Det är inte svårt att se likheter mellan Mozards senaste verk och exempelvis Anneè Olofssons (som också visades på Kulturhuset 2011). Stundtals blir resultatet briljant och starkt laddat, som i den nya videoverk där Mozards egen styvfar återger episoder ur sitt allt annat än ljusa liv samtidigt som han gräver en gravliknande grop i marken.
Ändå skulle jag nog vilja hävda att det är i Tova Mozards subtila handlag med verkligheten i fiktionen – eller fiktionen i verkligheten, om så önskas – som hon har sin styrka. Där förvandlas varje enskild bild till ett kosmiskt, svart hål som suger till sig alla signaler och efterlämnar ett mysterium, en projektionsyta utan egentlig yta. På detta område är det få konstnärer som kan mäta sig med henne.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 9/3 – 26/5
Anders Olofsson (text), Kulturhuset/Tova Mozard (foto)